torsdag 25 december 2014

Tomtar är vi alltihopa

Kunskaperna om julens traditioner är omfattande och djupa hos släkten Olsson/Sundkvist. 

Först på julaftonfirarplan var mormor och morfar. En diskussion om de olika juldagarna påbörjas. 21-åringen undrar varför man firar trettondagen. Samtliga runt bordet ser ut som fågelholkar. Någon undrar om trettondagen är den 13 januari. Någon annan säger att "ja, just det så måste det vara för det är ju då morfar ska till lasarettet". Mormor, ålderkvinnan i sällskapet, känner sig manad att styra upp diskussionen och påtalar att "trettondagen - det är dagen som är tretton dagar efter julafton". Ett sus av a-ha går genom den än så länge lilla julfirande skaran. 21-åringen ger sig inte. Hon undrar "ja, men varför firar man den då?" Fågelholksfejsen brer återigen ut sig. Mormors panna viks i djupa julfirarfunderarvek. Plötsligt lyser hon upp - eureka jag har det, säger ögonen till skillnad från munnen som utbrister "ja, jo förstår ni: förr i tiden firade man trettondagen för att man äntligen fick gå ut och dansa då". 

Nu dyker svärföräldrarna upp. Någon klarhet i trettondagens ståhej bringas inte i och med detta. Däremot åker glöggen fram, vilken man av tidigare konversation kunde tro serverats sedan länge och i mängder - men så icke. Nu ska emellertid julkokkonsterna bevisas. Svärmors son, som börjat fixa med julmaten, frågar sin mor: "På vilket gradantal och hur länge ska Jansson värmas i ugnen?". Svärmor ser förvirrad ut - det var väl det mest självklara svaret hon någonsin behövt ge: "Tills den är genomvarm. Såklart". 

Mitt i Janssondiskussionen kommer då de sista matgästerna. Morbror med fru och kusin modell lågstadiebarn. Nu återupptas diskussionen kring trettondagsfirandets mysterier. "Amen, herrejisses - det vet ju till och med jag", säger morbror kaxigt. Nu börjar det likna något tycker vi andra i och med att senaste talaren blandar in högre makter i sitt uttalande. För visst har det hela något med religion att göra!

"Trettondagen firas för det var tretton dagar efter Jesu födelse som de tre vise männen kom till stallet med presenter och myrra", fortsätter morbror och ser lite fundersam ut. Han fortsätter " Och en del myrra gick säkert åt med tanke på att det fanns väl då som nu en del irriterande insekter att bli av med, särskilt när man bor i ett stall". 

"Jaha", säger någon annan, "då borde vi väl ändå vänta med julklapparna tills trettondagen. Nu ser lillkusinen både sträng och sur ut på samma gång. Kvalificerat trams är vad trettondagen är, tycks han tänka men inte hinna säga innan morfar tar julklappston. Morfar, som för övrigt ska till lasarettet på trettondagen den 13 januari, börjar berätta om julklappens historik. En berättelse som mynnar ut i att julklappen från början var en klapp på ytterdörren med ett vedträ. Plötsligt har jag en julklapp att dela ut till 19-årige sonen som sitter bredvid mig. "God Jul - här kommer det en julklapp", säger jag och klappar honom ömsint på armen. På returen får jag omgående en stor fet smäll med hälsningen "God Jul på dig själv". Nu börjar julklappar att okontrollerat delas ut huller om buller i ett fullständigt kaos helt utan att vänta in trettondagen. 

Endast ett bord fullt med mat kan stoppa klappandet. Janssonen har mirakulöst nog en perfekt temperatur trots den odetaljerade uppvärmningsinstruktionen. 

Efter att hela tjocka släkten vräkt i sig mängder av julmat hinner vi inte mer än plocka in sista tallriken i diskmaskinen förrän Tomten knackar på dörren. 

Tomten är misstänkt lik vår före detta granne. Han frågar om det finns några snälla barn i huset. Vi tittar planlöst och utan hopp runt omkring oss. Lyckligtvis finns lillkusinen på plats vilken är den ende som sanningsenligt kan svara ja på den frågan. Så tomten stiger in och slår sig ner för att dela ut julklappar, i princip oavkortat till den snälle kusinen efter att ha förhört sig kring kusinens föräldrars snällhet under året och fått svaret "Jag vet inte - jag har inte koll på dom hela tiden". 

Tomten må vara snäll och trevlig men särskilt smart är han inte, varför vi förstår att det här är inte vår före detta utklädda granne utan sannolikt den helt genomriktiga tomten. Han avslöjar sin sviktande begåvning genom att vid varje utdelande av platta och fyrkantiga paket sia om dess innehåll att vara en rund och utrymmeskrävande fotboll. 

Nåja, efter att tomten åkt vidare för att försöka hitta andra fotbollsintresserade snälla barn kommer de allra sista julgästerna bestående av en familj före detta grannar. 

Eftersom bakgrunden till julens alla traditioner nu är utredda övergår julaftons afton i fullständig julefrid! 

Så God fortsatt Jul på er och må vi alla komma ihåg varför vi firar jul förhoppningsvis ända tills det blir dags igen.

söndag 7 december 2014

Meningen med livet är att ha roligt

Dom flesta människor funderar någon gång över livets mening. Andra funderar över det hela tiden. Säkert funderar man på det lite olika beroende på var man på klotet bor och vem man i själen är.

Jag har också funderat en del över livets mening och kommit fram till en slutsats där styrande faktorer är just var jag bor och vem jag är. Jag skulle vilja sammanfatta mig själv som en medelbegåvad och naivpositiv allt annat än långsint lagom tjock medelålders kvinna i mina bästa år som av någon outgrundlig anledning fått superförmånen att födas och växa upp på världens rikaste och tryggaste jordplätt.

Insikten att jag är överpriviligerad i ett globalt jämförande perspektiv är knappast en bekräftelse på min självvärderande medelbegåvning. Även en genomkorkad person fattar att den som bor i ett land med obligatorisk avgiftsfri 9-årig skolgång (snart 12-årig obligatorisk - fast redan idag 12-årig avgiftsfri), garanterad förskoleplats till små barn - för vilken en symbolisk inkomstrelaterad avgift tas ut av den enskilde, avgiftsfri universitetsutbildning som man får låna pengar av staten så man klarar uppehåll under studietiden och dessutom till en mycket låg ränta, rätt till föräldraledighet efter att man fött barn och dessutom ett försäkringssystem som gör att man klarar av att vara hemma rent ekonomiskt under samma tidsperiod, sjukvård till alla som för den enskilde kostar max 1 100 kronor om året för därefter får man frikort - listan på privileger som vi svenskar har kan göras lååååång.

Och då har vi ändå kvar ett av de största privilegerna; vi lever i en av världens bäst fungerande demokratier. I det här landet röstar vi fram våra politiker på ett rättssäkert sätt. Vi har grundlagar som ger oss medborgare rätt till en insyn och yttrandefrihet som är världsunik. Svenskar är generellt sett inte rädda för polismyndigheten, till skillnad från många människor i andra länder, vi ser polisen som en servicemyndighet och inte ett hot. Vill vi fortsätta ha det så här bra så krävs det emellertid en motinsats: vi måste engagera oss. Det duger inte att skita i att rösta när det är allmänna val för att man inte orkar sätta sig in i frågor eller för att man tycker att politiker är knäppa. Det finns bara ett sätt att fortsätta vara demokratiskt privilegerad och det är att gå och rösta eller bli politiker själv.

När jag samlar ihop allt det här och samtidigt blickar ut över världen och tillbaka i tiden så finns det bara ett konstaterande att göra: aldrig tidigare eller samtidigare har någon haft så bra förutsättningar för ett bra liv som vi som är medborgare på jordplätten kallad Sverige.

Och då tänker jag: Tack Gud, eller vem det nu är som är inblandad i livets lotteri, för att just jag hamnade just här. Jag vet inte vad jag gjort för gott men jag vet att jag måste förvalta det här förtroendet på ett värdigt sätt. Jag kan inte på något sätt och vis tycka att det är rättvist att jag ska ha det så himla bra i förhållande till de flesta andra. Jag kan heller inte göra revolutionerande mycket åt det. Det jag kan göra är att vara nöjd och glad så att det åtminstone finns någon mening med att jag har det så överbra.

Och med den insikten har jag formulerat min mening med livet: sträva mot mesta möjliga roligt och bara vara glad!

Jag hörde Fredrik och Henrik, under föreställningen Ägd, hävda att det är modernt att vara missnöjd. Och det är nog min bild också. Är man en glad skit som tycker det mesta är kul blir man lite betraktad som ett fån alternativt naivpositiv lagom tjock kvinna i sina bästa år.

Men jag tänker så här: om nu Gud, eller vem det är som bestämmer tingens ordning, har bestämt att vi svenskar ska få ha en sån överpriviligerad tillvaro - ja, då förlorar det helt sin mening om vi inte kan uppskatta och förvalta den. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att vi borde kunna dela med oss en del - exempelvis genom att bara börja betala vad saker och ting egentligen kostar - vi skulle vara överpriviligerade ändå. Men eftersom jag inte är Gud, och rår på tingens ordning, så kan jag åtminstone vara Gud över mig själv och vara glad för det jag har.

Så nu är jag inte bara en naivpositiv lagom tjock kvinna i mina bästa år - jag är omodern också. Och så länge det är omodernt att vara nöjd med att ha det överpriviligerat bra är jag gärna det!



Videoklipp: man kan ha hur kul som helst på ABBA museet! Synd bara att Frida står liiite för den stora stjärnan!!!

söndag 26 oktober 2014

Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula

Författarinnan på Nobelfesten
Opretantiös,  enkel och uppriktig! Så sammanfattas egenskaperna hos senaste Nobelpristagaren i litteratur. Själv säger hon att hon är en "lagom tjock och genomklok (?) kvinna i sina bästa år".

Hur det nu än är med den saken har hon gjort något unikt. Att som, i princip, debutförfattarinna överlägset och med en helt enigt jury ta hem Nobelpriset i litteratur är bara det en prestation. Att dessutom skriva en tegelsten om 679 sidor på temat härskartekniker och osynliga glastak på ett helt nytt stilistiskt och dramaturgiskt sätt, vilken har översatts till 390 språk och som blivit en bestseller i 200 länder är närmast att jämföra med en bragd.

Vi träffas på ett café i Olssons hemstad. Hon beställer in kaffe och får fråga flera gånger för att få vispgrädde istället för mjölk. Det märks att Olssons kunskaper spänner över många områden, där relationen hälsa och kost är en.

Jag börjar med att fråga det många undrar. Bokens titel "Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula" varifrån fick du den?

- För drygt 10 år sedan berättade en kvinnlig chef för mig om hur hon slagit huvudet i det osynliga glastaket, säger Olsson. Det var då jag fick uppslaget till den här boken som, som genre, är en blandning av roman, biografi och faktabok.

- I samma tidsveva varnades jag av en arbetskamrater för att smicker är ens värsta fiende, fortsätter Olsson. Jag funderade mycket på de orden och efter det här två händelserna började jag på riktigt få syn på olika slags härskartekniker och bakomliggande maktkamper.

Jag undrar om allt i boken är självupplevt. I boken beskriver Olsson målande och ingående de olika härskarteknikerna, allt från förminskande, ignorerande till subtilt mästrande. Språket är träffsäkert och upplevelsen känns genomäkta. Det är upplevelser som upplevts.

- Allt har jag upplevt om än inte att allt är helt självupplevt, säger Olsson. Som 50-årig kvinna ska det mycket till att du aldrig blivit utsatt för härskarteknik, fortsätter Olsson. Berättelsen i boken är emellertid ett hopkok av egna upplevelser och de otaliga berättelser på temat som jag fått höra.

Jag undrar hur hon känner inför den överväldigande beröm hon fått för boken. Litteraturkritiker har, världen över, enat hyllat boken. Finns det inte risk för hybris?

- Åh, nej - det ligger inte för mig, säger Olsson som är en blygsam och jordnära person. För mig var det ett mission att bidra till kunskap och insikt. Jag önskar att boken ger konkreta tips på metoder och sätt att värja och försvara sig mot härskartekniker de maktstrukturer som vill hindra dig till framgång.

 - Allt för många är alltför ofta utsatta. Vilket resultaterar i att allt för många, helt i onödan, känner sig mindre värda och underlägsna. Hur mycket kraft och energi sitter inte fast under förtryck? Och det absolut värsta: hur mycket förändring förhindras inte av detta? Jag tror att de flesta härskarteknikutövare är rädda för förändring, vilket är anledningen till att de använder dom här oschyssta metoderna för att bli av med hot. Förändring kan ju innebära att makt förskjuts. Till dom som bättre kan förvalta den, till exempel.

Vad var det som fick Olsson att till slut sätta sig ner och realisera den lite drygt 10-åriga gamla bokidén.

- Tidigare kunde det hända att mina åsikter viftades bort med motiveringen att jag var ung och kvinna, det var alltså hindren för att ta mig på allvar. Under de senaste åren har jag själv inte tyckt att jag varit särskilt ung längre, inte desto mindre har jag i alldeles för många sammanhang inte respekteras som en jämbördig individ. Det kan reta skiten ur vem som helst. Själv har jag dokumenterat eländet i en 679 sidor berättelse. Det känns bra. Jag har gjort upp med härskarna som vill sitta säker på sin makt genom fulspel.

Vi avslutar intervjuen med att prata om Nobelmiddagen och prisutdelningen. Olsson berättar ingående om menyn och försvinner drömmande bort i tanken någonstans mellan förrätten och varmrätten. Jag lämnar Olsson lyriskt mumlandes om en perfekt halstrad pilgrimsmussla i champangemousse och jag säger, utan att på något sätt nå henne, att jag hoppas att vi i omvärlden kommer att få äran att läsa många fler verk av denna briljanta författarinna.

Stina Svensson, litteraturkritiker i Dagens dagbladet

Fler röster om boken:

"Fem getingar. Vilken kvinna som helst kan känna igen sig." Kristina Karlsson, Exbladet

"Jag har själv blivit reflexterad och förblindad av glastaket. Olsson beskriver det på ett fantastiskt välskrivet och klarsynt sätt. Efter att jag läst boken är fenomenet för mig kristallklart." Tina Torstensson, Aftonpressen

PS: Nu har jag bara kvar att skriva ner själva boken. I väntan på boken som inte finns ännu funkar det fint att lyssna på några fantasi-drakar:


lördag 20 september 2014

Kejsarens nya kläder²


För mig är det motsägelsefullt, om inte omöjligt, att samtidigt vara kreativ, initiativrik och självtänkare samtidigt som man blir detaljstyrd.

Trots det hör jag, gång på gång, talas om arbetsplatser och organisationer som förväntar sig det första av sina medarbetare samtidigt som de utsätter desamma för det sistnämnda.

En av mina kompisar berättar om den nya tiden:

"Vi skickas på kurs för att bli kreativa och lära oss att tänka själva. 2-dagars internat med  samarbetsövningar och brainstorm-workshops och en kvällsaktivitet med god middag för att vi ska bounda. Sen kommer vi hem och sätter oss framför våra datorer, vilken jag bara lämnar när det är min tur att ta telefontiden eller bemanna receptionen. Våra mailboxar bokstavligen dränks av policys, riktlinjer och checklistor som skickas ut från huvudkontoret. Det kommer faktiskt så mycket att jag inte ens hinner läsa alla dokument - än mindre fundera över vad jag ska göra med dom."

Jag har hört den berättelsen förut.

Jag undrar över hur den huvudkontorsekvationen går ihop. I min värld är det kontraproduktivt - en omöjlighet - att skapa kreativa initiativrika medarbetare genom att i detalj tala om för dom vad och hur de ska göra varenda minsta arbetsmoment.

Därför blev jag mycket nyfiken när jag såg boken "Välfärdsfabriken" och framförallt dess undertitel: "om arbetets mening och gränslös kontroll". Skulle jag nu äntligen kunna räta ut både x och y i den där huvudkontorsekvationen?

Författaren Kristina Mattsson kallar fenomenet för New Public Management. Hon menar att grunden var när den offentliga sektorn började att konkurrensutsättas och när "kunderna" (läs medborgare, invånare och skattebetalare) skulle få börja välja. I och med detta behövde verksamheterna målsättas, mätas, följas upp för att säkerställa att de gav resultat och var in i minsta vrå effektiva.

Jag tycker inte det är konstigt. Klart man måste ha ett mål för det man gör på arbetstid.

Problemet, menar Kristina, är när målet inte är enkelt mätbart men granskningssystemet, som sätts in, struntar i det och rullar på ändå.

Kristina beskriver i boken ett vårdbiträde i äldreomsorgen. Hens arbetstid är i detalj schemalagd efter hur lång tid varje aktivitet hos varje gamling "ska ta". Det ska ta 10 minuter att hjälpa en gamling att duscha. Duschningen finns dokumenterad i form av en rutin - en checklista - eller kanske till och med en processkarta: här finns full teoretisk koll på varje delmoment som avklädning och intvålning. Små omständigheter kan krascha hela schemat som i sig inte ger utrymme för några egna initiativ eller kreativa idéer what so ever. Egna initiativ som att prata lite med den äldre om något som vårdbiträdet märker att vederbörande trycker på, fila fötterna där i duschen för att det behövs eller stryka den ostrukna finblusen som gamlingen kommit på att hon vill ha nu när hon är nyduschad och fräsch.

Vad ska man med kreativitet till när man inte behöver - eller får - tänka själv?

Samtidigt som poliser, sjuksköterskor och vårdbiträden detaljstyrs växer byråkratin. För någon behöver styra upp hur alla detaljer ska utformas. Och följa upp dom. Och rapportera dom. I ett evinnerligt rapporteringshjul som snurrar på allt fortare. I vilket det hittas allt fler saker som behöver förbättras och moderniseras. Uppföljningarna visar ju hela tiden att verksamheten inte är tillräckligt effektiv och bra. Så skrivs en strategi för att förbättra detta. Vilken omsätts i en handlingsplan, som konkretiseras i en policy, som i sin tur förtydligas i en rutin, som bryts ner i en checklista och hamnar rätt in i sjuksköterskans mailbox med prefixet: Att genomföra!

Precis allt granskas - utom själva granskningssystemet!

Blir det bättre då? undrar bokläsaren.

Nej, det blir faktiskt sämre.

För dom som granskas. För dom som använder det som granskas. Och faktiskt till och med för dom som granskar - som inte heller hinner med varken granskningen eller uppföljningen av granskningsresultatet. Och det hela slutar i stress, press och irritation för alla inblandade.

Varför säger ingen ifrån?

Svaret verkar vara det gamla vanliga: många ser att det är ett problem, men vågar inte säga något. Typ den där osäkra kejsarens-nya-kläder-känslan: kan det vara så att alla andra ser att han har kläder fastän jag är helt säker på att han inga har?

Slutligen då - fick jag svar på min fråga.

Jajamen: det går inte att skapa kreativa, initiativrika tänka-själv medarbetare genom detaljstyrning. För att åstadkomma det krävs en rejäl portion tillit blandat med ett par mått frihet.



Not: Du kan pusta ut - det är inte så här överallt. Skatteverket är ett i boken beskrivet undantag. Skatteverket, enligt författaren, har använt en annan modell för att modernisera sig. Här har man helt enkelt tagit ett steg i taget: genomfört en förändring i taget, vilken alltid är en tydlig påbyggnad av det tidigare.

Not: Jo förresten - någon sa ifrån. Författaren skriver i efterordet att "den här boken kom till efter en lång tid av påtryckningar från folk som jobbar i välfärdssektorn. De flesta är kvinnor och de sa: du måste skriva om det här, för det som händer på mitt jobb är helt galet".

torsdag 18 september 2014

Jobbar Gud på Socialstyrelsen?

Året var 1982.

Som nyanländ till varma sköna södra Kalifornien, från kalla karga 2-kanalstv Sverige, var det mycket som var nytt, stort och spännande.

Facinerat zappade jag mellan miljoner tv-kanaler (en liiiten överdrift på antalet kanske) för att ofta fastna i MTVs underbara värld.

Lyckligt åt jag mig genom, för mig helt nya, snabbmatsrestauranger som Taco Bell (eller Taco Hell som min bror valde att kalla syltan för något år senare när han besökte det stora landet i väst), Kentucky fried chicken och Dennys.

Mängder med tacos, fettfriterad kyckling och applepies sköljdes ner med litervis, också en för mig en helt ny bekantskap, lightläsk.

Lightläsk.

Samma smak som Sverigeläsk men utan kalorier.

Är inte det nästan för osannolikt bra, tänkte jag aldrig förrän barnen, i den familj där jag jobbade som barnflicka, gjorde ett uttalande i saken.

Med en öppnad halvfull burk Coca-Cola light i min högerhand får jag höra, och delta lite, i följande dialog som utspelade sig mellan Barett 10 år och Kerstin 8 år:

- Dricker du Coca-Cola light???? säger Barett, 10 år, tefatstorögt och fågelholksförvånat till mig.

Frågan är retorisk och jag hinner inte svara förrän han fortsätter:

- Det vet du väl att man blir knäpp av lightläsk? Det finns ett gift i lightläsk som gör att man får hjärnskador.

- Ehhh. Öhhh. Well in Sweden har vi inte lightläsk så jag vet inte, säger jag ungefär lika tefatstorögt och fågelholksförvånat som ynglingen jag ska ta hand om om dagarna.

Nu har syster Kerstin, 8 år, vaknat upp från läxläsningen och säger med en vetenskaplig evidensbaserad röst:

- Jaha. Då kan man konstatera att i just ditt fall uppkom skadan mycket snabbt. 

Lite drygt 32 år senare läser jag som vanligt lokaltidningen under tiden jag äter frukost. Som nu är helt utan Coca-Cola light, bör tilläggas. Light-produkter i alla dess former har jag konsekvent undvikit de senaste 30 åren och inte bara för att Kerstin, då 8 år, gav mig den diagnosen hon gjorde.

I en artikel i morgonblaskan visar det sig att nu är det fastlagt att inte bara barnen Stuart, vilket alltså åtminstone då var Baretts och Kerstins efternamn, funnit kunskap om lightläskprodukters fruktansvärda biverkningar. Nu har till och med svenska Livsmedelsverket vaknat ur sin dvala och konstaterar att "konstgjorda sötningsmedel ökar risken för ohälsa". Till forskarnas förvåning så resulterar dessa ämnen i glukostolerans och förhöljda blodsockervärden.

Det står inget i artikeln om det, som Barett och Kerstin visste redan 1982. Alltså att aspartam, som lightläsk innehöll då och en massa lightprodukter innehåller nu, består av metanol vilket kan orsaka och dessutom orsakar hjärnskador. Jag kan alltså krasst konstatera att svenska Livsmedelsverket har ännu mera bad news i lightärendet att hämta hem.

Ungarna Stuart visste alltså inte hur rätt dom hade.

Eller annars gjorde dom det - genom evidensbaserad forskning = svensk, tefatstorögd, fågelholksförvånad barnflicka dricker lightläsk och blir knäpp per omgående.

Vilken forskningsmetod skulle de kunnat åberopa? Fallstudie? Experiment eller kanske erfarenhet?

Ungarna Stuarts konstaterande och dagens artikel sammanfattar rätt bra den cementerade svenska synen på vad som är vetenskap.

Vet skap.

Som jag i samband med supervalåret 2014 gjorde ett litet högst begränsat försök att få veta vad ett par partier har för åsikt kring. 


Jag har frågat två partier följande fråga på deras respektive facebook-sidor:

"Letar på er webb i ert partiprogram för att få reda på hur ni ställer er till alternativmedicin, som också ibland refereras till som komplementär medicin, utan att lyckas hitta det jag söker. Min konkreta fråga är huruvida nn anser att så kallade alternativa behandlingsmetoder såsom homeopati ska vara en del av den skattefinansierade vården eller inte."

I båda fallen har jag fått svaret att "endast veteskapligt beprövad vård" ska vara skattefinansierad. Då har jag, i båda fallen, motfrågat - bara för att försöka få svar på min första fråga - om partierna har något intresse av att vidga den svenska tolkningen kring begreppet "vetenskaplig beprövad vård" genom att ta intryck av omvärlden?

I ett av dessa fall fick jag svaret att "det är inte politiker som bestämmer vilken vård som är i enlighet med vetenskaplig evidens och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen utfärdar riktlinjer. Vi ska inte skattefinansiera behandlingar för vilka det inte finns evidens/beprövad erfarenhet." vilket var ett facinerande svar ur två aspekter. Nåväl, inte bara facinerande utan faktiskt lite skrämmande.

Socialstyrelsen likställs med en högre makt typ Gud. Har Socialstyrelsen bestämt något - då är det så. Det Socialstyrelsen vet - det är jädrar i min låda vetenskap inristad i runsten. Den ändrar man på i ungefär samma hastighet som ett land byter valutasystem, får en annan världsdelstillhörighet eller drabbas av en ny istid. Typ i princip nästan helt omöjligt.

Men fattar ni vad det betyder?

Det betyder ju att en svensk statlig myndighet, som Socialstyrelsen, styr det här landet och inte våra folkvalda politiker som jag i ett svagt supervalårsögonblick trodde. Jag trodde folkstyre var grunden i vårt lands demokrati. 

Det betyder att det är helt vanliga tjänstemän som bestämmer i det här landet över vilken vård vi som folkväljer kan få. Det betyder att egentligen JAG skulle kunna bestämma över saken om jag bara jobbade på Socialstyrelsen.

Och vem bestämmer vad som är vetenskapligt säkerställt? Jag menar - det är ju olika; olika över tid, olika över tid och land, vilket min 1982-års berättelse bekräftar; det som till och med 8-åringar visste i södra Kalifornien 1982 har nu, 32 år senare, nått svenska Livsmedelsverket.

Det kan ju faktiskt vara så att någon annan vet något som inte vi vet...eller jag menar...som inte svenska Socialstyrelsen vet. Vad jag vet, däremot, är att Sverige är ett pyttepyttepluttepromillemicrolitet land på jorden. Och att det finns massor av andra länder med massor av andra vetar och annat vetande som resulterat i andra vetskaper.

Om det nu inte är så att det är Gud som vet allt där också. Eller Socialstyrelsen. Jag vet inte...

Men helt oberoende av 8-åringar i södra Kalifornien, tanter på Livsmedelsverket och facebooksvarande politiker så tycker jag å det bestämdaste att folkvalda politiker ska styra en demokrati och inte överlåta folkviljan varken till tjänstemän eller Gud!

Så till partierna jag facebookfrågat: göm er inte bakom ett gäng tjänstemän utan ge mig lite New Politics:



Bildnot bild 1: Som sagt - barnen Stuart visste inte hur rätt dom hade...

Bildnot 3: Jag frågade två partier från de olika så kallade blocken för att det skulle bli en lite mer vetenskaplig beprövad undersökning. NÄÄÄ så tänkte jag ju inte alls det :)

lördag 2 augusti 2014

Kom till saken


I princip varenda gång jag åkt till golfbanan den här sommaren har jag fått lyssna till Stefan Löfven som ringer och väcker ungdomar. Stefan berättar för dom att han tycker att alla ska ha en anledning att gå upp på morgonen och om man röstar på Stefan då kommer man att få det senast inom 90 dagar.

Exakt hur detta ska gå till säger Stefan mycket litet om. Obefintligt lite.

Och det är ju inte som om jag inte håller med honom. Håller med honom gör i princip varenda politiker från i princip varenda parti. Precis alla vill, säger dom åtminstone, bekämpa arbetslösheten.

Den stora frågan är HUR!

En som inte tycker att det behöver bekämpas någon arbetslöshet är journalisten Linda Skugge. För den finns inte i hennes värld. Säga vad man vill om Linda Skugge men hon är i varje fall tydlig med huruvida hon tror på att den existerar och exakt vad hon tycker att man ska göra åt den - ge ungarna en stor fet spark i baken så slöfockarna börjar söka alla skitjobb som det kryllar av och som de inte vill förnedra sig att ta. Problemet är, enligt Linda, helt enkelt på individnivå. Inte systemnivå.

Jag tänker att Stefan faktiskt kan lära sig lite av Linda när han gör valreklam. Tala om vad du ser är orsaken till problemet och vad du tänker göra åt det om du får väljarnas förtroende. Är det ett problem på systemnivå eller individnivå - eller kanske både och. OCH - det stora OCH:et - hur tänker du i så fall finansiera problemlösningen?

För övrigt behöver inte Stefan på något sätt känna sig påhoppad - alliansen ägnar sig åt valfiskeri på samma nivå. Den omdebatterade tårtfilmen är rent snömos den också. Den är förvisso roligare än Löfvens wake-up-calls...eller roligare å roligare...det är med skräckblandad förtjusning en matfixerad människa som jag får bevittna hur en gräddtårta förvandlas till en grädd-smörgåstårta. Sen den där ketchupsekvensen på slutet är faktiskt rolig - jag har bevittnat många såna ketchupslakter på allt från MacDonaldshappymeals till bättre finrestauranggourmeträtter. Inte desto mindre säger alliansen i sin tårtfilm inte ett dugg om HUR de tänker göra för att skapa fler jobb och vad det innebär för mig som väljare. Inte ett dugg.



Jag tycker det är synd och slöseri med allas vår tid.

För vad jag vet så har inte politiker i allmänhet mer tid än mig som vanlig väljare - snarare tvärtom. De politiker jag träffat på i mina dagar är människor som jobbar hårt och mycket för det de tror på. Människor som engagerar sig för att vi alla ska få ett bättre samhälle. Jag är glad och djupt tacksam för att det finns människor som väljer att lägga ner så mycket tid och energi på gemensamma viktiga frågor. Sen skiljer de sig de här människorna sinsemellan lite åt i sin tro på HUR vi tar oss till ett bättre samhälle och VAD det innebär för mig på individ- och väljarnivå. Det är genom den skiljetron de organiserar sig i partier.

Nä, lägg ner tid på att förklara för mig vad en bättre skola betyder för just ditt parti; Hur vill ditt parti åstadkomma en bättre skola? På vilket sätt blir det hur:et bättre för barnen och ungdomarna? Vad har vi skolan till? Vad är utbildning? Vad är bildning? Vad innebär bra hälso- respektive sjukvård (ja, för mig är det två olika saker)? Är det att dämpa symptom eller angripa orsaker? Vad blir i längden dyrast - att dämpa symptom eller att angripa orsaker (räkna på den ni - det blir en läcker ekvation med bland annat faktiska medicinkostnader, förlorade arbetsinkomster och sjukkasseersättning. Lägg till en summa för upplevd livskvalité också så blir det ännu svårare). Har vi arbetslöshet i det här landet och varför i så fall? Vad vill du göra åt den? Hur? När?

Jag vill veta alla de här grejorna för jag vill kunna göra ett bra val. Precis som du!

Valet är viktig för oss alla. Det är då vi ska bestämma hur vi vill ha det i det här landet. Om vi ska sparka de lata ungdomarna i baken eller hitta på något annat sätt att få dom i arbete.

Så snälla politiker - kom till saken eller gör er inte besväret att väcka mig alls:



Stort PS: För övrigt tycker jag att det är precis det enda som är bra med Linda Skugges artikel. Alltså att hon är helt öppen och övertydlig med vad hon tycker.