onsdag 31 oktober 2012

Prinsessliv i södra Californien


För att summera dagarna i Californien: två helt vanliga medelålders husmorssemestrande kvinnor från Sverige levde prinsessliv i 10 dagar långa. De skämdes bort å det värsta och hade roligt för det mesta. Där emellan hade de det bara underbart. Och soligt.

Säga vad man vill om amerikanare men om jag nu ändå ska generalisera, vilket jag tänker göra så är de generellt sett trevliga och vänliga. I 10 dagar har vi åkt runt med vår lånade pimpade bil (pimpad med presentsnören så att den lätt ska kännas igen på parkeringar, vilket visade sig vara en klok idé) i ett kaos av 6- eller 8-filiga vägar som korsat varandra hur som helst, hela tiden och överallt. Vi har konstant åkt över heldragen linje. Det måste man när man står och väntar framför det röda trafikljuset i vänsterfilen och inser att man ska svänga höger. Våra medbilister har vänligt släppt fram oss, även över heldraget, inte tutat eller hytt med näven - utan försökt hjälpa de här förvirrade blonda, nja kanske lite grått i håret också, medelålders kvinnorna i den presentsnörepimade bilen. Vi har gjort fler U-svängar på 10 dagar än vad som totalt görs i hela södra Californa på ett år. Även på ställen där det tydligt framgått att det är mindre lämpligt. Även här har våra medbilister vänligen släppt fram oss utan knussel.

Vi har, säkert mest i början, pratat obegriplig engelska och en hel del swengelska. Ingen har påpekat att vi  inte gjort oss förstådda. Vid ett tillfälle fick jag en fråga, efter att jag gjort en lång utläggning, som gjorde att jag förstod att det jag sagt inte var begripligt. En gång frågade ett butiksbiträde med positiv intresserad och nyfiken ton: "jag hör att ni inte är "local" - var kommer ni ifrån?" ungefär som om vi bara var från en annan del av det stora landet.


Överallt, där vi stannat vår bil för att fråga efter vägen och det har hänt några gånger, har vi fått vänliga och engagerande svar. Av människor som uppenbarligen tyckt det var viktigt nog att ta sig tid att hjälpa oss.

Nice. Friendly. Polite. Säga vad man vill om amerikanare, och det gör gärna folk varför jag tar mig friheten att göra det samma, ska man generalisera så är det generellt väldigt enkelt att resa i USA: åtminstone i södra Californien. Och roligt. Och positivt. Och anledning är en massa människor som är positivt inställda till andra. Även klantskallar i trafiken som talar som kocken i mupparna: obegripligt men rätt kul.

Och då är det här ändå inget mot den vänligheten som familjen Burns och Bev Lovejoy visat oss.Bev, som är kompis med Donna, och som vi inte tidigare träffat lånar ut sin lägenhet till oss i 10 dagar. Donna som hämtar oss på flygplatsen, bjuder oss hem oss och ut oss på middag vid flera tillfällen och som lånar ut sin bil till oss under hela vistelsen. Heather, dottern i familjen, som tar med oss ut på krogen - flera kvällar. Och så hela familjen som hjälper oss med allt vi funderar högt kring. 

I just love them!

Prinsessliv i södra California - det är grejor det! Så vad kan jag säga mer än:

Hasta la vista Californa - I`ll be back.

P.S Det var såklart mysigt att komma hem till familjen. Trots prinsessliv har jag saknat dem. Och mina jobbarkompisar hade ansträngt sig för att jag skulle känna av mitt prinsessblod. Gulligare jobbarkompisar får man leta efter :)

Youtubeklippledtext: The Swedish Chef making Chocolate Mousse

Inga kommentarer: