söndag 21 juli 2013

Världens mest innovativa generation får moralpanik


- Nämen hörrni nu sitter vi här och pratar sjukdomar som ett gäng gamlingar, säger min stelopererade kamrat som också gjort en gastroskopiundersökning.

Det vet jag för vi har just gjort det han säger att vi gör - pratat sjukdomar. Och i det sammanhanget har jag, som multihandikappad, verkligen kunnat bidra. Jag berättar ingående om min hälsporre: om hur den uppstod, hur länge jag haft den, vilka inlägg som funkar och var man köper dem och så lite ointressant anekdoter om vad den varit med om. Hörselnedsatta och synsvaga är vi ju allihopa så när vi skickar runt mobiltelefonbilder på våra barn som blivit stora åker läsglasögon på och ett ständigt "vem sa du att det är på bilden" hörs runt bordet.

Vi byter emellertid ämne från sjukdomar till 50 års fester. Vem har redan hunnit ha, vem ska ha i år och vilka är det dags för kommande år.

En liten grupp kamrater hänger kvar bland mobilbarnbilderna...eller ungdomsbilderna snarare. Våra barn har vuxit upp och blivit stora, spannet är mellan 10 och 25 år och tyngdpunkten ligger runt 20.

- Det var bättre förr, klämmer någon ur sig. Då var barnen ute och lekte på ett helt annat sätt. Kom ni ihåg när vi lekte där bakom husen...haha...cowboy och indianer.

 Jorå. Det kommer vi ihåg.

- Ja. Nu sitter ungarna inne och hänger framför sina datorer. Det kan ju inte vara bra för dem.

- Ni har bara drabbats av ungdomspanik, säger jag.

- Det är inget att vara rädd för men uppmärksam på, fortsätter jag och citerar Thomas Fürth och Göran Krafft som i boken "Framtiden börjar i klassrummet" beskriver hur den äldre generationen i alla tider förfasat sig över den yngre; på 40-talet var ungdomspaniken dansbanorna, därefter serieläsandet för att på 70-talet ersättas av sådana läskiga grejor som videoapparater. 

Nä, ungdomspanik är verkligen inget att vara rädd för, det drabbar många. Däremot gäller det att vara uppmärksam på det och snabbt som rackarn försöka bota det. För att fördöma nya fenomen - det är farligt det. Det kan faktiskt, på riktigt, påverka vår framtid negativt. Framtidskommissionen skriver på sin webb att "ett samhälle utan innovationskraft och innovationsförmåga riskerar att halka efter och stagnera, inte bara ekonomiskt utan också socialt och kulturellt. På samma sätt riskerar ett samhälle utan kreativitet, entreprenörskap och nytänkande att stagnera."

Att stoppa huvudet i snön, eller sanden, hjälper inte.
Tiderna förändras ändå.

Troed Troedsson berättar att Sverige hamnat 1:a på European Innovation Scoreboard både 2001 och 2010. Sverige hamnade också 1:a på Global Innovation Scoreboard 2008. Inte nog med det: vi som satt runt det här bordet och pratade sjukdomar och kojor i skogen tillhör världens mest innovativa generation. Troed berättar att en människa är som mest innovativ i åldern mellan 30-48 år. Och det i sin tur innebär att de som gått i svensk skola mellan åren 1962-1980 således med tanke på Innovation Scoreboard tillhör världens mest innovativa generation. Vi i den mest innovativa generationen gick också i den beryktade flumskolan.



Utmärkande för den så kallade flumskolan var att barnen fick lära sig att ifrågasätta traditionella auktoriteter.

Att ifrågasätta traditionella auktoriteter och aktiviteter krävs för att kunna skapa nytt. Nytt som passar bättre för nu. Inte då. Inte sen. Det som passar för samtiden. Så att vårt samhälle kan fortsätta funka. Efter de nya förutsättningarna.

Så låt oss i världens mest innovativa generation välkomna nya företeelser och fenomen - även om vi inte till fullo förstår dem.



Avicii heter Tim Bergling och är född 1989. Kanske var några vuxna oroliga för honom också när han  i timmar satt med hörlurar framför sin dator och gjorde något obegripligt. Och se så det gick. 2011 omsatte Aviciis bolag 60 miljoner kronor. Det var förresten samma år som han fick en Grammis för årets låt "Levels" och samtidigt utsågs han till Årets innovatör.

Och ni 50-taggare: håll med om att det svänger ;)

måndag 15 juli 2013

Som en golden retriver


- Ni är båda blonda, lite tröga och ständigt hungriga - det måste vara därför ni kommer så bra överens, sa alltid min kamrat när hon pratade om mig och sin golden retriver.

Världens gulligaste hund var det.

Inte alls trög. Hade en skimrande päls i nyanser av gult, guld och crème. Och han var alltid alltid hungrig.

Och hon har rätt - jag är också ständigt hungrig.

Jag vaknar hungrig på morgonen, äter frukost och funderar samtidigt på vad jag ska äta till lunch och middag. På måndagar annonserar stadens restauranger sina lunchmenyer i lokalpressen. Finns det någon riktig höjdarrätt går jag och tänker på den ända tills den dagen kommer.

Det är sunt att äta tre ordentliga mål mat per dag.

Men det räcker inte. Jag behöver ha något att äta helst varannan timme. Jag är kanske mer beroende av täta matintag än en bebis.

Hela min tillvaro påverkas av hur ofta jag får något att äta.



Igår trodde jag att jag blivit sjuk, fått feber och influensa. Så kom jag på att jag inte ätit på länge, kanske hade det gått upp emot 3,5 timmar. Jag var i mataffären, tog tag i närmaste ätbara ting, tuggade i mig den och blev omgående frisk.



 Från nattsvart till regnbågsfärgad. Blev tillvaron. Av bara en liten mumsbit.




Att vara beroende av mat har sina nackdelar.

Jag måste alltid planera för matsvåra situationer. Om jag ska resa behöver jag bunkra med upp med exempelvis kexchoklad och bananer eftersom jag inte kan vara riktigt säker på att det kommer ett tillfälle att köpa något ätbart. 

Jag måste alltid vara på min vakt. Efter att vi fikat igår blev det en bulle över. Jag "gömde" den i en vanlig matbrödpåse (de enklaste ställena är oftast de mest geniala). Idag när jag skulle ha bullen hittade jag den inte och fick i princip panik. VEM F*N HAR TAGIT MIN BULLE. Till slut tog jag i varje fall kontroll över situation och började systematiskt att leta igenom påsen och där fanns min bulle.

Godisgömmor har jag haft i alla tider. Det gäller att flytta ställena hela tiden. Och att sprida ut riskerna. Då är man säker på att få behålla något någonstans i varje fall.

Och om en familjemedlem frågar vad jag tuggar på svarar jag alltid morot. För det vill ingen ha.

Men det går säkert lika bra med selleri.



Bildtexter:

En golden retriver med tom matskål. Vanlig syn.
Affär före mumsbit.
En "Kick" ger en verkligen en kick. Förr i tiden hette Kick Käck. Men det var då det.
Affär efter mumsbit.

söndag 14 juli 2013

Jag visste att det skulle bli så här


Om några timmar är min sommarsemester slut.

Det händer mig varje år.

Så jag visste att det skulle bli så här.

Lite tidigt tycker kanske du. Och ja - börjar man sin semester redan i mitten av juni tar den ofta slut i mitten av juli. Om man inte har en ultralång semester. Och det - det har aldrig hänt mig.

Jag är nöjd. Trots att semestern redan är slut så har den känts lång. Jag har hunnit med massor och ändå inte gjort särskilt mycket. Det är så det känns när man kan göra vad man vill när man vill.



Första veckan i New York var planerad. Åtminstone själva resan dit. Väl där tog vi det lugnt och gjorde det som föll oss in.


De övriga tre veckorna har jag spelat massor av golf. Och det behöver jag. Efter tre års uppehåll från spelandet och då var jag inte ens bra när jag la av. På min ständigt föränderliga "to-do-list" finns därför nu ett längre träningsläger. Jag skulle behöva åka bort, låsas in på en golfbana och träna heltid i åtminstone en vecka.




Jag har också varit ute på långa morgonpromenader, ätit massor av jordgubbar, plockat jordgubbar, fikat, grillat, tagit hand om ett influensadrabbat barn, träffat före detta grannar, träffat gamla kompisar och jobbarkompisar och golfkompisar och bror med familj, glott på fotboll, åkt båt och så för att knyta ihop semesterpåsen: sett på Zombiefilm.



Första dagen i NY snurrade vi runt på Times Square och undrade över varför de byggde upp en scen och dekorerade den med reklam för filmen World War Z. Det förstod vi emellertid när vi tittade på TVnyheterna morgonen därpå. De förberedde bara premiären då stjärnorna med Brad Pitt i spetsen skulle visas upp.

Sen såg vi trailern för filmen mer eller mindre varenda morgontvtittarstund.

Semesterns sista timmar har vi därför ägnat åt film - World War Z. Den var bra - läskig och lite rolig.

Nåväl, nu dröjer det ett tag innan det blir sommarsemester igen.

Det är bara att jobba på!



Filmtext: Sångaren Nate Ruess kämpar också på.  

Bildtexter: lite diverse från semestern. Högst upp en riktig american bagel med peanutbutter. Jisses så gott!

onsdag 10 juli 2013

Ring e-postavdelningen


Skolan får ofta kritik för att inte ha anpassat sig till den digitala utvecklingen. Om den kritiken håller jag med. Skolan är ett område om något som borde ligga i takt med sin samtid.

Men det är inte bara skolan som inte hänger med i den digitala utvecklingen.

Sedan i början av 90-talet har datorn varit var mans egendom. De senaste 20 åren har datorn varit ett självklart arbetsredskap på många arbetsplatserna. Idag har de flesta ständig tillgång till internet var de än går i sin telefon.

Ändå finns det faktiskt rätt så många som vägrar att acceptera förändringen. Det finns, på riktigt, de som jobbar på kontor (!) och som hänvisar till "er som jobbar med datorer" när en powerpointbild eller ett excelark ska fyllas i.

Alltså människor som inte vill, förstår, accepterar att datorn rakt av i många fall ersatt papper och penna. Och inte nog med det - den kan göra sååååå mycket mer. Så mycket bättre. Så mycket snabbare. Om man bara väljer att acceptera förändringen och är det minsta lilla nyfiken vill säga. I annat fall är den bara "djävulens påfund".

Att det finns fler världar än skolans som ännu inte anpassat sig till den digitala utvecklingen förstod jag (återigen) när en bekant till mig inom samma yrke som jag berättade om vad hon tycker är konstigt:

- Jag förstår inte varför så många kontaktar mig och vill att jag ska lägga ut meddelanden åt dem på  intranätet. Det är ju hur enkelt som helst. Om man tycker det är svårt borde man ju inte kunna e-posta heller. Haha, tänk om det var så att vi kontaktade e-postavdelningen varje gång vi behöver e-posta något. Jisses, vilken gigantisk e-postavdelning vi skulle ha. Och hur lång tid skulle det inte ta att få e-post skickat.

Jag funderade en stund på hennes betraktelse och drog den slutsatsen att många fortfarande är så ovana vid digitala verktyg att varje ny företeelse känns läskig och främmande.

Ibland får jag höra att "jag är inte så bra på datorer". Eller "jag jobbar inte så mycket med datorer". Men hur bra behöver man vara för att klara sig skapligt? Och hur lång tid tar det att bli skapligt bra? Den tid det tar att lära sig hantera den digitala världen skapligt i förhållande till nyttan man får ut är försumbar. Nästan omärkligt liten.

Nu menar jag inte att alla har digitalfobi. Jag känner många som orädda kastar sig över nya program och system och provar sig fram. Oftast framgångsrikt.

Det är nog det som är grejen: att inte vara rädd för det som för mig ännu inte är känt.



Bildtext: digitala enheter i ett vanligt Olssonhem. Jobbtelefon, privattelefon, padda och dator samsas på samma bord som tangentbordet till smarttv:n. Har du inte smarttv så skaffa det - jisses så bra!

måndag 1 juli 2013

Finns jag?



- Så kan man inte säga!

Har du hört den någon gång? Eller fått det som svar när du just sagt något? Det har hänt mig fler än en gång och då brukar jag tänka, och ibland säga:

Ja men jag har ju just sagt det. Alltså är det snarare så att man inte kan säga "så kan man inte säga" eftersom det redan är sagt för då kan man ju uppenbarligen säga så.

Då finns det andra problem med i bilden tänker jag. Problemen kan vara av olika slags slag.

Kanske säger man så för att man är en fet besserwisser och alltid tycker att man har rätt varför allt annat som kommer i ens väg är helt osägbart. Även om man nu är en besserwisser borde man ju förstå att andra säger saker som inte alltid passar besserwissrar. Men besserwisserna kanske inte bara är en besserwisser utan kanske också osmarta.

Ofta tror jag det sägs på grund av rädsla. Det som är nytt och främmande är också ofta skrämmande. En försvarsmekanism är då att förminska och/eller förlöjliga det. Det kan uttrycka sig i att man säger "så kan man inte säga". Det kan också uttrycka sig genom att man kallar det hela flummigt eller ovetenskapligt. "Hubba bubba" brukar de två så kallade alternativläkare jag träffat omnämnas av skeptiska röster.

Varför de överhuvudtaget kallas alternativa är för mig obegripligt. Om det berodde på att det var vedertaget att det finns två olika alternativ för vård och att den idag så kallade alternativa medicinska vägen var alternativet för hälsovård och den så kallade skolmedicinen var alternativet till sjukvård - då skulle jag fatta. För i min värld utesluter det ena inte det andra utan de är komplement till varandra.

Bryter jag benet och behöver gipsas går jag till sjukvården. Spricker min blindtarm behöver jag en operation av sjukvården. Har jag dåligt immunförsvar går jag till hälsovården (läs det som oftast omnämns som alternativmedicin).

Hur kan man säga att man är fri från astma när man dagligen tar luftrörsvidgande medicin och kortison samtidigt som man säger att en annan, nu före detta astmatiker, blivit medicinfri på grund av att vederbörande "tror på alternativmedicin" det begriper inte jag. Den medicinfrie före detta astmatikern har ju bara använt det mest passande alternativet för vederbörandes behov av vård.

Båda vårdformerna behövs men i olika sammanhang och till olika ändamål.

Olika.

Läskigt ord, eller hur ;)

Hursomhelst, när någon säger till mig att det som jag nyss har sagt inte kan sägas brukar jag svara:

- Så då finns inte jag, eller?! För om det jag nyss sagt inte kan sägas måste det ju betyda att jag inte finns!

I morse kom jag på att jag kan ta det ytterligare en dimension - och nu på allvar till min fördel. När mannen och jag satt och diskuterade klämde han ur sig ett "så kan man inte säga". Varpå jag svarade:

- Så då finns inte jag eftersom man inte kan säga det jag nyss sagt. Vilket innebär att om jag inte finns då kan jag heller inte diska.



Bildtext: Det är också oklart i vilken omfattning Alfons låtsaskompis Mållgan finns.