lördag 30 mars 2013

Pojkarna duger inte - men det skiter de i

Svenska pojkar presterar för dåligt i skolan. De har mycket lägre meritvärde än flickor. Flickorna däremot presterar bra. De duger. Fast de mår inget vidare. Ungefär 20 % av flickorna lider av psykisk ohälsa. Det är många krav, mycket stress och en ofantlig press på tjejerna. Det är egentligen på killarna också. Fast det verkar de skita i.

Skolchefen i senaste avsnittet av Rektorerna tycker att godkända välmående pojkar är ett så stort problem att han "vill bjuda in deras föräldrar och be om ursäkt för att skolan MISSLYCKATS med dem". Misslyckats med välmående godkända pojkar. Undrar hur det föräldramötet skulle fortlöpa. Ett gäng föräldrar som helt plötsligt förstår att deras godkända välmående barn är MISSLYCKADE.

http://www.ur.se/Produkter/174237-Rektorerna-Skolavslutning-eleverna-tar-lov-och-rektor-borjar-om#start=960&stop=1152

Att mäta eleverna är viktigt. Att värdera dem är viktigt. Att sortera dem är viktigt. Så viktigt att nu börjar vi sortera, mäta och värdera dem ännu tidigare. Att ha höga betyg är målet.

En hög siffra. På ett papper. Är målet.

Så att de blir framgångsrika. För vem då?

Fick jag bestämma, och det vet vi ju alla vid det här laget att jag inte får, så skulle betyg slopas helt. Om jag fick bestämma skulle vi byta ut betyg mot inre motivation. Ungarna skulle ägna tiden åt att känna efter vad de egentligen vill i livet istället för att skriva nationella prov. Skolan skulle gå ut på att lära för att leva - inte lära för att få ett papper med bokstäver/siffor på.

Antagning till gymnasiet och högskolan skulle vara självsorterande om människor på riktigt fick känna efter vad de vill - jag är övertygad om att ungarna skulle sprida sina val naturligt och samhällsbehovsrelaterat om de fick känna efter ordentligt i själen själva. Till de yrken där väldigt speciella egenskaper krävs skulle sorteringen kunna ske med intagningsprov.

Betyg. Så förlegat. Killarna bryr sig inte och tjejerna stressar ihjäl sig.

Det måste väl ändå duga med att duga för den man på riktigt är!

torsdag 21 mars 2013

10 år senare

Imorgon går stora flyttlasset.

Idag gick lilla flyttlasset. Och sista seriöspackningen är klar. Imorgon bitti ska tandborsten ner i flyttlådan - sen är vi helt klara här.

Efter 10 års boende.

Det har varit ett bra ställe att bo på. Ett bra hus att bo i. Vi har haft de bästa grannarna någon någonsin haft; Helena under en period och familjen Rösler under en annan.

Men nu är vi klara här.

Nu är det nya tider. Och ny bostad. En helt ny bostad.

Så tack och hej Jören Vävares gata - det var kul så länge det varade!






måndag 18 mars 2013

Fena på Photoshop

Blir jag sannolikt efter 2 dagars kursande i Stockholm.

Kul är det i varje fall.

Idag har jag lärt mig färglägga svartvita bilder och skapa rörelseoskärpa.

Sen har jag lärt mig ett och ett annat trick som kommer att bespara mig massor av tid bakom bildskärmen.



onsdag 13 mars 2013

På min önskelista

Finns:

1) en MacBook air
2) en Asus Zenbook

Jag ser det inte som troligt att mitt konto kommer att medge inköp av båda. Men jag hoppas mycket på att mitt konto piggar på sig och slår mig med häpnad.

Hursomhelst - när mitt konto gett mig min nya dator då ska jag börja seriösblogga igen.

I varje fall ett par inlägg är färdiga i huvudet. De passar inte för smartphonbloggning - det ska in bilder och klipp på rätt ställen.

Annars gillar jag smartphonebloggning också.

Fram tills dess drömmer jag om min nya fina dator.

Dream on!



söndag 10 mars 2013

Den befriande känslan av att äga mindre

9 januari började vi titta på lägenheter på hemnet. 10 januari mailade jag mäklaren för att boka en lägenhetsvisning. 14 januari bestämde vi oss för att köpa den - samma dag som vi tittade på den för övrigt. 8 februari hade vi sålt vårt radhus och 22 mars flyttar vi till helt nya lägenheten.

De två senaste helgerna har jag därför sorterat, packat och slängt. Jag har också läst, tänkt tillbaka och åter kommit ihåg nästan bortglömt.

Jag har snabbspolat igenom mitt liv. Och kommit på att 49 år gått väldigt fort. 49 år som varit innehållsrika, roliga och någon gång sorgligt.

Jag har skummat igenom gamla dagböcker och brev. Jag har slängt saker jag inte begriper varför jag sparat. Jag har ett jätteberg av grejor som jag ska skänka - felfria finfina grejor som jag inte behöver längre.

Förutom att förstå att 49 år gått fort kan jag inte överhuvudtaget begripa varför jag har samlat på mig så mycket grejor. Har jag verkligen behövt allt det här och i så fall varför har jag inte gett bort det direkt därefter?

Jag tror faktiskt att det allra bästa med flytten är den befriande känslan av att äga färre saker.