onsdag 31 oktober 2012

Prinsessliv i södra Californien


För att summera dagarna i Californien: två helt vanliga medelålders husmorssemestrande kvinnor från Sverige levde prinsessliv i 10 dagar långa. De skämdes bort å det värsta och hade roligt för det mesta. Där emellan hade de det bara underbart. Och soligt.

Säga vad man vill om amerikanare men om jag nu ändå ska generalisera, vilket jag tänker göra så är de generellt sett trevliga och vänliga. I 10 dagar har vi åkt runt med vår lånade pimpade bil (pimpad med presentsnören så att den lätt ska kännas igen på parkeringar, vilket visade sig vara en klok idé) i ett kaos av 6- eller 8-filiga vägar som korsat varandra hur som helst, hela tiden och överallt. Vi har konstant åkt över heldragen linje. Det måste man när man står och väntar framför det röda trafikljuset i vänsterfilen och inser att man ska svänga höger. Våra medbilister har vänligt släppt fram oss, även över heldraget, inte tutat eller hytt med näven - utan försökt hjälpa de här förvirrade blonda, nja kanske lite grått i håret också, medelålders kvinnorna i den presentsnörepimade bilen. Vi har gjort fler U-svängar på 10 dagar än vad som totalt görs i hela södra Californa på ett år. Även på ställen där det tydligt framgått att det är mindre lämpligt. Även här har våra medbilister vänligen släppt fram oss utan knussel.

Vi har, säkert mest i början, pratat obegriplig engelska och en hel del swengelska. Ingen har påpekat att vi  inte gjort oss förstådda. Vid ett tillfälle fick jag en fråga, efter att jag gjort en lång utläggning, som gjorde att jag förstod att det jag sagt inte var begripligt. En gång frågade ett butiksbiträde med positiv intresserad och nyfiken ton: "jag hör att ni inte är "local" - var kommer ni ifrån?" ungefär som om vi bara var från en annan del av det stora landet.


Överallt, där vi stannat vår bil för att fråga efter vägen och det har hänt några gånger, har vi fått vänliga och engagerande svar. Av människor som uppenbarligen tyckt det var viktigt nog att ta sig tid att hjälpa oss.

Nice. Friendly. Polite. Säga vad man vill om amerikanare, och det gör gärna folk varför jag tar mig friheten att göra det samma, ska man generalisera så är det generellt väldigt enkelt att resa i USA: åtminstone i södra Californien. Och roligt. Och positivt. Och anledning är en massa människor som är positivt inställda till andra. Även klantskallar i trafiken som talar som kocken i mupparna: obegripligt men rätt kul.

Och då är det här ändå inget mot den vänligheten som familjen Burns och Bev Lovejoy visat oss.Bev, som är kompis med Donna, och som vi inte tidigare träffat lånar ut sin lägenhet till oss i 10 dagar. Donna som hämtar oss på flygplatsen, bjuder oss hem oss och ut oss på middag vid flera tillfällen och som lånar ut sin bil till oss under hela vistelsen. Heather, dottern i familjen, som tar med oss ut på krogen - flera kvällar. Och så hela familjen som hjälper oss med allt vi funderar högt kring. 

I just love them!

Prinsessliv i södra California - det är grejor det! Så vad kan jag säga mer än:

Hasta la vista Californa - I`ll be back.

P.S Det var såklart mysigt att komma hem till familjen. Trots prinsessliv har jag saknat dem. Och mina jobbarkompisar hade ansträngt sig för att jag skulle känna av mitt prinsessblod. Gulligare jobbarkompisar får man leta efter :)

Youtubeklippledtext: The Swedish Chef making Chocolate Mousse

måndag 29 oktober 2012

Dags att åka hem

Packa och städa. En sista promenad på stranden.

Sen kör Ingrid och Donna mig till mitt hotell utanför Los Angeles airport.

Det är lite sorgligt att skiljas efter en sådan intensiv och rolig semester. Ingrid skulle ha åkt till New York imorgon bitti, men alla flyg är inställda på grund av stormen så hon blir kvar till onsdag.

Jag åker hem imorgon bitti via Chicago.

Just nu sitter jag mest och väntar på att "få gå och lägga mig". För när jag väl ska hem då vill jag hem snabbt. Och även om California är underbart saknar jag min familj där hemma.

P.S jag saknar er på jobbet också fast bara pyttelite. Ni kommer inte att känna att ni saknat mig när jag varit hemma ett par timmar för jag kommer vara så jobbig och mest prata swenglish och happy hour.

På bilderna syns min skrubb som Ingrid döpt mitt rum till, vår balkong, en gata i The Truman show som jag gick på även idag för att komma till stranden, golfbanan i vårt community, stranden och en snubbe som tappert fiskar bland vågorna.

söndag 28 oktober 2012

Kaffe, beachwalk och ett återseende

Vi åker till Laguna redan på förmiddagen. Det börjar bra med en kaffe på beachen. En beach full med badandes och solandes människor som om det var mitt i sommaren. Fast så är det ju också varmt som mitt i sommaren. Det är the Santa Anas wind blowing, får vi veta, typ som brittsommar hemma. Lucky us!

Vi tar en liten promenad och börjar dra oss mot Zinc Café där vi har en lunchdate med Johanna, som jag bodde hos för 30 år sedan och inte träffat sedan dess.

Johanna är sig faktiskt lik, bara 30 år äldre. Vi äter lunch, pratar om vad som hände då och alla år fram till nu.

Vi tar en promenad upp mot norra Laguna och Heisler Park. Johanna visar oss en tidskapsel som byggdes i mitten av 70-talet och som fylldes med tidstypiska prylar. Kapseln får öppnas först 2027, då framtidsmänniskorna säkert kommer att förundras över de konstiga manicklarna vi stenåldersmänniskor handskades med på 1900-talets slut.

Precis bredvid tidskapseln finns också ett monument över 9-11. Delar av WTC som transporterats över landet för att ställas upp i parken för att hedra de som omkom i katastrofen.

Längst med vår promenad stannar vi till vid en tidepool, eller tidvattenbassäng, som man nog skulle kalla det i Sverige. Det är precis vad det låter som och här kryllar av allt möjligt slags liv berättar biologen som finns där som stand-by-guide.

Innan vi skiljs åt går vi in på Laguna Beach Hotel och kollar på gamla foton av Laguna.

En märklig upplevelse att återse Johanna efter 30 år. Och samtidigt coolt att vi bara träffades sådär 30 år senare för en lunch och en schysst promenad.

lördag 27 oktober 2012

Californisk ölprovning

Nere på Ocean Aveny i Laguna Beach ligger sedan 1994 Ocean Ave Brewery. Det är en kombo av ett litet microbryggeri, en pub och en restaurang.

Här bryggs huset fyra egna ölsorter - just för husbehov. Inget tappas upp på flaska - alla gallon öl säljs över disken i puben.

Jag beställer mig en provbricka med smakprov av alla fyra sorter; en veteöl och tre olika ale, varav en Brown Ale.

Jag gillar alla fyra - till och med veteölen som i vanliga fall inte är något jag uppskattar särskilt mycket.

Bäst av de fyra är Brown alen. Därefter kommer veteölen. Totalt ger jag provbrickan betyget 4 palmer, 7 surfare och en perfekt våg en vacker dag i södra California.

P,S till Eskilstuna Ölkultur. Förslag som nästa ölresa = södra Californien. Det kommer emellertid bli en lång tuff resa för det finns ett microbryggeri i ungefär varannan stad här, enligt vårt amerikanska pubsällskap.

Bildtext: sista bilden visar det Halloween pimpade bryggverket. På andra bilden syns två fina provbrickor. Första bilden visar hur glad man blir av microbryggd öl.

fredag 26 oktober 2012

Nostalgimorgon i Laguna

Uppe med tuppen rullar vi upp mot Laguna för att äta american breakfast. Vi landar på The greetchers corner, nästan mitt på beachen. Gott men inte ens jag orkar äta upp allt.

Dagens morgonpromenad blir längst Laguna Beach. Och så var vi i paradiset igen - helt osannolikt vackert.

På vägen hem åker vi förbi huset vi sov i den första natten när vi precis kom till Laguna för 30 år sedan. Jag stannade kvar i det huset ytterligare två månader men sen tog maten slut och då flyttade jag såklart ut :)

Nu ska vi dricka Starbuckkaffe. Sen åker vi till beachen. Må stormen Sandy lugna ner sig och happy hour börja i tid!

Out of my comfort zone

En stilla båttur och en soft liten jeeptur - det var vad jag trodde att jag hade framför mig imorse när jag vaknade.

Vi tog Catalina Express från Dana point harbor. Den skulle ta oss över till ön på 1,5 timmar. Jag såg framför mig hur vi skulle sitta ute på däck och dricka kaffe och njuta av båtturen.

Kapten hälsar alla välkomna genom ett meddelande i högtalaren. Det kommer att bli lite bumpy. Det var bara förnamnet. Snart nog flyttar vi in på grund av vind och höga vågor. Väl inne ramlar en kvinna omkull, när hon illamåendes ska gå till restroomet, slår i huvudet och svimmar. Folk runt omkring oss är blåa, gröna eller lila i ansiktet.

Jag gillar inte att åka båt. Nu kommer jag ihåg varför. Jag fokuserar på en man som jobbar på båten. Han går omkring som om det här är en vanlig dag på jobbet. Ny börjar jag hoppas på ett liv efter denna båttur.

Väl i Avalon, Catalinas största stad, pustar jag ut och konstaterar att båtresan var väl värd. Dels såg jag delfiner på vägen hit, dels har jag hamnar i paradiset. Eller åtminstone på den vackraste platsen på jorden.

Vi går omkring och bara njuter. Vi äter lunch på piren. Life is good!

Snart nog är det dags för jeep-turen. Den tar oss högt högt upp på Catalinas berg, över höga berg på smala vägar med stora stup ofta på båda sidorna.

Nu kommer jag ihåg varför jag är höjdrädd. Jag sitter också och funderar på vad som skulle hända om bromsarna inte funkar eller om chauffören skulle få en hjärtinfarkt.

Trots detta kan jag njuta lite av utsikten - jag menar vad ska jag göra: gå ner? Nä knappast och snart kommer belöningen - vi ser en bisonoxe. Inhämtade till Catalina för att vara med på film på 1930-talet och så blev de kvar för ingen lyckades fösa ihop dem igen.

Hemresan gick så mycket bättre. Idag har jag strechat min comfort zone ordentligt.

Det var det värt! Catalina är paradiset på jorden!

torsdag 25 oktober 2012

Reunion 30 år senare i San Clemente

1982. Sju tjejer från Eskilstuna åker till Laguna Beach i Kalifornien.

En blir kvar. Träffar en man. Skaffar två barn. Och idag, 30 år senare, träffar Ingrid och jag henne i San Clemente.

Libbes hemstad sedan typ 20 år tillbaka. Vi träffar hennes man och hennes två hundar. Sönerna är vuxna och har flyttat hemifrån. Vi tittar på gamla kort och minns tillbaka.

Sen går vi ner till piren på happy hour och tar en promenad i solnedgången.

30 år. Det känns som igår. Fast ändå inte. Så häftigt!

onsdag 24 oktober 2012

Det blir en dag på stranden

Det börjar bli en vana.

Morgonpromenad till stranden och på stranden.

Idag var den full med surfare. Och walkers - som vi.

Efter ett par timmar på stranden ska vi nu duscha och fixa till oss för att sedan åka till San Clemente och träffa vår kompis Libbe som åkte med oss hit för 30 år sedan och blev kvar. Nu bor hon 10 minuter härifrån med sin man och har två vuxna söner som flyttar hemifrån.

Otroligt. Typ nästan overkligt. Och så kul att träffas så här 30 år senare.

The Monica and Ingrid show

Har du varit med om att det känns som om verkligheten är overklig?!

Det har vi! Att åka till Kalifornien igen efter 30 år är overkligt. Men verkligt på riktigt verkligt ändå.

Att få låna en lägenhet helt gratis i ett privat community är overkligt men faktiskt även det för oss verkligt.

Morgonpromenaden, genom samma privat community, ner till stranden är helt overklig. Det känns som man har huvudrollen i "The Truman show" utan att ens heta Truman.

Det känns som om "någon" tagit sig besvär och byggt en öde stad, bara med kulisser där alla hus ser likadana ut - och så finns förstås vår riktiga lägenhet då, bara för att vi ska tro att vi morgonpromenerar på riktigt genom ett riktigt community. Å rätt som det är säger någon som passerar, vältränat "Good morning" och det låter inte som det är på riktigt. I ett område nästan helt utan liv, bara de där statisterna som säger "Good morning".

Att gå genom ett amerikanskt community tidigt en vardagsmorgon är inte riktigt på riktigt - det är som att vara med i "the Truman Show" - lite lätt overkligt.

Det har vi varit med om på riktigt nu flera gånger i verkligheten.

Eller som de säger här: The Monica and Ingrid show - på riktigt!

På bilderna syns antingen kulisser eller hus i ett community oklart vad. Och så jag som overklighetshälsar fast på riktigt.

tisdag 23 oktober 2012

Shopping, Fiesta Tostado och fleecefynd

Efter en förvirrad morgonpromenad som slutar lyckligt (mer om promenader i amerikanska communityn i ett senare inlägg) hämtar Donna oss för shopping.

Donna siktar in oss på en jätteaffär som har allt och trots detta kommer jag därifrån endast med en fleecetröja.

Fastän jag inte gjort någon serious shopping är jag utsvulten så vi åker vidare till Don Jose och äter den "lilla " versionen av lunchrätten Fiesta Tostado. Hur stor den stora är är svårt att förstå.

Därefter bär det av till ännu en jätteaffär som har allt. Jag köper mig två par fleecesockor. Det gäller att vara beredd inför vintern.

En Icetea senare sitter vi nu hemma och förbereder oss för nya äventyr: mera shopping eller kanske bara lite irra omkring.

Vi är bra på båda!

På två av bilderna syns Ingrid provandes sportbehåar. Hon orkade inte leta efter provrummen :)

måndag 22 oktober 2012

Bland skallerormar och mountain lions på Top of the World

Vilken dag!

Först en jet-lag-natt förstås! Jag vaknar vid 4 och är hungrig. Inte ens mat gör mig trött utan jag tackar Bev vår värdinna för hennes Wifi och spelar lite Ruzzle med polarna at home.

Efter frukost åker vi till Laguna Beach. En helt overklig och otrolig känsla att återse stan efter 30 år. Jag känner igen mig och jag känner inte igen mig alls! Life guard tower står i varje fall kvar.

Vi går omkring i downtown, lunchar på White house och dricker Starbuck coffe på stranden.

På vägen hem tar vi en tur till Top of the World - högt högt högt över staden. Vi hittar en "ny" park. Varning för rattlesnakes och mountain lions. Vi trotsar ödet och ger oss ut i vildmarken - läskigt värre.

En dusch senare sippar jag nu på en Marguritas i väntan på middagen hos the Burns.

Vi har det bra - trots skallerormar och mountain lions :)

söndag 21 oktober 2012

Äntligen framme

Underbara Donna hämtar oss på Los Angeles flygplats efter en ungefär 16 timmar lång resa från Sverige. Väl i Laguna Niguel serveras middag och sedan blir det hopp i säng!

Första dagen i Kalifornien: mexikansk frukost = tortillias chips gratinerade med ost och ägg, bruna bönor och guacamole. Annorlunda och gott, eller åtminstone annorlunda :)

Efter frukost flyttar vi över till vår "Condo". Varsitt sovrum, varsitt badrum, kök och vardagsrum. Flera jacuzzin i området och såklart en pool.

Eftermiddagen spenderar vi i Dana Points harbor, promenerar omkring, spanar in pelikanerna och äter american bagels.

Lite lätt jetlaggade väljer vi en soft hemmakväll med jacuzzibad och marguritas.

Natti natti från casa de Lovejoy!

(Lovejoy - Hon heter faktiskt så vår "Condo-landlord").

På bilden syns även vår bil som är pimpad med lite presentsnöre så vi ska hitta den bland alla andra likadana

söndag 14 oktober 2012

Fest när den är som bäst

Igår hölls Eskilstuna Ölkulturs årliga Oktoberfest.

Nu större, mera, bättre..fast lite kallare. I ett stort tält på Faktoriets innegård samlades ungefär 350 glada festprissar för att dricka specialbryggd superduperultramegagod Oktoberöl, äta Tyrolermat, lyssna till Tyrolermusikanter, sjunga, vissla, dansa, sprattla och prata strunt.

Allt sånt som gör en fest till fest helt enkelt.

Tack festkommitten - I`ll be back!

torsdag 11 oktober 2012

Gnäll gnager



En bekant till mig håller på att snickra sig en redskapsbod. Han har gjutit golv, hamrat upp väggar och spikat på ett tak i icke-tryckimpregnerat trä varför han la över en pressenning som skydd för regn och rusk innan han kunde slutföra bygget med ett vattensäkert takmaterial.

Vad han inte visste var att det fanns ett litet ynka hål i den där pressenningen som sakta men läskigt säkert läckte in vatten. På de icke-tryckimpregnerade brädorna. Vilket resulterade i fuktskador som snabbt spred sig vidare och dessutom började mutera till mögel. Inte bara i själva taket, utan vidare ner i bjälkar och stommar. Förruttnelsen var nära. Som tur var tittade han under den där presenningen i tid. Nu behöver han bara byta ut brädorna i taket. Resten klarar sig.



Fullt lika enkelt är det inte med en själ som håller på att ruttna. För det kan själar göra - av gnäll. Gnäll gnager sig in mot själen liksom regn läcker genom en trasig pressenning: det letar sig in under huden, genom muskler och bindväv, genom ben och blod för att slutligen ta över själen. Och då är det kört - för det finns ingen ny själ att köpa på Bygg-Max.

Nja, så illa är det troligen inte trots allt. Själen består av energi. Hela kroppen består av energi. Allt består av energi, hela universum är en energimassa. Och det är ju fortfarande oklart hur energins kretslopp fungerar fullt ut. Men det finns många teorier. En och en annan tror att själen vandrar vidare, alltså inte när själen ruttnat av en massa gnäll, utan när kroppen gjort sitt. Om själen är en sammanhållen energimassa är oklart - alltså vandrar exakt samma energimassa vidare eller består själsenergin av mindre enheter som förenar sig med andra enheter som ger nya energimassor? Det skulle i så fall förklara varför man inte kommer ihåg något från ett tidigare liv.

En och någon annan annan tror att det finns en allsmäktig kraft som beslutar om vad som händer med själen när den flyttat ur kroppen. Kraften kallas med olika namn typ Gud. En vild gissning är att även Gud består av energi. En ganska säker halvgissning är att energin i universum är konstant. Alltså flyter all den där energin bara runt, antingen genom någon slags systematisk förflyttning (Gud) eller annars helt slumpvis (ödet). Hela energiresonemanget funkar bra ihop med tesen kring universums uppkomst som kallas Big Bang. Utan energi - inget Big Bang - det är åtminstone helt säkert.

Jag tänker inte slå fast i någon runsten hur det ligger till med allt det där, men en sak är säker: människan är helt beroende av energi. Att gnäll dödar livsviktig energi är också tvärsäkert. Att öron, som ofta utsätts för gnäll, ruttnar och ramlar av ser vi dagliga exempel på. Nä, nu överdriver jag så där mycket som bara jag kan göra men att överdriva är åtminstone bättre än att gnälla.

Min slutsats är därför ganska enkel. Tänk om allt gnäll ersattes av antingen glada tillrop, orimliga påhitt (se ovan) eller bara någon liten gullig kommentar - tänk så mycket positiv god energi som skulle flöda. Och göda. Alla själar. Här och nu och vidare ut i universums oändliga evighet.



Lite om bilderna:

Den översta bilden visar hur det ser ut när en pressening täcker brädor. Jag hoppas det gått rätt till den här gången.

Bilden i mitten visar en gnagare som gnager på en elledning. Gissa om det är energi i den?!

Den sista bilden visar min nyinköpta kabinväska som jag ska ha med mig på resan till Californien och den har inget alls med texten att göra.

Filmklippet med Tomas Di leva - ja det är bara underbart!

tisdag 9 oktober 2012

Även ett i-landsproblem är ett problem


Alla människor har någon gång problem. En del människor har problem hela tiden. En del andra har bara problem ibland. Och så har man olika problem. Till och med Hollywoodfruar har problem. Maria Montazami har problem med omoderna tygväxter och Gunilla Persson...ja senast jag såg henne på tv så hade hon problem med Jan Guillous attityd - fast det är nog inte hennes enda problem.

Jag har börjat läsa böcker på DOK-raden på biblios. Jag har ingen aning om vad den klassificeringen riktigt står för men jag har lånat böcker som heter typ "Ditt personliga varumärke" och "Lev i nuet, lär av stunden". Hursomhelst läste jag i en av biblios DOK-klassificerade böcker att det ligger i människans natur att problematisera. Eller natur och natur - det kommer från den tiden då vi var tvungna att fokusera på problem för att överleva, alltså när rovdjur och/eller andra människor var ute efter vår skalp.

Jag tycker mycket illa om ordet problematisera. Jag vet att det är starkt att säga att man hatar något men kanske hatar jag det ordet. För varför ska man välja att problematisera? Varför inte fokusera på möjligheter - problem: ja, de dyker helt säkert upp alldeles på egen hand. Nu säger den problematiserande lagda människan att "Jo, jo men då är du ju förberedd och kan undvika katastrofer som problem medför." Och det är ju dagens sanning om vi nu talar om situationer som kan förorsaka katastrofer MEN hur ofta är det en vanlig dag i Sverige?

Om vi nu går tillbaka till de där böckerna på DOK-hyllan och lär oss något bara av en titel så föreslår jag "Lev i nuet, lär av stunden". Hur ser stunden ut? Alltså - häng med på min tankerunda som jag gjorde högt vid middagsbordet idag. I Sverige gnäller vi (det gör vi faktiskt) över dålig skola, usel äldreomsorg, bedrövlig förskola och fruktansvärd socialtjänst. Alla som jobbar inom dessa sektorer har det för jävligt. Inte bara de som drabbas av dessa undermåliga tjänster. Oklart är vad vi jämför med för jag vet inte var på jordklotet det funkar bättre för flera.

Den frågan har jag ställt otaliga gånger och aldrig fått ett svar på, vilket är en av många anledningar till att jag misstänker att det på riktigt inte finns något land som är bättre vad gäller dessa tjänster. Nu tror inte jag att vår skola, förskola, äldreomsorg och socialtjänst är så bra att den inte kan bli bättre men ur vilket perspektiv ska vi förbättra: ur det grundlöst negativa eller ur det energigivande, inspirerande och kreativa positiva? Vad känns skönast? Vad är roligast? Vad går fortast? Hur blir vi lyckligast? Ja inte sjutton är det genom att problematisera.

En av mina familjemedlemmar konstaterade efter den middagmonologen att "Även ett i-landsproblem är ett problem". Och så är det ju - problem är olika och upplevs olika beroende på vad man varit med om och vad man förväntar sig. Inte desto mindre tror jag att vi svenskar ska gå tillbaka till DOK-hyllan och läsa om den där boktiteln "Lev i nuet". För vi lever inte på savannen med rovdjur i hasorna. Vi lever i den än så länge bästa av världar när vi väljer att förhålla oss till den så som den är istället för att pressa och stressa fram en känsla av otillräcklighet i allt runt om kring oss och kanske till och med i oss själva.

Från det ena problemet till den andra möjligheten.

Idag valde jag att gå in i en, av mig utsedd, tantaffär. Gissa om jag var förvånad när jag hittade en massa kläder som jag ville ha. Jag valde att köpa skjortan på bilden. Ordinarie pris var 799 spänn men jag fick den för 299. Jag tycker den passar superduperultramegabra en vanlig dag i Californien - den ser ut som något Maria Montazami lätt skulle ha på sig.

Så lev i nuet och lär av stunden = möjligheter rules!

torsdag 4 oktober 2012

Vilka är vi att värdera?


Vad som är bra för vem, hur och i vilken mängd har människor haft olika uppfattningar om i alla tider. Som jag förstår har ofta den äldre generationen haft åsikter om vad den yngre pysslar med och den äldre generationen har varit rädd för allt från dansbanor, serietidningar till något så hemskt som videoapparater.

Därför kan man inte på något sätt påstå att barnläkaren Hugo Lagercrantz skiljer sig från norm när han i går på Aktuellt uttalade sig om läsplattor och hur de används i förskolor. Han inte bara uttalar sig - han varnar för att små barn kan få koncentrationsproblem av plattornas "plingande" och "världsfrånvändande" påverkan. Att titta på TV är inte heller oskadligt hävdar han. Det finns studier, gjorda i USA, som visar att barn som tittar för mycket på TV är överrepresenterade i den kriminella världen. Hugo minns också hur det var när boktryckarkonsten kom igång på riktigt och folk började isolera sig och läsa böcker. Då varnades det för att berättarkonsten skulle försvinna och alla fördelar med den. Lite varningar är på sin plats, är hans slutsats.

Nåja.

Det är inte utan att jag själv får kämpa med att acceptera samtiden och de förändringar som den för med. Idag ägnar många ungdomar en stor del av sin fritid uppkopplade. Förnuftmässigt förstår jag men känslomässigt hamnar jag ibland i samma dike som Hugo. Och när känslan tar för stort utrymme brukar jag tänka:

"Vem är jag att döma vad andra gör? Om ungdomar sköter skola/jobb, sin hälsa och fysik - vad har jag då att göra med var de är och gör på sin fritid så länge förhavandena är lagliga. Jag menar, tänk om mina barn skulle börja ifrågasätta vad jag gör på min fritid, då blir ju jag förbannad. Jag gör vad jag vill!"

I slutet av 1970-talet gick jag på högstadiet. I min klass hade vi en tjej som bara satt hemma och läste böcker på sin fritid. Själv satt jag en hel del inne på rektorsexpedition och blev informerad om vad man inte fick göra vilket oftast var samma sak som det jag redan hade gjort. Jag minns faktiskt att jag också tittade en del på TV, vilket kan förklara mitt - om inte kriminella beteende - lite lätt gränstänjande (Dallas och Kojak var tittarfavoriter).

Jag var inte oroad över min klasskamrat som satt hemma och blåläste - som jag minns var en bieffekt att hon fick rätt bra betyg. Vad jag vet har det alltså "gått bra" för henne i livet, trots att hon isolerade sig med de där böckerna. Hon har en akademisk utbildning och ett schysst arbete. Jag serverade faktiskt henne och hennes familj öl på puben för inte så länge sedan. Om det har gått bra för mig eller inte får var och en bedöma - jag är hur som helst självförsörjande på legal väg.

Vad jag vill ha sagt är först och främst att alla är olika. Jag och min mycket olika klasskamrat hamnade 30 år senare på olika sidor av en och samma bardisk och vi verkar vara tämligen oskadade båda två trots att vi sannolikt tagit oss till den där bardisken på ganska olika vägar.

För det andra är det så, oavsett vad vi tycker om internets existens, att internet finns här för att stanna och att de möjligheter internet och tekniken medger radikalt förändrar människors möjligheter. Ärligt - vi som fanns före internet - hur klarade vi oss utan? Svaret är att vi klarade oss faktiskt lite sämre.

Acceptera att tiden ser annorlunda ut. Döm inte ungdomar, och även många andra, som lever sitt liv annorlunda idag än för 20 år sedan tack vare tekniken. Framtidens människor kommer att tycka att vi var lika konstiga som ifrågasatte teknikutvecklingen som Hugo hävdar att dåtidens människor var när de ifrågasatte bokläsandet. Som många idag vill hävda är bättre än att sitta framför en skärm, vilket jag överhuvudtaget inte begriper logiken i. En bok är inte på långa vägar lika interaktiv som en skärm, uppkopplad mot internet vill säga, inte desto mindre gillar jag böcker. Också.

Fast TV är nog faktiskt inte så bra. Själv tittar jag tvångsmässigt på alla matlagningsprogram, vilka inte gör mig kriminell men hungriga. Vilket resultaterar i att jag äter. Mera. Och oftare. Det kan ju aldrig vara bra för mig ;)

Bildtext: ett nästan autentiskt foto av mig på rektorsexpeditionen. Det är faktiskt jag 1977 men på min mosters distrikssköterskemottagning.

måndag 1 oktober 2012

Three is the magic number



Det är något speciellt med talet tre; treenigheten fadern, sonen och den heliga anden, Kalle Ankas brossöner Knatte, Fnatte och Tjatte och så är alla goda ting tre (oklar vilka tre just det är men ändå).

Min pappa hävdade, någon gång i min ungdom, att Buddha hade sagt något typ om du har fler saker än tre så äger inte du sakerna utan sakerna dig. Det där har jag haft med mig genom åren - nu förstår jag att definitionen kring vid vilken volym av grejor som gäller för den här ägarrelationen varierar - men själva budskapet är klart: ha inte fler grejor än du kan hålla reda på annars blir de en belastning.

Kanske var det så min lillebror tänkte när han i början på 80-talet passade på att kränga mina grejor när jag var ute och reste. I fredags fick jag reda på att en av hans kompisar köpt en av mina singlar, en Marianne Faithfull-singel, för 5 kronor när jag var på resande fot. En singel som jag inte kommer ihåg att jag har ägt och alltså inte heller saknat.

Direkt gick jag hem och la ut en efterlysning på facebook för att ta reda på vad mer som försäljts från mitt rum utan min vetskap. Jag tänkte att nu har jag chansen att inflationsuppräkna, lägga på ränta på ränta på straffränta och leverara en stor fet räkning till min bror. Jag fick inga flera napp, utan nu började snarare hans gamla kamrater försvara honom som om det skulle hjälpa.

Att jag på 90-talet fick tillbaka en Bob Marley platta, också av en av brosans kompisar, med ett tack för det jättelånga lånet bekräftar bara att det pågick någon slags verksamhet på mitt rum när jag inte var där. Jag tänkte först inte ta emot plattan - jag minns varken plattan eller att jag lånat ut den varför jag nekade till att den var min, men nog var det mitt namn skrivet med min handstil á la tonåring på baksidan av skivomslaget alltid.

Så här 30 år senare kan jag förstå att brosan var generös med mina grejor - jag hade verkligen ingen koll alls och verkade varken sakna grejorna och således inte heller bry mig om att de var borta. Att jag skulle äga mina saker, som helt uppenbart var fler än tre, kan man ju knappast hävda. Inte heller att grejorna ägde mig.

Den som ägde var helt klart min bror!