söndag 7 december 2014

Meningen med livet är att ha roligt

Dom flesta människor funderar någon gång över livets mening. Andra funderar över det hela tiden. Säkert funderar man på det lite olika beroende på var man på klotet bor och vem man i själen är.

Jag har också funderat en del över livets mening och kommit fram till en slutsats där styrande faktorer är just var jag bor och vem jag är. Jag skulle vilja sammanfatta mig själv som en medelbegåvad och naivpositiv allt annat än långsint lagom tjock medelålders kvinna i mina bästa år som av någon outgrundlig anledning fått superförmånen att födas och växa upp på världens rikaste och tryggaste jordplätt.

Insikten att jag är överpriviligerad i ett globalt jämförande perspektiv är knappast en bekräftelse på min självvärderande medelbegåvning. Även en genomkorkad person fattar att den som bor i ett land med obligatorisk avgiftsfri 9-årig skolgång (snart 12-årig obligatorisk - fast redan idag 12-årig avgiftsfri), garanterad förskoleplats till små barn - för vilken en symbolisk inkomstrelaterad avgift tas ut av den enskilde, avgiftsfri universitetsutbildning som man får låna pengar av staten så man klarar uppehåll under studietiden och dessutom till en mycket låg ränta, rätt till föräldraledighet efter att man fött barn och dessutom ett försäkringssystem som gör att man klarar av att vara hemma rent ekonomiskt under samma tidsperiod, sjukvård till alla som för den enskilde kostar max 1 100 kronor om året för därefter får man frikort - listan på privileger som vi svenskar har kan göras lååååång.

Och då har vi ändå kvar ett av de största privilegerna; vi lever i en av världens bäst fungerande demokratier. I det här landet röstar vi fram våra politiker på ett rättssäkert sätt. Vi har grundlagar som ger oss medborgare rätt till en insyn och yttrandefrihet som är världsunik. Svenskar är generellt sett inte rädda för polismyndigheten, till skillnad från många människor i andra länder, vi ser polisen som en servicemyndighet och inte ett hot. Vill vi fortsätta ha det så här bra så krävs det emellertid en motinsats: vi måste engagera oss. Det duger inte att skita i att rösta när det är allmänna val för att man inte orkar sätta sig in i frågor eller för att man tycker att politiker är knäppa. Det finns bara ett sätt att fortsätta vara demokratiskt privilegerad och det är att gå och rösta eller bli politiker själv.

När jag samlar ihop allt det här och samtidigt blickar ut över världen och tillbaka i tiden så finns det bara ett konstaterande att göra: aldrig tidigare eller samtidigare har någon haft så bra förutsättningar för ett bra liv som vi som är medborgare på jordplätten kallad Sverige.

Och då tänker jag: Tack Gud, eller vem det nu är som är inblandad i livets lotteri, för att just jag hamnade just här. Jag vet inte vad jag gjort för gott men jag vet att jag måste förvalta det här förtroendet på ett värdigt sätt. Jag kan inte på något sätt och vis tycka att det är rättvist att jag ska ha det så himla bra i förhållande till de flesta andra. Jag kan heller inte göra revolutionerande mycket åt det. Det jag kan göra är att vara nöjd och glad så att det åtminstone finns någon mening med att jag har det så överbra.

Och med den insikten har jag formulerat min mening med livet: sträva mot mesta möjliga roligt och bara vara glad!

Jag hörde Fredrik och Henrik, under föreställningen Ägd, hävda att det är modernt att vara missnöjd. Och det är nog min bild också. Är man en glad skit som tycker det mesta är kul blir man lite betraktad som ett fån alternativt naivpositiv lagom tjock kvinna i sina bästa år.

Men jag tänker så här: om nu Gud, eller vem det är som bestämmer tingens ordning, har bestämt att vi svenskar ska få ha en sån överpriviligerad tillvaro - ja, då förlorar det helt sin mening om vi inte kan uppskatta och förvalta den. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att vi borde kunna dela med oss en del - exempelvis genom att bara börja betala vad saker och ting egentligen kostar - vi skulle vara överpriviligerade ändå. Men eftersom jag inte är Gud, och rår på tingens ordning, så kan jag åtminstone vara Gud över mig själv och vara glad för det jag har.

Så nu är jag inte bara en naivpositiv lagom tjock kvinna i mina bästa år - jag är omodern också. Och så länge det är omodernt att vara nöjd med att ha det överpriviligerat bra är jag gärna det!

video


Videoklipp: man kan ha hur kul som helst på ABBA museet! Synd bara att Frida står liiite för den stora stjärnan!!!

1 kommentar:

Torben Nielsen sa...

Remember that the meaning of life is 42 ;-)