söndag 10 oktober 2010

Ungdomspanik och geletårta


Festdeltagarna på fyraårskalaset är många; tre fyraåringar, en grinig nappsugande 2,5 åring och ångvälten Melker - även han 2,5 år, en mängd med föräldrar i trettio till fyrtioårsåldern, en kusin med föräldrar samt sist men inte minst födelsedagsfyraåringens farmor och farfar.

Fyraåringarna leker med en tågbana i trä. Ångvälten Melker infrastrukturutvecklar på sitt alldeles egna unika sätt; han slår brosan i huvudet med ett räls. Därefter går han målmedvetet och obekymrat vidare för att undersöka om det finns någon geletårta att tugga i sig från/under eller i närheten av kalasbordet samtidigt som han lämnar efter sig en krokodiltårsfällande bror.
Kalasbarnets pappa försöker avstyra en syskonvendetta genom att ta fram sin iPhone och dra igång en av app:arna - ett flygledarspel som går ut på att säkert landa flesta möjliga flygplan - flygkraschar är lika med game over. Samtliga fyraåringar, även krokodiltårsfällaren, flockas omgående runt spelet.

Under tiden fyraåringarna turas om att krascha flygplan konverserar vuxenmajoriteten om världsliga ting i allmänhet och sina små telingar i synnerhet. Nu snackas bokstavsintresse och läskunnighet, vilken inte verkar vara en överdrivet utvecklad förmåga hos de här festprissarna av samtalet att döma.

- Det är tufft att vara analfabet, säger jag skämtsamt och nickar mot iPhonen där de tre fyraåringarna sitter tålmodigt.

Det skämtet gick inte hem. Som tur är kommer en av mammorna och drar uppmärksamheten ifrån mitt opassande analfabetskämt genom att förmedla sin digitala oro;

- Det kan aldrig vara bra, säger mamman. Att de sitter så där stilla framför en skärm. För att inte tala om krigsspelen som ungdomarna spelar. Tänk när vi var små då var vi ute och lekte. I skogen. Med kottar. Och rörde på oss mycket mer. Det är nyttigt att röra på sig. Frisk luft fick vi också.

Herrejisses, är hon sponsrad av Friluftsfrämjandet tänker jag men inser att hon bara drabbats av "ungdomspanik". Så beskriver Thomas Fürth och Göran Krafft fenomenet i boken "Framtiden börjar i klassrummet". I alla tider har den äldre generationen förfasat sig över den yngre; på 40-talet var ungdomspaniken dansbanorna, därefter serieläsandet för att på 70-talet ersättas av sådana läskiga grejor som videoapparater. Thomas och Göran sammanfattar orosmammans problem med att "den äldre generationen har inte vant sig vid de nya digitala medierna".

Det kommer hon att bli varse redan innan ångvälten Melker tar sin tredje provsmakningstugga av geletårtan.

En av papporna berättar om forskning och statistik kring digitalt användande. Han berättar bland annat att han i dagarna tagit del av en rapport som visar att de ungdomar som sitter hemma och spelar otäcka krigsspel är underrepresenterade i brottsstatistiken. De sitter ju hemma istället för att vara ute på stan, dricka för mycket alkohol och hamna i bråk. Dessutom visar det sig att ungdomar som spelar krigsspel ofta gör det mot ungdomar över hela världen, varför de lär sig en hel del engelska och även andra språk.

Melkers pappa pillar ut en sprucken heliumballong ur Melkers mun samtidigt som han säger att han föredrar att hans barn sitter framför datorn mot tv:n. Att sitta framför datorn är, till skillnad mot tv-stirrande, interaktivt. Barn och ungdomar som spelar spel gör det ofta mot och med varandra, vilket gör att de bland annat lär sig att samarbeta, fortsätter Melkers pappa och drar ut ett rött presentband som Melker fyllt tomrummet i munnen med.

Kalasbarnets pappa berättar om ett företag/en organisation som har varit tvungna att göra om och försvåra sina intagningstester, då de sökande nu för tiden har en helt annan simultankapacitet än förr. Pappan nämner företaget/organisationen vid namn, men eftersom jag exakt då upptäcker att jag satt foten i en geletårteklump under bordet, som troligen halkat ur Melkers mun, har jag tappat konversationsfokus.

- Ja, ni har rätt. Det är nog bara jag som tänker gammalmodigt, säger en betänksam orosmamma efter att hon hört alla argument.

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Men det är såklart bättre att hon inser det själv; att tiderna förändras och att tiden nu är digital.

Det är dags att ta in något nytt och sluta jaga tiden som flytt.




Boknot:
Mer om boken "Framtiden börjar i klassrummet" kommer snart i en blogg nära dig.

2 kommentarer:

Esset sa...

Vilken upplevelse du varit med om! Tala om att man kan få vara med om inspirerande saker där man minst anar det. Melkers föräldrar kan trösta sig med att han blir tonåring och då går kreativiteten i träda, förhoppningsvis tillfälligt ;)

Anonym sa...

Låter som en reguljär familjefest.
Små barn, små problem.
Stora barn, stora problem.
MVH Sigge