tisdag 21 maj 2013

Vad är sant? del 1


Häromdagen var jag på väg till ett möte.

Plötsligt ser jag - till min stora glädje - ett tecken.

Ett tecken som min hjärna omedvetet medvetet och ständigt letar efter att hitta: ett tecken på att jag ska åka till Kalifornien snart igen.

Ett sådant tydligt tecken kan jag bara inte gå förbi. Jag måste dokumentera det. Så jag kan titta på det igen, många gånger, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag tar ett foto.

Går vidare.

Är glad.

Klart jag är glad - hittar tecken på att jag snart ska åka till Laguna igen. Ok, jag vet att det är lite tunt - men låt mig tro att ödet, på något magiskt sätt, låtit mig få veta att jag snart ska till södra Kalifornien igen. Jag blir glad och att vara glad är ju bra.

Bakom mig går två män.

Bakom de två männen går en av mina kollegor på väg till samma möte som jag. Hon ser mig fotografera bilen och hon hör de två männen prata om mig som fotar bilen:

- Kolla där. Hon tar kort på bilen. JAHA. Där ser man - för att rapportera att den är felparkerad. Så att bilägaren får böter. Oschysst.

När min kollega berättar vad de sagt kan jag inte låta bli att skratta. De två männen vet absolut inget om mig. Bilen kanske var felparkerad men jag är den sista personen på planeten som skulle kunna avgöra det. När mina barn varit i ålder att få börja övningsköra har båda, mycket starkt, ifrågasatt varför jag absolut insisterat på att få bli handledare.

- Du vet väl inget om trafikregler, har de sagt.

Varpå jag svarat:

- Nej, och jag tänker att då kan ju ni lära mig dem nu när vi ändå ska ut och åka en sväng.

Sen tänkte jag något annat.

Tänk om det just nu berättas om samt varnas för en elak lite synsvag tant som går runt i Eskilstuna och rapporterar in felparkerade bilar.

Tänk om det är en berättelse som berättas så många gånger att den till slut betraktas som sann!

Inga kommentarer: