söndag 6 februari 2011

Sluta jiddra börja trolla


Det är bra att kunna snacka mycket!

Socialt kompetenta människor kan snacka - snacka högt och lågt - hit och dit - om allt och inget. Och visst avundas jag människor som kan snacka i alla situationer. Jag kan också prata: när jag har något att säga vilket är långt ifrån alltid. Ibland tänker jag att det vore kanske bra om jag hittade på något att säga fastän jag inte har något att säga så att det verkar som att jag har något att säga - fast jag har ändå inget att säga fastän jag försöker hitta på något.

Så jag förblir tyst.

I dagens DN har jag emellertid fått upprättelse. Det är finska professor Liisa Keltikangas-Järvinen som uttalar sig på "Jobb och karriärsidorna" under rubriken "Att prata är stort - att jobba är större". Hon menar att det finns liten, eller kanske ingen, koppling mellan social kompetens och människans förmåga att hålla konstant låda. Snarare tvärtom. Forskning visar nämligen att blyghet och empati har ett samband, vilket innebär - enligt Liisa - att en blyg person kan ha utmärkta sociala förmågor, men sakna behovet av att stå i centrum. Liisas slutsats och rekommendation till företag som ska rekrytera medarbetare är att anställa dem som inte snackar så himla mycket. De jobbar nämligen istället.

Det är klart att det är härligt att få upprättelse men egentligen tycker jag att folk ska få vara som de är - för ALLA är OLIKA. Låt pratkvarnarna snacka och låt oss utan särskilt mycket att säga vara tysta. Att försöka förändra sin personlighet så att den passar in i den lilla normsnack-boxen är svårt - så svårt att många som försöker drabbas av klaustrofobi och blir lite tokiga. Det finns olika diagnoser för boxklaustrofobi, flera består av olika bokstavskombinationer.

Vad som är mycket snack och vad som är lite skiljer sig också åt.

Jag har en kamrat vars dotter fick kritik i skolan för att hon snackade för mycket. Dottern hade lite svårt att reglera det där för hon var ju som hon var - alltså det var rätt mycket snack på utvecklingssamtalen om att hon snackade för mycket och att hon borde lära sig att vara tyst! Problemet löste sig fantastiskt bra för dottern. Hon fick en ny lärare som tyckte att hon pratade alldeles förträffligt lagom mycket. Därefter kunde de använda utvecklingssamtalen till att just fundera på hur hon kunde utvecklas ännu mer och inte hur hon skulle avveckla snackandet.

Jag har varit med om det omvända också - att elever fått höra att de snackar för lite. De eleverna kan ta Lissa Keltikangas-Järvinen och Lpo94 med sig till nästa utvecklingssamtal. Lpo94, det vill säga läroplanen, säger tydligt att kunskaper kan visas på olika sätt. Liisa kan bara vara där och nicka bekräftande.

Eller varför inte bara låta knäckehäxan säga sitt:


Lite blandade nötter:

Artikeln kommer från DN söndagen den 6 februari 2011.
Bebisen i lådan har jag hittat på en blogg.
Knäckehäxan låg och skvalpade på youtube.

Inga kommentarer: