måndag 26 november 2012

Passa dig för "biljetten"


Visst har väl du också varit med om att du har haft en fett bra idé som varit så bra att du bara inte kunnat låta bli att dela med dig av den? Och visst har det hänt någon gång när du haft en så där ultramegabra idé att du möts av en riktigt glädjedödande kommentar.

Visst är det trist!

Nu har boten kommit. Eller boten och boten - ett motmedel som åtminstone kanske kan få glädjedödare att skämmas en aning eller i bästa fall tänka efter lite grann.

Motmedlet är ett biljettblock med ett antal biljetter som du helt enkelt delar ut vid behov. "Våra vanligaste invändningar mot förändringar" heter blocket och här finns lämpliga biljetter att överlämna till den som gör invändningar vid gruppmöten, konferenser och dylikt.

Några smakprov på biljettext :

  • Så här säger vi alla "Vår branch är annorlunda"
  • Här stoppas all entusiasm "Det här har vi prövat förut".

Jag fick det här biljettblocket idag tillsammans med orden:

- Jag har inte vågat använda biljetterna ännu. Jag hoppas på dig!

Det är ett stort förtroende som jag kommer att förvalta på allra bästa sätt. Jag kommer omgående att börja dela ut biljetter om och när det behövs. Jag kommer att följa upp biljettutlämningen med en intervju kompletterat med ett porträttfoto på bloggen. Biljettmottagaren kommer att få svara på ett antal frågor:

- Hur tänkte du när du sa så där?
- Vad var målet med uttalandet?
- Vad vill du uppnå med vår gemensamma uppgift? Hur tror du vi når dit på bästa sätt?
- Vad skulle du säga om du fick chansen att säga om?




Här har nu såklart alla en möjlighet att få vara med på min blogg, både med namn och bild. Det går självfallet också bra att vara anonym och då får man en fin "tintin-profil-bild-á-là-facebook" istället.

Det allra bästa är förstås om jag får behålla alla biljetter själv :)



P.S Biljettägare kan behöva lite Brimful of Asha party musik!

torsdag 22 november 2012

Saker jag inte förstår

Jodå, under den rubriken skulle jag kunna räkna upp en hel del. Kanske skulle den här bloggen sprängas om jag började lista allt jag upplever som svårbegripligt varför jag väljer att inte göra det utan går rakt på obegriplig obegripligaste sak:

SAS!

Och nu tror jag att jag är i gott sällskap för håll med om att av obegripliga grejor så är SAS-krisen nästan obegripligast. För mig började det med ett uppslag i DN den 13 november:


Bilden finns över en artikel som är rubriksatt "Sparpaketet garanterar inte överlevnad". Jag stirrade länge på bilden. Och hittade bara vinster i de här små, mellan och stora runda röda ringarna som talar om hur mycket flygbolagen gör i vinst.

Nu är jag inte företagsekonom trots att jag läst några kurser i företagsekonomi. Man kan nog inte ens säga att jag förstår företagsekonomi trots att jag dessutom fick högsta betyg i dessa kurser, för det var på den tiden man kunde få högsta betyg genom att rapa upp en massa saker man lärt sig utantill, vilket nog i ärlighetens namn var fallet i mitt fall.

Men jag är en fena på hushållsekonomi och tror mig misstänka att det inte behöver vara så mycket krångligare än så i företagsvärlden heller. Om man inte vill krångla till det vill säga - för vad säger bilden? Jo företaget som krisar gör en vinst på 570 miljoner. Det var det första jag inte förstod i SAS-krisen och det var jag inte ensam om att inte förstå förstod jag.

Nu började jag läsa på lite för att försöka förstå mer. Då förstod jag att det var personalens höga löner som var problemet.



Fast sen såg jag det här uppslaget i DN och då tyckte jag nog att det var ett större problem att en heltidslön på mellan 17 991 och 29 525 sågs som ett problem. Åtminstone ur det perspektivet att det stjälper ett företag ekonomiskt. För är det så - jag då har företaget helt säkert andra problem.

Ett problem verkar vara Wallenberg. Wall en Berg, som Sickan skulle ha sagt. Wallenbergs problem kan vara att han sitter på tre stolar. Jag älskar det uttrycket förresten - alltså hur ser det ut när man sitter på tre stolar, eller snarare: hur ser han ut? Han måste vara rejält brearslad. Och det är ju förresten jag också. Skillanden är att min breda rumpa är medelinkomstuppbyggd på Marabou mjölkchoklad och Coca-Cola och hans, förmodligen, höginkomstuppbyggd på rysk kaviar och champange. Det gör mig faktiskt lite avundsjuk för vem skulle inte vilja finäta sig fet, fast det har å andra sidan inte dugg med saken att göra. Han kanske inte ens har en särskilt bred rumpa och då är det ju en ännu större bedrift att kunna sitta på tre stolar. Samtidigt. Eller inte!

Här förstår jag att det finns ett komplicerade ägar-, utlånar- och intressentförhållanden kring en och samma rumpa, vilken inte ens döljer en dold agenda. Fast det är inte nog med det. För den odolda agendan säger att Wallenberg på många stolar vill sälja SAS och då undrar ju vän av varumärkesutveckling: hur tänkte han då? Att låta SAS storkrisa i media, gång efter gång, och dessutom låta världen tro att de viktigaste varumärkesbyggarna i ett tjänsteproducerande företag är roten till det onda - vem med sans och vett vill köpa det företaget?

Nu läste jag i DN så sent som idag att en varumärkesguru uttalat sig om att just storkrisandet i media kan vara varumärkesstärkande.Det uttalandet skriver jag definivt upp på listan under rubriken "saker jag inte förstår". Om jag nu ska lista lite saker som jag förstår så förstår jag att SAS kan ha hamnat i kris på grund av: gamla energikrävande flygplan, bolagisering med parallella administrationer och dålig ålderdomlig affärsidé som inte är anpassad till en tuffare marknad

På vilket sätt piloter och kabinpersonal kan påverka ovan nämnda faktorer skrivs även det upp på min lista under "saker jag inte förstår". Vad jag vet har de inte ett uttalat ansvar för att ta fram strategier för att anpassa företaget till en hårdnande konkurrens eller investeringar i nya plan. 

Vad jag tror att vi alla förstår är om personalen känner sig som Miss Li.

söndag 4 november 2012

Målet är ingenting



Varför går man (hen, hum eller pysen) i skolan? Vad är syftet? Vad är målet?

Jag har i åratal envist hävdat att i skolan går man för att lära sig saker som man inte redan kan. Om man redan kunde skulle man alltså inte behöva gå i skolan. Det skulle vara slöseri med tid. Skolan är helt enkelt ett lååååångt träningsläger.

Häromdagen sa en person, som har lång och aktuell erfarenhet av skolan, till mig att jag har fel. I skolan går man visst för att lära men inte mest. Mest går man i skolan för att prestera och bli bedömd.

Min källa, alltså ovan nämnd person, fortsatte med ett exempel. Låt säga att du har ämnet svenska. Du får uppgiften att skriva en recension. Läraren går igenom med klassen hur man skriver en recension: traditionell disposition och lite allmänna tips och råd. Eleverna går hem och skriver sina recensioner (det är så planerat, alltså att dessa alster ska skrivas i hemmets lugna ensamma vrå). Eleverna lämnar in sina alster. Läraren läser alsterna och ger ett betyg enligt gällande betygsskala samt en motivation till betyget som grundar sig på hur alstret förhåller sig till traditionell disposition och tips och råd.

Vad har således betygssatts; resultatet eller elevens utveckling? I vilket syfte har eleven blivit bedömd; att eleven/läraren ska förstå vad eleven förstår och inte förstår i syfte att eleven ska förstå något nytt eller som ett led för det slutliga betyget? Min källa fortsätter: "OM det skulle vara som du säger - att man går i skolan för att lära - då borde det inte finnas några betygskriterier. Då borde bedömningen utgöra skillnanden mellan vad jag som elev kunde och förstod innan jag började, vad jag lär mig/förstår under kursens gång och vad jag slutligen lärt mig och förstått när kursen är slut."

Min källa har ju helt rätt. Och för att kunna göra den bedömningen så borde eleven, tillsammans med slutprodukten i detta fall recesionen också lämna in ett pm om hur han eller hon tänkt och gjort för att komma fram till slutprodukten. Det pm:et kan i den bästa av världar vara en hjälp för läraren att stödja eleven att lära mer och i den näst bästa av världar ett underlag för betygssättning. Och då helt och hållet utan att själva slutprodukten, i detta fall recensionen, blandas in. Ännu ett alternativ är att eleverna skriver recensionen i skolan, med varandra och läraren som stöd och bollplank när så behövs.

Fast om jag fick bestämma, och det får jag ju inte, så skulle vi fimpa allt vad betyg heter. För om det är som jag vill tro - att skolan är till för att man (hen, hum eller pysen) ska lära sig då behövs inga betyg. Då är det själva arbetet för att komma fram till resultatet som är intressant - inte resultatet. Och syftet med arbetet är att varje elev ska förstå mer/lära sig utifrån där var och en är och inte något slags ihoppåhittat utgångsläge.

För vad är det man (hen, hum eller pysen) på riktigt behöver för att klara sig i livet; ett papper med bokstäver eller kunskap i huvudet?

Eller helt enkelt som Robert Broberg skulle ha sagt: Målet är ingenting vägen är allt!

Och här vore det på sin plats med ett litet youtube-klipp med Robban, eller hur?! Christian Lundahl som talar om bedömning tycker jag emellertid är mycket bättre:


Någon bloggläsare kanske undrar varför jag håller på och fjantar mig med att skriva (hen, hum eller pysen) efter att jag använt ordet man. Jag bara grundar inför ett kommande blogginlägg :)