söndag 31 oktober 2010

Kom till saken


Det gäller att använda rätt ord i rätt sammanhang och vid rätt tillfälle. Ord är värdeladdade och säger något om den som använder dem.

Vad är du för ordtyp?

Är du en sådan där ordklant som säger städare istället för lokalvårdare? Eller fackordsdroppare som säger att du ska migrera dina dokument på datorn när du egentligen menar att de bara ska flyttas från ett ställe till ett annat? Kanske har du fastnat i byråkratiordsträsket och säger framgent när vi andra väljer att säga i framtiden. Eller är du en trendkänslig ordanvändare som säger utmaning när du menar problem?


Ibland när männskor pratar fattar jag inte ett smack. Ofta beror det på långa diffusa utläggningar och utvikningar där ord staplas på varandra i all oändlighet. En slutsats är att det dunkelt tänka är det dunkelt sagda. En annan är att vederbörande helt enkelt har svårt att komma till saken för att vederbörande är rädd för att inte vara"trendrätt" när han eller hon talar klartext, vilket alltså resulterar i att hela budskapet lindas in i en tjock orddimma. En tredje slutsats är att vissa ord, som exempelvis ordet problem, inte är helt ok att använda.

Att ha problem nu för tiden är nämligen tvärute. Ingen rackare vill ha problem - problemmänniskor får lätt stämpeln som negativa. Väljer man istället för att döpa om sina problem till utmaningar - ja, då är man rätt på samtidsbanan. Och då blir det ett problem. Trendkänsliga ordanvändare som inte kommer till saken.

Jag kan tycka att det finns en skillnad mellan problem och utmaningar. Och att det ofta är den egna attityden som avgör vad som är ett problem eller en utmaning. Problem blir det emellertid när ALLT är utmaningar fastän det egentligen är problem.

Den som blir av med pass, plånbok och mobil första dagen på semestern ser det knappast som en utmaning. Inte ofta heller den som blir uppsagd från sitt jobb. Eller den lågavlönade ensamstående föräldern som kämpar hårt månad ut och år in för att få ekonomin att gå ihop - vilket den ändå aldrig riktigt gör.

Att ständigt, med en flåshurtig positiv attityd, tycka att livet är en stor enda utmaning är onaturligt.

Ordtrendkänslighet kan bli ett problem.

Utmaningen är att komma till saken!



måndag 11 oktober 2010

Bland haggis, bryggda hundar och flaskpost

BrewDog är ett skottskt bryggeri i Fraserburgh som grundades 2006 av Martin Dickie och James Watt. I april 2007 producerade grabbarna sitt första öl och sedan dess har ett brett utbud lanserats. BrewDog satsar på attityd och en kaxig marknadsföring, vilket jag tidigare erfarit då jag läst etikett-texten på deras Punk IPA och 5 am Saint.

Bartendern påstod att BrewDogs Trashy Blonde var skottarnas försök att brygga belgiskliknande ale. Trashy var i sådana fall namnet för jämfört med honungsmilda belgiska Leffe Blonde är faktiskt skottarnas variant lite "trashy". Inte ogod - inte heller fantastiskt belgiskt vrålgod. Typ en lite stickigare variant, helt i enlighet med den stickiga attityden.

Betyg: tre haggis av fem möjliga. Om betyget tre av fem haggis är bra eller inte är upp till öldrickaren att själv avgöra.

77 Lager, däremot, överträffade förväntan, vilken var = mesöllagersmakaringentingblä. Varför jag nu trodde det? 77 Lager är det lite sting i - alltså inte den brittiska sångaren - utan mer humle-beska sting.

Betyg: fyra flaskpost av fem möjliga. Det här flaskpostmeddelandet blir man helt klart glad av.

söndag 10 oktober 2010

Ungdomspanik och geletårta


Festdeltagarna på fyraårskalaset är många; tre fyraåringar, en grinig nappsugande 2,5 åring och ångvälten Melker - även han 2,5 år, en mängd med föräldrar i trettio till fyrtioårsåldern, en kusin med föräldrar samt sist men inte minst födelsedagsfyraåringens farmor och farfar.

Fyraåringarna leker med en tågbana i trä. Ångvälten Melker infrastrukturutvecklar på sitt alldeles egna unika sätt; han slår brosan i huvudet med ett räls. Därefter går han målmedvetet och obekymrat vidare för att undersöka om det finns någon geletårta att tugga i sig från/under eller i närheten av kalasbordet samtidigt som han lämnar efter sig en krokodiltårsfällande bror.
Kalasbarnets pappa försöker avstyra en syskonvendetta genom att ta fram sin iPhone och dra igång en av app:arna - ett flygledarspel som går ut på att säkert landa flesta möjliga flygplan - flygkraschar är lika med game over. Samtliga fyraåringar, även krokodiltårsfällaren, flockas omgående runt spelet.

Under tiden fyraåringarna turas om att krascha flygplan konverserar vuxenmajoriteten om världsliga ting i allmänhet och sina små telingar i synnerhet. Nu snackas bokstavsintresse och läskunnighet, vilken inte verkar vara en överdrivet utvecklad förmåga hos de här festprissarna av samtalet att döma.

- Det är tufft att vara analfabet, säger jag skämtsamt och nickar mot iPhonen där de tre fyraåringarna sitter tålmodigt.

Det skämtet gick inte hem. Som tur är kommer en av mammorna och drar uppmärksamheten ifrån mitt opassande analfabetskämt genom att förmedla sin digitala oro;

- Det kan aldrig vara bra, säger mamman. Att de sitter så där stilla framför en skärm. För att inte tala om krigsspelen som ungdomarna spelar. Tänk när vi var små då var vi ute och lekte. I skogen. Med kottar. Och rörde på oss mycket mer. Det är nyttigt att röra på sig. Frisk luft fick vi också.

Herrejisses, är hon sponsrad av Friluftsfrämjandet tänker jag men inser att hon bara drabbats av "ungdomspanik". Så beskriver Thomas Fürth och Göran Krafft fenomenet i boken "Framtiden börjar i klassrummet". I alla tider har den äldre generationen förfasat sig över den yngre; på 40-talet var ungdomspaniken dansbanorna, därefter serieläsandet för att på 70-talet ersättas av sådana läskiga grejor som videoapparater. Thomas och Göran sammanfattar orosmammans problem med att "den äldre generationen har inte vant sig vid de nya digitala medierna".

Det kommer hon att bli varse redan innan ångvälten Melker tar sin tredje provsmakningstugga av geletårtan.

En av papporna berättar om forskning och statistik kring digitalt användande. Han berättar bland annat att han i dagarna tagit del av en rapport som visar att de ungdomar som sitter hemma och spelar otäcka krigsspel är underrepresenterade i brottsstatistiken. De sitter ju hemma istället för att vara ute på stan, dricka för mycket alkohol och hamna i bråk. Dessutom visar det sig att ungdomar som spelar krigsspel ofta gör det mot ungdomar över hela världen, varför de lär sig en hel del engelska och även andra språk.

Melkers pappa pillar ut en sprucken heliumballong ur Melkers mun samtidigt som han säger att han föredrar att hans barn sitter framför datorn mot tv:n. Att sitta framför datorn är, till skillnad mot tv-stirrande, interaktivt. Barn och ungdomar som spelar spel gör det ofta mot och med varandra, vilket gör att de bland annat lär sig att samarbeta, fortsätter Melkers pappa och drar ut ett rött presentband som Melker fyllt tomrummet i munnen med.

Kalasbarnets pappa berättar om ett företag/en organisation som har varit tvungna att göra om och försvåra sina intagningstester, då de sökande nu för tiden har en helt annan simultankapacitet än förr. Pappan nämner företaget/organisationen vid namn, men eftersom jag exakt då upptäcker att jag satt foten i en geletårteklump under bordet, som troligen halkat ur Melkers mun, har jag tappat konversationsfokus.

- Ja, ni har rätt. Det är nog bara jag som tänker gammalmodigt, säger en betänksam orosmamma efter att hon hört alla argument.

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Men det är såklart bättre att hon inser det själv; att tiderna förändras och att tiden nu är digital.

Det är dags att ta in något nytt och sluta jaga tiden som flytt.




Boknot:
Mer om boken "Framtiden börjar i klassrummet" kommer snart i en blogg nära dig.