söndag 24 november 2013

Hur känns det då?

Tackar som frågar, men det är ingen större skillnad. Jag känner mig fortfarande som den där otåliga, ständigt hungriga på-jakt-efter-något-ätbart naivpositiva fjortisen som mest fokuserar på att hitta på bus och att ha roligt om dagarna.

Förvisso en fjortis som ser allt sämre, ja till och med lite suddigt faktiskt, men jag har hört av folk som ser skarpt att det ganska ofta inte är mycket runt omkring mig att se. Hör sämre gör jag också, men seriöst, det snackas mycket skit så jag tror inte jag missar mycket där heller.

Nä, värre är det med hälsporren. Det sägs att hälsporre inte är ett ålderstecken men för mig är det helt säkert ett ålderstecken. Jag drabbades 48 år gammal och har fortfarande hälsporrekänningar om än av lindrigare art. Kan tycka att hälsporren är det värsta av mina handikapp, eller funktionshinder som det heter nu för tiden. Att höra och se dåligt kan ju vara skönt men att inte kunna röra på sig ordentligt är lite besvärligare.

Nåväl, nu är jag en 50-taggare oavsett hur det känns. Då har jag förstått att man ska fundera på seriösa saker som hur det känns att bli gammal och ha det mesta av sitt liv bakom sig. Det är ganska svårt för mig eftersom jag fortfarande känner mig som en fjortis. Dessutom vet jag inte riktigt vad meningen med sådana grubblerier är - det är ju som det är oavsett om man funderar över det varför meningen med att fundera över det är lika med noll. Det förändrar ingenting utan slösar bara tid, tid som man då kanske inte har mycket kvar av och behöver göra något vettigare med.















Nä, jag funderar mera på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har förstått att om det ska ske några större förändringar på den fronten får jag lov att hitta på något kreativt. Sist jag besökte CSN-kontoret, vilket var drygt 10 år sedan, hånskrattade personalen åt mig och sa att "de enda transaktionerna mellan dig och oss i framtiden kommer att vara från dig till oss".

Sen har jag funderat på min to-do-list också. För typ 2 år sedan visste jag inte att jag hade en to-do-lista. Men sen gick jag ut och drack öl med två kompisar och då visade det sig att jag visst hade en to-do-lista och att aktiviteter på den sammanföll med deras. Nu har jag lärt mig att en to-do-lista också kan heta Bucketlist. Så nu står att se Bucketlist-filmen på min to-do-lista.

Jag vet egentligen inte så mycket om to-do-listor mer än att min är extremt dynamisk. Att börja spela golf var plötsligt på min to-do-lista mitt i andra ölen, en annan pubkväll, våren 2007 bra exakt samtidigt som min kamrat frågade mig om jag ville gå en golfkurs med henne samma sommar. Jag tror det är bra med flexibla to-do-listor - rätt som det är provar man på saker man aldrig tänkt på.

Säga vad man vill om att fylla 50 men som anledning att ha fest är det ultramegabra. Jisses vilket party det blev med sång, musik, tal, dans och kollektivt Gangnam-style-sprattel. Så en sak som står stensäkert på min to-do-bucket-lista är att ha fest varje gång jag fyller jämnt.



Bilder från min 50-års fest: 

Överst: jag fick en get, som heter Monica, och som bor någonstans i Afrika, Bangladesh eller Filippinnerna. Så nu får jag lov att åka på en fadder-get-resa.

Mittenbilderna visar tre glada partyprissar och en 50-årings önskeadventskalender. Må det bli december snart.

Mina ödmjuka, blygsamma och anspråkslösa bartenderkompisar hade specialdesignat en tröja till mig som jag ska ha på mig när jag jobbar ihop med dem.