lördag 20 september 2014

Kejsarens nya kläder²


För mig är det motsägelsefullt, om inte omöjligt, att samtidigt vara kreativ, initiativrik och självtänkare samtidigt som man blir detaljstyrd.

Trots det hör jag, gång på gång, talas om arbetsplatser och organisationer som förväntar sig det första av sina medarbetare samtidigt som de utsätter desamma för det sistnämnda.

En av mina kompisar berättar om den nya tiden:

"Vi skickas på kurs för att bli kreativa och lära oss att tänka själva. 2-dagars internat med  samarbetsövningar och brainstorm-workshops och en kvällsaktivitet med god middag för att vi ska bounda. Sen kommer vi hem och sätter oss framför våra datorer, vilken jag bara lämnar när det är min tur att ta telefontiden eller bemanna receptionen. Våra mailboxar bokstavligen dränks av policys, riktlinjer och checklistor som skickas ut från huvudkontoret. Det kommer faktiskt så mycket att jag inte ens hinner läsa alla dokument - än mindre fundera över vad jag ska göra med dom."

Jag har hört den berättelsen förut.

Jag undrar över hur den huvudkontorsekvationen går ihop. I min värld är det kontraproduktivt - en omöjlighet - att skapa kreativa initiativrika medarbetare genom att i detalj tala om för dom vad och hur de ska göra varenda minsta arbetsmoment.

Därför blev jag mycket nyfiken när jag såg boken "Välfärdsfabriken" och framförallt dess undertitel: "om arbetets mening och gränslös kontroll". Skulle jag nu äntligen kunna räta ut både x och y i den där huvudkontorsekvationen?

Författaren Kristina Mattsson kallar fenomenet för New Public Management. Hon menar att grunden var när den offentliga sektorn började att konkurrensutsättas och när "kunderna" (läs medborgare, invånare och skattebetalare) skulle få börja välja. I och med detta behövde verksamheterna målsättas, mätas, följas upp för att säkerställa att de gav resultat och var in i minsta vrå effektiva.

Jag tycker inte det är konstigt. Klart man måste ha ett mål för det man gör på arbetstid.

Problemet, menar Kristina, är när målet inte är enkelt mätbart men granskningssystemet, som sätts in, struntar i det och rullar på ändå.

Kristina beskriver i boken ett vårdbiträde i äldreomsorgen. Hens arbetstid är i detalj schemalagd efter hur lång tid varje aktivitet hos varje gamling "ska ta". Det ska ta 10 minuter att hjälpa en gamling att duscha. Duschningen finns dokumenterad i form av en rutin - en checklista - eller kanske till och med en processkarta: här finns full teoretisk koll på varje delmoment som avklädning och intvålning. Små omständigheter kan krascha hela schemat som i sig inte ger utrymme för några egna initiativ eller kreativa idéer what so ever. Egna initiativ som att prata lite med den äldre om något som vårdbiträdet märker att vederbörande trycker på, fila fötterna där i duschen för att det behövs eller stryka den ostrukna finblusen som gamlingen kommit på att hon vill ha nu när hon är nyduschad och fräsch.

Vad ska man med kreativitet till när man inte behöver - eller får - tänka själv?

Samtidigt som poliser, sjuksköterskor och vårdbiträden detaljstyrs växer byråkratin. För någon behöver styra upp hur alla detaljer ska utformas. Och följa upp dom. Och rapportera dom. I ett evinnerligt rapporteringshjul som snurrar på allt fortare. I vilket det hittas allt fler saker som behöver förbättras och moderniseras. Uppföljningarna visar ju hela tiden att verksamheten inte är tillräckligt effektiv och bra. Så skrivs en strategi för att förbättra detta. Vilken omsätts i en handlingsplan, som konkretiseras i en policy, som i sin tur förtydligas i en rutin, som bryts ner i en checklista och hamnar rätt in i sjuksköterskans mailbox med prefixet: Att genomföra!

Precis allt granskas - utom själva granskningssystemet!

Blir det bättre då? undrar bokläsaren.

Nej, det blir faktiskt sämre.

För dom som granskas. För dom som använder det som granskas. Och faktiskt till och med för dom som granskar - som inte heller hinner med varken granskningen eller uppföljningen av granskningsresultatet. Och det hela slutar i stress, press och irritation för alla inblandade.

Varför säger ingen ifrån?

Svaret verkar vara det gamla vanliga: många ser att det är ett problem, men vågar inte säga något. Typ den där osäkra kejsarens-nya-kläder-känslan: kan det vara så att alla andra ser att han har kläder fastän jag är helt säker på att han inga har?

Slutligen då - fick jag svar på min fråga.

Jajamen: det går inte att skapa kreativa, initiativrika tänka-själv medarbetare genom detaljstyrning. För att åstadkomma det krävs en rejäl portion tillit blandat med ett par mått frihet.



Not: Du kan pusta ut - det är inte så här överallt. Skatteverket är ett i boken beskrivet undantag. Skatteverket, enligt författaren, har använt en annan modell för att modernisera sig. Här har man helt enkelt tagit ett steg i taget: genomfört en förändring i taget, vilken alltid är en tydlig påbyggnad av det tidigare.

Not: Jo förresten - någon sa ifrån. Författaren skriver i efterordet att "den här boken kom till efter en lång tid av påtryckningar från folk som jobbar i välfärdssektorn. De flesta är kvinnor och de sa: du måste skriva om det här, för det som händer på mitt jobb är helt galet".

torsdag 18 september 2014

Jobbar Gud på Socialstyrelsen?

Året var 1982.

Som nyanländ till varma sköna södra Kalifornien, från kalla karga 2-kanalstv Sverige, var det mycket som var nytt, stort och spännande.

Facinerat zappade jag mellan miljoner tv-kanaler (en liiiten överdrift på antalet kanske) för att ofta fastna i MTVs underbara värld.

Lyckligt åt jag mig genom, för mig helt nya, snabbmatsrestauranger som Taco Bell (eller Taco Hell som min bror valde att kalla syltan för något år senare när han besökte det stora landet i väst), Kentucky fried chicken och Dennys.

Mängder med tacos, fettfriterad kyckling och applepies sköljdes ner med litervis, också en för mig en helt ny bekantskap, lightläsk.

Lightläsk.

Samma smak som Sverigeläsk men utan kalorier.

Är inte det nästan för osannolikt bra, tänkte jag aldrig förrän barnen, i den familj där jag jobbade som barnflicka, gjorde ett uttalande i saken.

Med en öppnad halvfull burk Coca-Cola light i min högerhand får jag höra, och delta lite, i följande dialog som utspelade sig mellan Barett 10 år och Kerstin 8 år:

- Dricker du Coca-Cola light???? säger Barett, 10 år, tefatstorögt och fågelholksförvånat till mig.

Frågan är retorisk och jag hinner inte svara förrän han fortsätter:

- Det vet du väl att man blir knäpp av lightläsk? Det finns ett gift i lightläsk som gör att man får hjärnskador.

- Ehhh. Öhhh. Well in Sweden har vi inte lightläsk så jag vet inte, säger jag ungefär lika tefatstorögt och fågelholksförvånat som ynglingen jag ska ta hand om om dagarna.

Nu har syster Kerstin, 8 år, vaknat upp från läxläsningen och säger med en vetenskaplig evidensbaserad röst:

- Jaha. Då kan man konstatera att i just ditt fall uppkom skadan mycket snabbt. 

Lite drygt 32 år senare läser jag som vanligt lokaltidningen under tiden jag äter frukost. Som nu är helt utan Coca-Cola light, bör tilläggas. Light-produkter i alla dess former har jag konsekvent undvikit de senaste 30 åren och inte bara för att Kerstin, då 8 år, gav mig den diagnosen hon gjorde.

I en artikel i morgonblaskan visar det sig att nu är det fastlagt att inte bara barnen Stuart, vilket alltså åtminstone då var Baretts och Kerstins efternamn, funnit kunskap om lightläskprodukters fruktansvärda biverkningar. Nu har till och med svenska Livsmedelsverket vaknat ur sin dvala och konstaterar att "konstgjorda sötningsmedel ökar risken för ohälsa". Till forskarnas förvåning så resulterar dessa ämnen i glukostolerans och förhöljda blodsockervärden.

Det står inget i artikeln om det, som Barett och Kerstin visste redan 1982. Alltså att aspartam, som lightläsk innehöll då och en massa lightprodukter innehåller nu, består av metanol vilket kan orsaka och dessutom orsakar hjärnskador. Jag kan alltså krasst konstatera att svenska Livsmedelsverket har ännu mera bad news i lightärendet att hämta hem.

Ungarna Stuart visste alltså inte hur rätt dom hade.

Eller annars gjorde dom det - genom evidensbaserad forskning = svensk, tefatstorögd, fågelholksförvånad barnflicka dricker lightläsk och blir knäpp per omgående.

Vilken forskningsmetod skulle de kunnat åberopa? Fallstudie? Experiment eller kanske erfarenhet?

Ungarna Stuarts konstaterande och dagens artikel sammanfattar rätt bra den cementerade svenska synen på vad som är vetenskap.

Vet skap.

Som jag i samband med supervalåret 2014 gjorde ett litet högst begränsat försök att få veta vad ett par partier har för åsikt kring. 


Jag har frågat två partier följande fråga på deras respektive facebook-sidor:

"Letar på er webb i ert partiprogram för att få reda på hur ni ställer er till alternativmedicin, som också ibland refereras till som komplementär medicin, utan att lyckas hitta det jag söker. Min konkreta fråga är huruvida nn anser att så kallade alternativa behandlingsmetoder såsom homeopati ska vara en del av den skattefinansierade vården eller inte."

I båda fallen har jag fått svaret att "endast veteskapligt beprövad vård" ska vara skattefinansierad. Då har jag, i båda fallen, motfrågat - bara för att försöka få svar på min första fråga - om partierna har något intresse av att vidga den svenska tolkningen kring begreppet "vetenskaplig beprövad vård" genom att ta intryck av omvärlden?

I ett av dessa fall fick jag svaret att "det är inte politiker som bestämmer vilken vård som är i enlighet med vetenskaplig evidens och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen utfärdar riktlinjer. Vi ska inte skattefinansiera behandlingar för vilka det inte finns evidens/beprövad erfarenhet." vilket var ett facinerande svar ur två aspekter. Nåväl, inte bara facinerande utan faktiskt lite skrämmande.

Socialstyrelsen likställs med en högre makt typ Gud. Har Socialstyrelsen bestämt något - då är det så. Det Socialstyrelsen vet - det är jädrar i min låda vetenskap inristad i runsten. Den ändrar man på i ungefär samma hastighet som ett land byter valutasystem, får en annan världsdelstillhörighet eller drabbas av en ny istid. Typ i princip nästan helt omöjligt.

Men fattar ni vad det betyder?

Det betyder ju att en svensk statlig myndighet, som Socialstyrelsen, styr det här landet och inte våra folkvalda politiker som jag i ett svagt supervalårsögonblick trodde. Jag trodde folkstyre var grunden i vårt lands demokrati. 

Det betyder att det är helt vanliga tjänstemän som bestämmer i det här landet över vilken vård vi som folkväljer kan få. Det betyder att egentligen JAG skulle kunna bestämma över saken om jag bara jobbade på Socialstyrelsen.

Och vem bestämmer vad som är vetenskapligt säkerställt? Jag menar - det är ju olika; olika över tid, olika över tid och land, vilket min 1982-års berättelse bekräftar; det som till och med 8-åringar visste i södra Kalifornien 1982 har nu, 32 år senare, nått svenska Livsmedelsverket.

Det kan ju faktiskt vara så att någon annan vet något som inte vi vet...eller jag menar...som inte svenska Socialstyrelsen vet. Vad jag vet, däremot, är att Sverige är ett pyttepyttepluttepromillemicrolitet land på jorden. Och att det finns massor av andra länder med massor av andra vetar och annat vetande som resulterat i andra vetskaper.

Om det nu inte är så att det är Gud som vet allt där också. Eller Socialstyrelsen. Jag vet inte...

Men helt oberoende av 8-åringar i södra Kalifornien, tanter på Livsmedelsverket och facebooksvarande politiker så tycker jag å det bestämdaste att folkvalda politiker ska styra en demokrati och inte överlåta folkviljan varken till tjänstemän eller Gud!

Så till partierna jag facebookfrågat: göm er inte bakom ett gäng tjänstemän utan ge mig lite New Politics:



Bildnot bild 1: Som sagt - barnen Stuart visste inte hur rätt dom hade...

Bildnot 3: Jag frågade två partier från de olika så kallade blocken för att det skulle bli en lite mer vetenskaplig beprövad undersökning. NÄÄÄ så tänkte jag ju inte alls det :)