torsdag 27 december 2012

Jag är apan som liknar MIG

video

- Hörrö du du - trots att jag är multihandikappad, överviktig och medelålders förväntar jag mig lite respekt och inte mumlande bakom min rygg, säger jag i skarp ton vid matbordet till min nyss mumlande 17-årige son som tycker att det är jättejobbigt att behöva upprepa att han vill ha vattenkannan då jag inte hör honom be om den första gången.

Nu sprider sig protesterna. Herrejisses så sur jag är. Och som jag överreagerar. Alltså - det är det värsta de har varit med om. Någonsin. Någon gång. Och förmodligen den värsta överreaktionen de någonsin kommer att behöva vara med om. Gud ske lov för det!

- Jag vet inte om jag törs säga det här, säger dottern lite osäkert. För jag har hört att om man säger det här till personer som är "så här" kan de bli aggressiva, fortsätter hon.

Nu blir jag riktigt nyfiken. Vad är det jag ska få veta om mig själv. Jag bönar och ber att min dotter ska fortsätta berätta.  

- Mormors syster sa att kvinnor i medelåldern kan bli som tonåringar - och de rår inte för det - det är hormonerna. Medelålders kvinnor kan bli lika trotsiga och tjuriga och få samma slags utbrott som tonåringar. Och när mormors syster berättade om det kände jag direkt igen hur du varit sista tiden - typ sista året faktiskt.

Jag kan inte låta bli att skratta, trots att jag, enligt diagnosen ska bli aggressiv. Mormors syster hävdar helt enkelt att jag är i klimakteriet och  inte nog med det; jag genomgår inte en harmonisk övergångsperiod nä nä utan jag är värsta klimakteriehäxan.

Ja, rent biologiskt kan jag mycket väl vara i både klimakteriet och övergångsåldern. Rent personlighetsmässigt har jag, precis som min dotter, också märkt en viss förändring. Som jag själv skulle kalla förbättring. För själv tycker jag bara att min grundpersonlighet har stärkts med åldern, jag blir bara bitchigare och bitchigare. Eller bitchig och bitchig jag får allt lägre tolerans för:

- att lyssna till långa krångliga berättelser utan poäng
- att lyssna till långa berättelser utan poäng
- att lyssna till berättelser utan poäng
- att lyssna på upprepade klagomål om oväsentligheter som redan har hänt och således inte kan förändras hur mycket man än klagar vilket från början var onödigt eftersom det ändå rör sig om en oväsentlighet
- att lyssna till rasistiska uttalanden
- att lyssna till nedsättande omdömen om människor som tycker om andra människor även av samma kön

Listan kan bli lång. Men skillnaden mellan nu och förr är att jag förr lyssnade och led. Nu lyssnar jag inte och lider inte heller. Så mycket bättre alltså. Jag har helt enkelt blivit bättre på att tala om vad jag vill. Och att välja bort det som inte passar mig. Och det beror inte bara på mina multihandikapp.

Jag har helt enkelt bara blivit mera mig.



Förtydligande: mina, för mig kända, multihandikapp är; synsvaghet, hörselnedsättning och hälsporre.

Filmklipp 1: Jag en vanlig dag vid matbordet.

Filmklipp 2: Darin en ovanlig dag runt ett annat matbord. 

Inga kommentarer: