söndag 26 oktober 2014

Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula

Författarinnan på Nobelfesten
Opretantiös,  enkel och uppriktig! Så sammanfattas egenskaperna hos senaste Nobelpristagaren i litteratur. Själv säger hon att hon är en "lagom tjock och genomklok (?) kvinna i sina bästa år".

Hur det nu än är med den saken har hon gjort något unikt. Att som, i princip, debutförfattarinna överlägset och med en helt enigt jury ta hem Nobelpriset i litteratur är bara det en prestation. Att dessutom skriva en tegelsten om 679 sidor på temat härskartekniker och osynliga glastak på ett helt nytt stilistiskt och dramaturgiskt sätt, vilken har översatts till 390 språk och som blivit en bestseller i 200 länder är närmast att jämföra med en bragd.

Vi träffas på ett café i Olssons hemstad. Hon beställer in kaffe och får fråga flera gånger för att få vispgrädde istället för mjölk. Det märks att Olssons kunskaper spänner över många områden, där relationen hälsa och kost är en.

Jag börjar med att fråga det många undrar. Bokens titel "Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula" varifrån fick du den?

- För drygt 10 år sedan berättade en kvinnlig chef för mig om hur hon slagit huvudet i det osynliga glastaket, säger Olsson. Det var då jag fick uppslaget till den här boken som, som genre, är en blandning av roman, biografi och faktabok.

- I samma tidsveva varnades jag av en arbetskamrater för att smicker är ens värsta fiende, fortsätter Olsson. Jag funderade mycket på de orden och efter det här två händelserna började jag på riktigt få syn på olika slags härskartekniker och bakomliggande maktkamper.

Jag undrar om allt i boken är självupplevt. I boken beskriver Olsson målande och ingående de olika härskarteknikerna, allt från förminskande, ignorerande till subtilt mästrande. Språket är träffsäkert och upplevelsen känns genomäkta. Det är upplevelser som upplevts.

- Allt har jag upplevt om än inte att allt är helt självupplevt, säger Olsson. Som 50-årig kvinna ska det mycket till att du aldrig blivit utsatt för härskarteknik, fortsätter Olsson. Berättelsen i boken är emellertid ett hopkok av egna upplevelser och de otaliga berättelser på temat som jag fått höra.

Jag undrar hur hon känner inför den överväldigande beröm hon fått för boken. Litteraturkritiker har, världen över, enat hyllat boken. Finns det inte risk för hybris?

- Åh, nej - det ligger inte för mig, säger Olsson som är en blygsam och jordnära person. För mig var det ett mission att bidra till kunskap och insikt. Jag önskar att boken ger konkreta tips på metoder och sätt att värja och försvara sig mot härskartekniker de maktstrukturer som vill hindra dig till framgång.

 - Allt för många är alltför ofta utsatta. Vilket resultaterar i att allt för många, helt i onödan, känner sig mindre värda och underlägsna. Hur mycket kraft och energi sitter inte fast under förtryck? Och det absolut värsta: hur mycket förändring förhindras inte av detta? Jag tror att de flesta härskarteknikutövare är rädda för förändring, vilket är anledningen till att de använder dom här oschyssta metoderna för att bli av med hot. Förändring kan ju innebära att makt förskjuts. Till dom som bättre kan förvalta den, till exempel.

Vad var det som fick Olsson att till slut sätta sig ner och realisera den lite drygt 10-åriga gamla bokidén.

- Tidigare kunde det hända att mina åsikter viftades bort med motiveringen att jag var ung och kvinna, det var alltså hindren för att ta mig på allvar. Under de senaste åren har jag själv inte tyckt att jag varit särskilt ung längre, inte desto mindre har jag i alldeles för många sammanhang inte respekteras som en jämbördig individ. Det kan reta skiten ur vem som helst. Själv har jag dokumenterat eländet i en 679 sidor berättelse. Det känns bra. Jag har gjort upp med härskarna som vill sitta säker på sin makt genom fulspel.

Vi avslutar intervjuen med att prata om Nobelmiddagen och prisutdelningen. Olsson berättar ingående om menyn och försvinner drömmande bort i tanken någonstans mellan förrätten och varmrätten. Jag lämnar Olsson lyriskt mumlandes om en perfekt halstrad pilgrimsmussla i champangemousse och jag säger, utan att på något sätt nå henne, att jag hoppas att vi i omvärlden kommer att få äran att läsa många fler verk av denna briljanta författarinna.

Stina Svensson, litteraturkritiker i Dagens dagbladet

Fler röster om boken:

"Fem getingar. Vilken kvinna som helst kan känna igen sig." Kristina Karlsson, Exbladet

"Jag har själv blivit reflexterad och förblindad av glastaket. Olsson beskriver det på ett fantastiskt välskrivet och klarsynt sätt. Efter att jag läst boken är fenomenet för mig kristallklart." Tina Torstensson, Aftonpressen

PS: Nu har jag bara kvar att skriva ner själva boken. I väntan på boken som inte finns ännu funkar det fint att lyssna på några fantasi-drakar: