lördag 29 december 2012

Ups and downs 2012


Få år har haft så många ups and downs som 2012. Jag kan summera året med "lite för mycket av allt". Men nu är det snart slut och vi går mot 2013. Ett nytt år med förhoppningsvis lite mer balanserat mycket av det mesta.

Highlights 2012 utan inbördes rangordning

31 maj 
Kent i Lokomotivet
Kent är alltid bra. Fast lite bättre i Lokomotivet. Magiskt. Utan konkurrens bästa låten var "Utan dina andetag".











20 juli 
Kent i Sundbyholm
Repris av en bra konsert. Life is good!
Månadsskiftet april/maj
Ölresa till Belgien med Eskilstuna Ölkultur. Klart det blir bra med roligt resesällskap till ölets förlovade land.














Slutet av maj
Familjeresa till Krakow. Dubbla känslor. Mysigt att resa med familjen. Obegripligt och ofattbart att besöka Auschwitz och Birkenau. Krakow över förväntan vacker och trevlig stad.












9 juni
Utan tvekan bästa dagen på året - på de senaste 3 åren till och med. Amanda tar studenten. Vi har en jätterolig studentfest, vilket inte är svårt att förstå att det blev med tanke på de gäster vi hade. Bäst av allt är ändå att de tre gymnasieåren äntligen är över.
Första helgen i augusti
Familjeresa till Göteborg. Vi går på Liseberg. Alltid roligt!














18 - 30 oktober
Husmorsreunionresa till Kalifornien. Lite bättre än bäst. Att få umgås med världens roligaste människa på den underbaraste platsen i världen är svårslaget. Repris på det tack!












November
Årets utan tvekan näst bästa månad - Amanda får jobb och egen lägenhet - precis som hon önskat. Det är hon väl värd!












Lowpoints 2012
Tänker inte tråka ut bloggläsare med den fullständiga listan - det som har varit har varit. Men först ut på  lowpoints är:

10 januari
2 dagar på Eskilstunas lasarett istället för 3 dagar i London. Gallstensanfall kombinerat med inflammerad blindtarm sätter stopp för besök på BETT-mässan, vilket annars skulle ha varit topp 4 highlightgrej 2012. Nåja, jag kommer igen.

Jag summerar 2012 som en vän på fb:

"Det blir ett år att minnas men inte längta tillbaka till". 

 

Det kontroversiella ordet roligt


Det här kommer säkert att vara svårt att tro men det är helt säkert. Det är nämligen inte alltid positivt att ha roligt.

Nu undrar du säkert om jag inte bara är i klimakteriet utan om jag också är helt från vettet. Och därom kan du har rätt. Jag trodde nog inte att jag var från vettet när jag hörde detta första gången, däremot trodde jag att jag återigen drabbats av ett av mina multihandikapp och helt enkelt hört fel. Men så var det inte - för jag hörde det igen och igen och igen...

Du förstår, det är inte 100 ok att säga att det ska vara roligt i skolan - att det ska vara roligt att lära sig nya saker.

- Vad menar du, säger nu förvirrad bloggläsare. Varför inte det?

Det var åtminstone vad jag sa. Och förstod snart nog att gå i skolan och lära sig kräver en ansträngning och det är inte alltid roligt. Att anstränga sig. Utan det är snarare jobbigt. Och att ha jobbigt - det är inte roligt det inte. Fast att ha roligt och jobbigt samtidigt är jättevanligt. För visst har du väl stått och hoppat på ett dansgolv en hel kväll, blivit både trött och svettig och samtidigt haft ultramegakul!

Om vi bestämmer att ansträngning är synonymt med jobbigt och jobbigt synonymt med tråkigt - ja, då är det sannolikt så lärande kommer att uppfattas. Vi skulle kunna bestämma att ansträngning är synonymt med roligt om vi bara ville. Vi skulle också kunna bestämma, om vi vill, att även om det nu inte är så roligt så gör vi det så roligt det bara går så blir det åtminstone ok-roligt.

Det är jätteenkelt och de flesta har redan hittat knepen. För hur härdar du ut att stå i en urlång och långsam kö? Jo, antingen pratar du med någon kö-kamrat, börjar tänka på vad du ska äta till middag eller lyssnar på musik. Då blir det genast kul att köa, kanske till och med avkopplande. Att köa är en mindre rolig grej i sig. Men du gör det ju för att du vill ha något. Som finns i slutet på den där kön. Och eftersom du ändå är i den kan du göra det bästa av tiden som kommer att ta precis lika lång tid oavsett hur du väljer att hantera den. Det är precis som med att stryka, tvätta, städa - listan kan göras lång - du gör det för att du vill ha något. Att lära nya saker borde vare en självklar rolighetsklassad sysselsättning i sig. Ungefär som de flesta känner inför att resa. Det är roligt. Spännande. Ofta ansträngande. Ibland lite jobbigt. Och man upptäcker och lär sig nya saker....

Eller som rätt många människor frivilligt väljer att göra - gå på gym och spinning. De betalar dyra pengar för att svettas och få träningsvärk - faktiskt nästan plågas lite. Och ha roligt. För ett spinningpass med bra musik, en inspirerande ledare och glada medtränare är inte bara svettigt - det är roligt också. 

Jag tror det är enkelt. Det handlar bara om hur vi väljer att se på saker och ting. Hur vi väljer att prata om saker och ting. Förhålla oss till saker och ting. 

Så huruvida saker är roligt eller inte - ja, det sitter helt enkelt i huvudet.

torsdag 27 december 2012

Jag är apan som liknar MIG

video

- Hörrö du du - trots att jag är multihandikappad, överviktig och medelålders förväntar jag mig lite respekt och inte mumlande bakom min rygg, säger jag i skarp ton vid matbordet till min nyss mumlande 17-årige son som tycker att det är jättejobbigt att behöva upprepa att han vill ha vattenkannan då jag inte hör honom be om den första gången.

Nu sprider sig protesterna. Herrejisses så sur jag är. Och som jag överreagerar. Alltså - det är det värsta de har varit med om. Någonsin. Någon gång. Och förmodligen den värsta överreaktionen de någonsin kommer att behöva vara med om. Gud ske lov för det!

- Jag vet inte om jag törs säga det här, säger dottern lite osäkert. För jag har hört att om man säger det här till personer som är "så här" kan de bli aggressiva, fortsätter hon.

Nu blir jag riktigt nyfiken. Vad är det jag ska få veta om mig själv. Jag bönar och ber att min dotter ska fortsätta berätta.  

- Mormors syster sa att kvinnor i medelåldern kan bli som tonåringar - och de rår inte för det - det är hormonerna. Medelålders kvinnor kan bli lika trotsiga och tjuriga och få samma slags utbrott som tonåringar. Och när mormors syster berättade om det kände jag direkt igen hur du varit sista tiden - typ sista året faktiskt.

Jag kan inte låta bli att skratta, trots att jag, enligt diagnosen ska bli aggressiv. Mormors syster hävdar helt enkelt att jag är i klimakteriet och  inte nog med det; jag genomgår inte en harmonisk övergångsperiod nä nä utan jag är värsta klimakteriehäxan.

Ja, rent biologiskt kan jag mycket väl vara i både klimakteriet och övergångsåldern. Rent personlighetsmässigt har jag, precis som min dotter, också märkt en viss förändring. Som jag själv skulle kalla förbättring. För själv tycker jag bara att min grundpersonlighet har stärkts med åldern, jag blir bara bitchigare och bitchigare. Eller bitchig och bitchig jag får allt lägre tolerans för:

- att lyssna till långa krångliga berättelser utan poäng
- att lyssna till långa berättelser utan poäng
- att lyssna till berättelser utan poäng
- att lyssna på upprepade klagomål om oväsentligheter som redan har hänt och således inte kan förändras hur mycket man än klagar vilket från början var onödigt eftersom det ändå rör sig om en oväsentlighet
- att lyssna till rasistiska uttalanden
- att lyssna till nedsättande omdömen om människor som tycker om andra människor även av samma kön

Listan kan bli lång. Men skillnaden mellan nu och förr är att jag förr lyssnade och led. Nu lyssnar jag inte och lider inte heller. Så mycket bättre alltså. Jag har helt enkelt blivit bättre på att tala om vad jag vill. Och att välja bort det som inte passar mig. Och det beror inte bara på mina multihandikapp.

Jag har helt enkelt bara blivit mera mig.



Förtydligande: mina, för mig kända, multihandikapp är; synsvaghet, hörselnedsättning och hälsporre.

Filmklipp 1: Jag en vanlig dag vid matbordet.

Filmklipp 2: Darin en ovanlig dag runt ett annat matbord. 

onsdag 26 december 2012

Det hörs ju på namnet


Det här med vad som är socialt accepterat är olika. Olika på olika platser på jorden, olika bland olika grupper människor på samma platser på jorden och kanske även olika i olika galaxer i universum - vad vet jag.

Men att försöka vara rätt det är lika. Eller åtminstone väldigt viktigt för de flesta av oss. Man vill ju liksom inte göra bort sig genom att vara för olika-konstig. Och att veta var gränser för var olika-konstig går - det är svårt det.

Ta det här med sociala medier till exempel. Hur vet man vad som är socialt acceptabelt på olika platser där? Facebook - hur funkar det? Vad ska man göra där? Ska man göra något där?

Många är de gånger jag hört att människor i min omgivning tycker att det är märkligt när folk lägger ut bilder på maträtter på facebook:

- Facebook är sånt trams - det finns till och med folk som lägger ut bilder på det de äter. Fattar du varför?

Att fråga mig det är meningslöst. Jag kommer att stirra på dig likt en fågelholk. Det enda som intresserar mig är nämligen mat...nåväl inte det enda...men det är min fasta övertygelse att meningen med livet är mat! Och att man då inte skulle dela med sig av vad man äter på ett socialt media (observera namnet) är för mig fullständigt obegripligt.

Det betyder inte att jag tycker att det är konstigt att andra delar med sig av andra saker än mat på facebook - alla har vi olika intressen. Den uppmärksamme facebookaren vet att ledtexten till statusraden lyder:

"Hej Monica (om  man heter Monica vill säga), vad händer?"

Det är således ganska fritt att skriva vad som händer för hur vet man var det händer ska hända för att funka  som händer på fb - händer det irl, i huvudet eller bara i fria fantasin?

Det är väl det som är grejen med sociala medier (observera namnet) - man delar med sig av allt möjligt. Jag tänker så här - om folk inte delade med sig av allt möjligt - vad skulle då flöda i de sociala medierna. Typ inte mycket - kanske inget. Om det var så att man var tvungen att tänka igenom det man ska skriva i statusraden, och analysera seriösgraden av det hela vem som nu graderar och bestämmer den, då skulle det inte uppdateras ofta om än någonsin. Och hur socialt blir det då. Tänk dig facebook utan nyhetsflödet. Då blir det ju som typ Google +. Tomt. Träligt. Tyst.

Sen finns det ju de som hävdar att de har ett "liv" varför de inte ägnar sig åt sociala medier. När man säger så betyder det ju att vi andra inte har ett "liv". Vad gäller hurdant "liv" man har tycker jag att man ska få bestämma det själv. Men att hävda, som den kvinnan som satt bakom mig i biosalongen idag, att man har ett "liv" för att man lämnar mobilen (observera namnet) hemma då vill jag hävda att då har man inte fattat grejen. Med mobiltelefonen. För det hörs ju på namnet att man ska ta med den även hemifrån. Synonym till mobil är flyttbar.

Jag sökte förresten  på synonymer för social när jag hade en paus mellan julmåltiderna (och den var inte lång gudskelov - pausen alltså). Som svar fick jag; gemensam, kollektiv, sällskaplig, trevlig och utåtriktad.

Så vad ska man ha sociala medier till? Svaret är enkelt - det hörs ju på namnet!



måndag 26 november 2012

Passa dig för "biljetten"


Visst har väl du också varit med om att du har haft en fett bra idé som varit så bra att du bara inte kunnat låta bli att dela med dig av den? Och visst har det hänt någon gång när du haft en så där ultramegabra idé att du möts av en riktigt glädjedödande kommentar.

Visst är det trist!

Nu har boten kommit. Eller boten och boten - ett motmedel som åtminstone kanske kan få glädjedödare att skämmas en aning eller i bästa fall tänka efter lite grann.

Motmedlet är ett biljettblock med ett antal biljetter som du helt enkelt delar ut vid behov. "Våra vanligaste invändningar mot förändringar" heter blocket och här finns lämpliga biljetter att överlämna till den som gör invändningar vid gruppmöten, konferenser och dylikt.

Några smakprov på biljettext :

  • Så här säger vi alla "Vår branch är annorlunda"
  • Här stoppas all entusiasm "Det här har vi prövat förut".

Jag fick det här biljettblocket idag tillsammans med orden:

- Jag har inte vågat använda biljetterna ännu. Jag hoppas på dig!

Det är ett stort förtroende som jag kommer att förvalta på allra bästa sätt. Jag kommer omgående att börja dela ut biljetter om och när det behövs. Jag kommer att följa upp biljettutlämningen med en intervju kompletterat med ett porträttfoto på bloggen. Biljettmottagaren kommer att få svara på ett antal frågor:

- Hur tänkte du när du sa så där?
- Vad var målet med uttalandet?
- Vad vill du uppnå med vår gemensamma uppgift? Hur tror du vi når dit på bästa sätt?
- Vad skulle du säga om du fick chansen att säga om?




Här har nu såklart alla en möjlighet att få vara med på min blogg, både med namn och bild. Det går självfallet också bra att vara anonym och då får man en fin "tintin-profil-bild-á-là-facebook" istället.

Det allra bästa är förstås om jag får behålla alla biljetter själv :)



P.S Biljettägare kan behöva lite Brimful of Asha party musik!

torsdag 22 november 2012

Saker jag inte förstår

Jodå, under den rubriken skulle jag kunna räkna upp en hel del. Kanske skulle den här bloggen sprängas om jag började lista allt jag upplever som svårbegripligt varför jag väljer att inte göra det utan går rakt på obegriplig obegripligaste sak:

SAS!

Och nu tror jag att jag är i gott sällskap för håll med om att av obegripliga grejor så är SAS-krisen nästan obegripligast. För mig började det med ett uppslag i DN den 13 november:


Bilden finns över en artikel som är rubriksatt "Sparpaketet garanterar inte överlevnad". Jag stirrade länge på bilden. Och hittade bara vinster i de här små, mellan och stora runda röda ringarna som talar om hur mycket flygbolagen gör i vinst.

Nu är jag inte företagsekonom trots att jag läst några kurser i företagsekonomi. Man kan nog inte ens säga att jag förstår företagsekonomi trots att jag dessutom fick högsta betyg i dessa kurser, för det var på den tiden man kunde få högsta betyg genom att rapa upp en massa saker man lärt sig utantill, vilket nog i ärlighetens namn var fallet i mitt fall.

Men jag är en fena på hushållsekonomi och tror mig misstänka att det inte behöver vara så mycket krångligare än så i företagsvärlden heller. Om man inte vill krångla till det vill säga - för vad säger bilden? Jo företaget som krisar gör en vinst på 570 miljoner. Det var det första jag inte förstod i SAS-krisen och det var jag inte ensam om att inte förstå förstod jag.

Nu började jag läsa på lite för att försöka förstå mer. Då förstod jag att det var personalens höga löner som var problemet.



Fast sen såg jag det här uppslaget i DN och då tyckte jag nog att det var ett större problem att en heltidslön på mellan 17 991 och 29 525 sågs som ett problem. Åtminstone ur det perspektivet att det stjälper ett företag ekonomiskt. För är det så - jag då har företaget helt säkert andra problem.

Ett problem verkar vara Wallenberg. Wall en Berg, som Sickan skulle ha sagt. Wallenbergs problem kan vara att han sitter på tre stolar. Jag älskar det uttrycket förresten - alltså hur ser det ut när man sitter på tre stolar, eller snarare: hur ser han ut? Han måste vara rejält brearslad. Och det är ju förresten jag också. Skillanden är att min breda rumpa är medelinkomstuppbyggd på Marabou mjölkchoklad och Coca-Cola och hans, förmodligen, höginkomstuppbyggd på rysk kaviar och champange. Det gör mig faktiskt lite avundsjuk för vem skulle inte vilja finäta sig fet, fast det har å andra sidan inte dugg med saken att göra. Han kanske inte ens har en särskilt bred rumpa och då är det ju en ännu större bedrift att kunna sitta på tre stolar. Samtidigt. Eller inte!

Här förstår jag att det finns ett komplicerade ägar-, utlånar- och intressentförhållanden kring en och samma rumpa, vilken inte ens döljer en dold agenda. Fast det är inte nog med det. För den odolda agendan säger att Wallenberg på många stolar vill sälja SAS och då undrar ju vän av varumärkesutveckling: hur tänkte han då? Att låta SAS storkrisa i media, gång efter gång, och dessutom låta världen tro att de viktigaste varumärkesbyggarna i ett tjänsteproducerande företag är roten till det onda - vem med sans och vett vill köpa det företaget?

Nu läste jag i DN så sent som idag att en varumärkesguru uttalat sig om att just storkrisandet i media kan vara varumärkesstärkande.Det uttalandet skriver jag definivt upp på listan under rubriken "saker jag inte förstår". Om jag nu ska lista lite saker som jag förstår så förstår jag att SAS kan ha hamnat i kris på grund av: gamla energikrävande flygplan, bolagisering med parallella administrationer och dålig ålderdomlig affärsidé som inte är anpassad till en tuffare marknad

På vilket sätt piloter och kabinpersonal kan påverka ovan nämnda faktorer skrivs även det upp på min lista under "saker jag inte förstår". Vad jag vet har de inte ett uttalat ansvar för att ta fram strategier för att anpassa företaget till en hårdnande konkurrens eller investeringar i nya plan. 

Vad jag tror att vi alla förstår är om personalen känner sig som Miss Li.

söndag 4 november 2012

Målet är ingenting



Varför går man (hen, hum eller pysen) i skolan? Vad är syftet? Vad är målet?

Jag har i åratal envist hävdat att i skolan går man för att lära sig saker som man inte redan kan. Om man redan kunde skulle man alltså inte behöva gå i skolan. Det skulle vara slöseri med tid. Skolan är helt enkelt ett lååååångt träningsläger.

Häromdagen sa en person, som har lång och aktuell erfarenhet av skolan, till mig att jag har fel. I skolan går man visst för att lära men inte mest. Mest går man i skolan för att prestera och bli bedömd.

Min källa, alltså ovan nämnd person, fortsatte med ett exempel. Låt säga att du har ämnet svenska. Du får uppgiften att skriva en recension. Läraren går igenom med klassen hur man skriver en recension: traditionell disposition och lite allmänna tips och råd. Eleverna går hem och skriver sina recensioner (det är så planerat, alltså att dessa alster ska skrivas i hemmets lugna ensamma vrå). Eleverna lämnar in sina alster. Läraren läser alsterna och ger ett betyg enligt gällande betygsskala samt en motivation till betyget som grundar sig på hur alstret förhåller sig till traditionell disposition och tips och råd.

Vad har således betygssatts; resultatet eller elevens utveckling? I vilket syfte har eleven blivit bedömd; att eleven/läraren ska förstå vad eleven förstår och inte förstår i syfte att eleven ska förstå något nytt eller som ett led för det slutliga betyget? Min källa fortsätter: "OM det skulle vara som du säger - att man går i skolan för att lära - då borde det inte finnas några betygskriterier. Då borde bedömningen utgöra skillnanden mellan vad jag som elev kunde och förstod innan jag började, vad jag lär mig/förstår under kursens gång och vad jag slutligen lärt mig och förstått när kursen är slut."

Min källa har ju helt rätt. Och för att kunna göra den bedömningen så borde eleven, tillsammans med slutprodukten i detta fall recesionen också lämna in ett pm om hur han eller hon tänkt och gjort för att komma fram till slutprodukten. Det pm:et kan i den bästa av världar vara en hjälp för läraren att stödja eleven att lära mer och i den näst bästa av världar ett underlag för betygssättning. Och då helt och hållet utan att själva slutprodukten, i detta fall recensionen, blandas in. Ännu ett alternativ är att eleverna skriver recensionen i skolan, med varandra och läraren som stöd och bollplank när så behövs.

Fast om jag fick bestämma, och det får jag ju inte, så skulle vi fimpa allt vad betyg heter. För om det är som jag vill tro - att skolan är till för att man (hen, hum eller pysen) ska lära sig då behövs inga betyg. Då är det själva arbetet för att komma fram till resultatet som är intressant - inte resultatet. Och syftet med arbetet är att varje elev ska förstå mer/lära sig utifrån där var och en är och inte något slags ihoppåhittat utgångsläge.

För vad är det man (hen, hum eller pysen) på riktigt behöver för att klara sig i livet; ett papper med bokstäver eller kunskap i huvudet?

Eller helt enkelt som Robert Broberg skulle ha sagt: Målet är ingenting vägen är allt!

Och här vore det på sin plats med ett litet youtube-klipp med Robban, eller hur?! Christian Lundahl som talar om bedömning tycker jag emellertid är mycket bättre:


Någon bloggläsare kanske undrar varför jag håller på och fjantar mig med att skriva (hen, hum eller pysen) efter att jag använt ordet man. Jag bara grundar inför ett kommande blogginlägg :)

onsdag 31 oktober 2012

Prinsessliv i södra Californien


För att summera dagarna i Californien: två helt vanliga medelålders husmorssemestrande kvinnor från Sverige levde prinsessliv i 10 dagar långa. De skämdes bort å det värsta och hade roligt för det mesta. Där emellan hade de det bara underbart. Och soligt.

Säga vad man vill om amerikanare men om jag nu ändå ska generalisera, vilket jag tänker göra så är de generellt sett trevliga och vänliga. I 10 dagar har vi åkt runt med vår lånade pimpade bil (pimpad med presentsnören så att den lätt ska kännas igen på parkeringar, vilket visade sig vara en klok idé) i ett kaos av 6- eller 8-filiga vägar som korsat varandra hur som helst, hela tiden och överallt. Vi har konstant åkt över heldragen linje. Det måste man när man står och väntar framför det röda trafikljuset i vänsterfilen och inser att man ska svänga höger. Våra medbilister har vänligt släppt fram oss, även över heldraget, inte tutat eller hytt med näven - utan försökt hjälpa de här förvirrade blonda, nja kanske lite grått i håret också, medelålders kvinnorna i den presentsnörepimade bilen. Vi har gjort fler U-svängar på 10 dagar än vad som totalt görs i hela södra Californa på ett år. Även på ställen där det tydligt framgått att det är mindre lämpligt. Även här har våra medbilister vänligen släppt fram oss utan knussel.

Vi har, säkert mest i början, pratat obegriplig engelska och en hel del swengelska. Ingen har påpekat att vi  inte gjort oss förstådda. Vid ett tillfälle fick jag en fråga, efter att jag gjort en lång utläggning, som gjorde att jag förstod att det jag sagt inte var begripligt. En gång frågade ett butiksbiträde med positiv intresserad och nyfiken ton: "jag hör att ni inte är "local" - var kommer ni ifrån?" ungefär som om vi bara var från en annan del av det stora landet.


Överallt, där vi stannat vår bil för att fråga efter vägen och det har hänt några gånger, har vi fått vänliga och engagerande svar. Av människor som uppenbarligen tyckt det var viktigt nog att ta sig tid att hjälpa oss.

Nice. Friendly. Polite. Säga vad man vill om amerikanare, och det gör gärna folk varför jag tar mig friheten att göra det samma, ska man generalisera så är det generellt väldigt enkelt att resa i USA: åtminstone i södra Californien. Och roligt. Och positivt. Och anledning är en massa människor som är positivt inställda till andra. Även klantskallar i trafiken som talar som kocken i mupparna: obegripligt men rätt kul.

Och då är det här ändå inget mot den vänligheten som familjen Burns och Bev Lovejoy visat oss.Bev, som är kompis med Donna, och som vi inte tidigare träffat lånar ut sin lägenhet till oss i 10 dagar. Donna som hämtar oss på flygplatsen, bjuder oss hem oss och ut oss på middag vid flera tillfällen och som lånar ut sin bil till oss under hela vistelsen. Heather, dottern i familjen, som tar med oss ut på krogen - flera kvällar. Och så hela familjen som hjälper oss med allt vi funderar högt kring. 

I just love them!

Prinsessliv i södra California - det är grejor det! Så vad kan jag säga mer än:

Hasta la vista Californa - I`ll be back.

P.S Det var såklart mysigt att komma hem till familjen. Trots prinsessliv har jag saknat dem. Och mina jobbarkompisar hade ansträngt sig för att jag skulle känna av mitt prinsessblod. Gulligare jobbarkompisar får man leta efter :)

Youtubeklippledtext: The Swedish Chef making Chocolate Mousse

måndag 29 oktober 2012

Dags att åka hem

Packa och städa. En sista promenad på stranden.

Sen kör Ingrid och Donna mig till mitt hotell utanför Los Angeles airport.

Det är lite sorgligt att skiljas efter en sådan intensiv och rolig semester. Ingrid skulle ha åkt till New York imorgon bitti, men alla flyg är inställda på grund av stormen så hon blir kvar till onsdag.

Jag åker hem imorgon bitti via Chicago.

Just nu sitter jag mest och väntar på att "få gå och lägga mig". För när jag väl ska hem då vill jag hem snabbt. Och även om California är underbart saknar jag min familj där hemma.

P.S jag saknar er på jobbet också fast bara pyttelite. Ni kommer inte att känna att ni saknat mig när jag varit hemma ett par timmar för jag kommer vara så jobbig och mest prata swenglish och happy hour.

På bilderna syns min skrubb som Ingrid döpt mitt rum till, vår balkong, en gata i The Truman show som jag gick på även idag för att komma till stranden, golfbanan i vårt community, stranden och en snubbe som tappert fiskar bland vågorna.

söndag 28 oktober 2012

Kaffe, beachwalk och ett återseende

Vi åker till Laguna redan på förmiddagen. Det börjar bra med en kaffe på beachen. En beach full med badandes och solandes människor som om det var mitt i sommaren. Fast så är det ju också varmt som mitt i sommaren. Det är the Santa Anas wind blowing, får vi veta, typ som brittsommar hemma. Lucky us!

Vi tar en liten promenad och börjar dra oss mot Zinc Café där vi har en lunchdate med Johanna, som jag bodde hos för 30 år sedan och inte träffat sedan dess.

Johanna är sig faktiskt lik, bara 30 år äldre. Vi äter lunch, pratar om vad som hände då och alla år fram till nu.

Vi tar en promenad upp mot norra Laguna och Heisler Park. Johanna visar oss en tidskapsel som byggdes i mitten av 70-talet och som fylldes med tidstypiska prylar. Kapseln får öppnas först 2027, då framtidsmänniskorna säkert kommer att förundras över de konstiga manicklarna vi stenåldersmänniskor handskades med på 1900-talets slut.

Precis bredvid tidskapseln finns också ett monument över 9-11. Delar av WTC som transporterats över landet för att ställas upp i parken för att hedra de som omkom i katastrofen.

Längst med vår promenad stannar vi till vid en tidepool, eller tidvattenbassäng, som man nog skulle kalla det i Sverige. Det är precis vad det låter som och här kryllar av allt möjligt slags liv berättar biologen som finns där som stand-by-guide.

Innan vi skiljs åt går vi in på Laguna Beach Hotel och kollar på gamla foton av Laguna.

En märklig upplevelse att återse Johanna efter 30 år. Och samtidigt coolt att vi bara träffades sådär 30 år senare för en lunch och en schysst promenad.

lördag 27 oktober 2012

Californisk ölprovning

Nere på Ocean Aveny i Laguna Beach ligger sedan 1994 Ocean Ave Brewery. Det är en kombo av ett litet microbryggeri, en pub och en restaurang.

Här bryggs huset fyra egna ölsorter - just för husbehov. Inget tappas upp på flaska - alla gallon öl säljs över disken i puben.

Jag beställer mig en provbricka med smakprov av alla fyra sorter; en veteöl och tre olika ale, varav en Brown Ale.

Jag gillar alla fyra - till och med veteölen som i vanliga fall inte är något jag uppskattar särskilt mycket.

Bäst av de fyra är Brown alen. Därefter kommer veteölen. Totalt ger jag provbrickan betyget 4 palmer, 7 surfare och en perfekt våg en vacker dag i södra California.

P,S till Eskilstuna Ölkultur. Förslag som nästa ölresa = södra Californien. Det kommer emellertid bli en lång tuff resa för det finns ett microbryggeri i ungefär varannan stad här, enligt vårt amerikanska pubsällskap.

Bildtext: sista bilden visar det Halloween pimpade bryggverket. På andra bilden syns två fina provbrickor. Första bilden visar hur glad man blir av microbryggd öl.

fredag 26 oktober 2012

Nostalgimorgon i Laguna

Uppe med tuppen rullar vi upp mot Laguna för att äta american breakfast. Vi landar på The greetchers corner, nästan mitt på beachen. Gott men inte ens jag orkar äta upp allt.

Dagens morgonpromenad blir längst Laguna Beach. Och så var vi i paradiset igen - helt osannolikt vackert.

På vägen hem åker vi förbi huset vi sov i den första natten när vi precis kom till Laguna för 30 år sedan. Jag stannade kvar i det huset ytterligare två månader men sen tog maten slut och då flyttade jag såklart ut :)

Nu ska vi dricka Starbuckkaffe. Sen åker vi till beachen. Må stormen Sandy lugna ner sig och happy hour börja i tid!

Out of my comfort zone

En stilla båttur och en soft liten jeeptur - det var vad jag trodde att jag hade framför mig imorse när jag vaknade.

Vi tog Catalina Express från Dana point harbor. Den skulle ta oss över till ön på 1,5 timmar. Jag såg framför mig hur vi skulle sitta ute på däck och dricka kaffe och njuta av båtturen.

Kapten hälsar alla välkomna genom ett meddelande i högtalaren. Det kommer att bli lite bumpy. Det var bara förnamnet. Snart nog flyttar vi in på grund av vind och höga vågor. Väl inne ramlar en kvinna omkull, när hon illamåendes ska gå till restroomet, slår i huvudet och svimmar. Folk runt omkring oss är blåa, gröna eller lila i ansiktet.

Jag gillar inte att åka båt. Nu kommer jag ihåg varför. Jag fokuserar på en man som jobbar på båten. Han går omkring som om det här är en vanlig dag på jobbet. Ny börjar jag hoppas på ett liv efter denna båttur.

Väl i Avalon, Catalinas största stad, pustar jag ut och konstaterar att båtresan var väl värd. Dels såg jag delfiner på vägen hit, dels har jag hamnar i paradiset. Eller åtminstone på den vackraste platsen på jorden.

Vi går omkring och bara njuter. Vi äter lunch på piren. Life is good!

Snart nog är det dags för jeep-turen. Den tar oss högt högt upp på Catalinas berg, över höga berg på smala vägar med stora stup ofta på båda sidorna.

Nu kommer jag ihåg varför jag är höjdrädd. Jag sitter också och funderar på vad som skulle hända om bromsarna inte funkar eller om chauffören skulle få en hjärtinfarkt.

Trots detta kan jag njuta lite av utsikten - jag menar vad ska jag göra: gå ner? Nä knappast och snart kommer belöningen - vi ser en bisonoxe. Inhämtade till Catalina för att vara med på film på 1930-talet och så blev de kvar för ingen lyckades fösa ihop dem igen.

Hemresan gick så mycket bättre. Idag har jag strechat min comfort zone ordentligt.

Det var det värt! Catalina är paradiset på jorden!

torsdag 25 oktober 2012

Reunion 30 år senare i San Clemente

1982. Sju tjejer från Eskilstuna åker till Laguna Beach i Kalifornien.

En blir kvar. Träffar en man. Skaffar två barn. Och idag, 30 år senare, träffar Ingrid och jag henne i San Clemente.

Libbes hemstad sedan typ 20 år tillbaka. Vi träffar hennes man och hennes två hundar. Sönerna är vuxna och har flyttat hemifrån. Vi tittar på gamla kort och minns tillbaka.

Sen går vi ner till piren på happy hour och tar en promenad i solnedgången.

30 år. Det känns som igår. Fast ändå inte. Så häftigt!

onsdag 24 oktober 2012

Det blir en dag på stranden

Det börjar bli en vana.

Morgonpromenad till stranden och på stranden.

Idag var den full med surfare. Och walkers - som vi.

Efter ett par timmar på stranden ska vi nu duscha och fixa till oss för att sedan åka till San Clemente och träffa vår kompis Libbe som åkte med oss hit för 30 år sedan och blev kvar. Nu bor hon 10 minuter härifrån med sin man och har två vuxna söner som flyttar hemifrån.

Otroligt. Typ nästan overkligt. Och så kul att träffas så här 30 år senare.

The Monica and Ingrid show

Har du varit med om att det känns som om verkligheten är overklig?!

Det har vi! Att åka till Kalifornien igen efter 30 år är overkligt. Men verkligt på riktigt verkligt ändå.

Att få låna en lägenhet helt gratis i ett privat community är overkligt men faktiskt även det för oss verkligt.

Morgonpromenaden, genom samma privat community, ner till stranden är helt overklig. Det känns som man har huvudrollen i "The Truman show" utan att ens heta Truman.

Det känns som om "någon" tagit sig besvär och byggt en öde stad, bara med kulisser där alla hus ser likadana ut - och så finns förstås vår riktiga lägenhet då, bara för att vi ska tro att vi morgonpromenerar på riktigt genom ett riktigt community. Å rätt som det är säger någon som passerar, vältränat "Good morning" och det låter inte som det är på riktigt. I ett område nästan helt utan liv, bara de där statisterna som säger "Good morning".

Att gå genom ett amerikanskt community tidigt en vardagsmorgon är inte riktigt på riktigt - det är som att vara med i "the Truman Show" - lite lätt overkligt.

Det har vi varit med om på riktigt nu flera gånger i verkligheten.

Eller som de säger här: The Monica and Ingrid show - på riktigt!

På bilderna syns antingen kulisser eller hus i ett community oklart vad. Och så jag som overklighetshälsar fast på riktigt.