torsdag 4 oktober 2012

Vilka är vi att värdera?


Vad som är bra för vem, hur och i vilken mängd har människor haft olika uppfattningar om i alla tider. Som jag förstår har ofta den äldre generationen haft åsikter om vad den yngre pysslar med och den äldre generationen har varit rädd för allt från dansbanor, serietidningar till något så hemskt som videoapparater.

Därför kan man inte på något sätt påstå att barnläkaren Hugo Lagercrantz skiljer sig från norm när han i går på Aktuellt uttalade sig om läsplattor och hur de används i förskolor. Han inte bara uttalar sig - han varnar för att små barn kan få koncentrationsproblem av plattornas "plingande" och "världsfrånvändande" påverkan. Att titta på TV är inte heller oskadligt hävdar han. Det finns studier, gjorda i USA, som visar att barn som tittar för mycket på TV är överrepresenterade i den kriminella världen. Hugo minns också hur det var när boktryckarkonsten kom igång på riktigt och folk började isolera sig och läsa böcker. Då varnades det för att berättarkonsten skulle försvinna och alla fördelar med den. Lite varningar är på sin plats, är hans slutsats.

Nåja.

Det är inte utan att jag själv får kämpa med att acceptera samtiden och de förändringar som den för med. Idag ägnar många ungdomar en stor del av sin fritid uppkopplade. Förnuftmässigt förstår jag men känslomässigt hamnar jag ibland i samma dike som Hugo. Och när känslan tar för stort utrymme brukar jag tänka:

"Vem är jag att döma vad andra gör? Om ungdomar sköter skola/jobb, sin hälsa och fysik - vad har jag då att göra med var de är och gör på sin fritid så länge förhavandena är lagliga. Jag menar, tänk om mina barn skulle börja ifrågasätta vad jag gör på min fritid, då blir ju jag förbannad. Jag gör vad jag vill!"

I slutet av 1970-talet gick jag på högstadiet. I min klass hade vi en tjej som bara satt hemma och läste böcker på sin fritid. Själv satt jag en hel del inne på rektorsexpedition och blev informerad om vad man inte fick göra vilket oftast var samma sak som det jag redan hade gjort. Jag minns faktiskt att jag också tittade en del på TV, vilket kan förklara mitt - om inte kriminella beteende - lite lätt gränstänjande (Dallas och Kojak var tittarfavoriter).

Jag var inte oroad över min klasskamrat som satt hemma och blåläste - som jag minns var en bieffekt att hon fick rätt bra betyg. Vad jag vet har det alltså "gått bra" för henne i livet, trots att hon isolerade sig med de där böckerna. Hon har en akademisk utbildning och ett schysst arbete. Jag serverade faktiskt henne och hennes familj öl på puben för inte så länge sedan. Om det har gått bra för mig eller inte får var och en bedöma - jag är hur som helst självförsörjande på legal väg.

Vad jag vill ha sagt är först och främst att alla är olika. Jag och min mycket olika klasskamrat hamnade 30 år senare på olika sidor av en och samma bardisk och vi verkar vara tämligen oskadade båda två trots att vi sannolikt tagit oss till den där bardisken på ganska olika vägar.

För det andra är det så, oavsett vad vi tycker om internets existens, att internet finns här för att stanna och att de möjligheter internet och tekniken medger radikalt förändrar människors möjligheter. Ärligt - vi som fanns före internet - hur klarade vi oss utan? Svaret är att vi klarade oss faktiskt lite sämre.

Acceptera att tiden ser annorlunda ut. Döm inte ungdomar, och även många andra, som lever sitt liv annorlunda idag än för 20 år sedan tack vare tekniken. Framtidens människor kommer att tycka att vi var lika konstiga som ifrågasatte teknikutvecklingen som Hugo hävdar att dåtidens människor var när de ifrågasatte bokläsandet. Som många idag vill hävda är bättre än att sitta framför en skärm, vilket jag överhuvudtaget inte begriper logiken i. En bok är inte på långa vägar lika interaktiv som en skärm, uppkopplad mot internet vill säga, inte desto mindre gillar jag böcker. Också.

Fast TV är nog faktiskt inte så bra. Själv tittar jag tvångsmässigt på alla matlagningsprogram, vilka inte gör mig kriminell men hungriga. Vilket resultaterar i att jag äter. Mera. Och oftare. Det kan ju aldrig vara bra för mig ;)

Bildtext: ett nästan autentiskt foto av mig på rektorsexpeditionen. Det är faktiskt jag 1977 men på min mosters distrikssköterskemottagning.

1 kommentar:

Anonym sa...

Trevligt att du kom igång igen.
Alltid intressant och kul läsning.
Keep on.
MVH Sigge