lördag 20 september 2014

Kejsarens nya kläder²


För mig är det motsägelsefullt, om inte omöjligt, att samtidigt vara kreativ, initiativrik och självtänkare samtidigt som man blir detaljstyrd.

Trots det hör jag, gång på gång, talas om arbetsplatser och organisationer som förväntar sig det första av sina medarbetare samtidigt som de utsätter desamma för det sistnämnda.

En av mina kompisar berättar om den nya tiden:

"Vi skickas på kurs för att bli kreativa och lära oss att tänka själva. 2-dagars internat med  samarbetsövningar och brainstorm-workshops och en kvällsaktivitet med god middag för att vi ska bounda. Sen kommer vi hem och sätter oss framför våra datorer, vilken jag bara lämnar när det är min tur att ta telefontiden eller bemanna receptionen. Våra mailboxar bokstavligen dränks av policys, riktlinjer och checklistor som skickas ut från huvudkontoret. Det kommer faktiskt så mycket att jag inte ens hinner läsa alla dokument - än mindre fundera över vad jag ska göra med dom."

Jag har hört den berättelsen förut.

Jag undrar över hur den huvudkontorsekvationen går ihop. I min värld är det kontraproduktivt - en omöjlighet - att skapa kreativa initiativrika medarbetare genom att i detalj tala om för dom vad och hur de ska göra varenda minsta arbetsmoment.

Därför blev jag mycket nyfiken när jag såg boken "Välfärdsfabriken" och framförallt dess undertitel: "om arbetets mening och gränslös kontroll". Skulle jag nu äntligen kunna räta ut både x och y i den där huvudkontorsekvationen?

Författaren Kristina Mattsson kallar fenomenet för New Public Management. Hon menar att grunden var när den offentliga sektorn började att konkurrensutsättas och när "kunderna" (läs medborgare, invånare och skattebetalare) skulle få börja välja. I och med detta behövde verksamheterna målsättas, mätas, följas upp för att säkerställa att de gav resultat och var in i minsta vrå effektiva.

Jag tycker inte det är konstigt. Klart man måste ha ett mål för det man gör på arbetstid.

Problemet, menar Kristina, är när målet inte är enkelt mätbart men granskningssystemet, som sätts in, struntar i det och rullar på ändå.

Kristina beskriver i boken ett vårdbiträde i äldreomsorgen. Hens arbetstid är i detalj schemalagd efter hur lång tid varje aktivitet hos varje gamling "ska ta". Det ska ta 10 minuter att hjälpa en gamling att duscha. Duschningen finns dokumenterad i form av en rutin - en checklista - eller kanske till och med en processkarta: här finns full teoretisk koll på varje delmoment som avklädning och intvålning. Små omständigheter kan krascha hela schemat som i sig inte ger utrymme för några egna initiativ eller kreativa idéer what so ever. Egna initiativ som att prata lite med den äldre om något som vårdbiträdet märker att vederbörande trycker på, fila fötterna där i duschen för att det behövs eller stryka den ostrukna finblusen som gamlingen kommit på att hon vill ha nu när hon är nyduschad och fräsch.

Vad ska man med kreativitet till när man inte behöver - eller får - tänka själv?

Samtidigt som poliser, sjuksköterskor och vårdbiträden detaljstyrs växer byråkratin. För någon behöver styra upp hur alla detaljer ska utformas. Och följa upp dom. Och rapportera dom. I ett evinnerligt rapporteringshjul som snurrar på allt fortare. I vilket det hittas allt fler saker som behöver förbättras och moderniseras. Uppföljningarna visar ju hela tiden att verksamheten inte är tillräckligt effektiv och bra. Så skrivs en strategi för att förbättra detta. Vilken omsätts i en handlingsplan, som konkretiseras i en policy, som i sin tur förtydligas i en rutin, som bryts ner i en checklista och hamnar rätt in i sjuksköterskans mailbox med prefixet: Att genomföra!

Precis allt granskas - utom själva granskningssystemet!

Blir det bättre då? undrar bokläsaren.

Nej, det blir faktiskt sämre.

För dom som granskas. För dom som använder det som granskas. Och faktiskt till och med för dom som granskar - som inte heller hinner med varken granskningen eller uppföljningen av granskningsresultatet. Och det hela slutar i stress, press och irritation för alla inblandade.

Varför säger ingen ifrån?

Svaret verkar vara det gamla vanliga: många ser att det är ett problem, men vågar inte säga något. Typ den där osäkra kejsarens-nya-kläder-känslan: kan det vara så att alla andra ser att han har kläder fastän jag är helt säker på att han inga har?

Slutligen då - fick jag svar på min fråga.

Jajamen: det går inte att skapa kreativa, initiativrika tänka-själv medarbetare genom detaljstyrning. För att åstadkomma det krävs en rejäl portion tillit blandat med ett par mått frihet.



Not: Du kan pusta ut - det är inte så här överallt. Skatteverket är ett i boken beskrivet undantag. Skatteverket, enligt författaren, har använt en annan modell för att modernisera sig. Här har man helt enkelt tagit ett steg i taget: genomfört en förändring i taget, vilken alltid är en tydlig påbyggnad av det tidigare.

Not: Jo förresten - någon sa ifrån. Författaren skriver i efterordet att "den här boken kom till efter en lång tid av påtryckningar från folk som jobbar i välfärdssektorn. De flesta är kvinnor och de sa: du måste skriva om det här, för det som händer på mitt jobb är helt galet".

Inga kommentarer: