söndag 4 november 2012

Målet är ingenting



Varför går man (hen, hum eller pysen) i skolan? Vad är syftet? Vad är målet?

Jag har i åratal envist hävdat att i skolan går man för att lära sig saker som man inte redan kan. Om man redan kunde skulle man alltså inte behöva gå i skolan. Det skulle vara slöseri med tid. Skolan är helt enkelt ett lååååångt träningsläger.

Häromdagen sa en person, som har lång och aktuell erfarenhet av skolan, till mig att jag har fel. I skolan går man visst för att lära men inte mest. Mest går man i skolan för att prestera och bli bedömd.

Min källa, alltså ovan nämnd person, fortsatte med ett exempel. Låt säga att du har ämnet svenska. Du får uppgiften att skriva en recension. Läraren går igenom med klassen hur man skriver en recension: traditionell disposition och lite allmänna tips och råd. Eleverna går hem och skriver sina recensioner (det är så planerat, alltså att dessa alster ska skrivas i hemmets lugna ensamma vrå). Eleverna lämnar in sina alster. Läraren läser alsterna och ger ett betyg enligt gällande betygsskala samt en motivation till betyget som grundar sig på hur alstret förhåller sig till traditionell disposition och tips och råd.

Vad har således betygssatts; resultatet eller elevens utveckling? I vilket syfte har eleven blivit bedömd; att eleven/läraren ska förstå vad eleven förstår och inte förstår i syfte att eleven ska förstå något nytt eller som ett led för det slutliga betyget? Min källa fortsätter: "OM det skulle vara som du säger - att man går i skolan för att lära - då borde det inte finnas några betygskriterier. Då borde bedömningen utgöra skillnanden mellan vad jag som elev kunde och förstod innan jag började, vad jag lär mig/förstår under kursens gång och vad jag slutligen lärt mig och förstått när kursen är slut."

Min källa har ju helt rätt. Och för att kunna göra den bedömningen så borde eleven, tillsammans med slutprodukten i detta fall recesionen också lämna in ett pm om hur han eller hon tänkt och gjort för att komma fram till slutprodukten. Det pm:et kan i den bästa av världar vara en hjälp för läraren att stödja eleven att lära mer och i den näst bästa av världar ett underlag för betygssättning. Och då helt och hållet utan att själva slutprodukten, i detta fall recensionen, blandas in. Ännu ett alternativ är att eleverna skriver recensionen i skolan, med varandra och läraren som stöd och bollplank när så behövs.

Fast om jag fick bestämma, och det får jag ju inte, så skulle vi fimpa allt vad betyg heter. För om det är som jag vill tro - att skolan är till för att man (hen, hum eller pysen) ska lära sig då behövs inga betyg. Då är det själva arbetet för att komma fram till resultatet som är intressant - inte resultatet. Och syftet med arbetet är att varje elev ska förstå mer/lära sig utifrån där var och en är och inte något slags ihoppåhittat utgångsläge.

För vad är det man (hen, hum eller pysen) på riktigt behöver för att klara sig i livet; ett papper med bokstäver eller kunskap i huvudet?

Eller helt enkelt som Robert Broberg skulle ha sagt: Målet är ingenting vägen är allt!

Och här vore det på sin plats med ett litet youtube-klipp med Robban, eller hur?! Christian Lundahl som talar om bedömning tycker jag emellertid är mycket bättre:


Någon bloggläsare kanske undrar varför jag håller på och fjantar mig med att skriva (hen, hum eller pysen) efter att jag använt ordet man. Jag bara grundar inför ett kommande blogginlägg :)

Inga kommentarer: