lördag 16 januari 2010

Låt bli mitt godis!


- Jag är godissugen, tänker jag högt.

- Ja, men det är väl bara att du går och hämtar lite godis från något av "dina gömställen", säger dottern med sin "jag-är-smartare-än-du"-blick.

Nu blir jag osäker. Vad vet hon om mina godisgömställen. Att jag har gömt godis - det vet alla här hemma. Det är ett faktum jag inte ens försökt dölja. Att jag har några gömställen på övervåningen vet de också då någon av dem alltid kommentarerat att jag "tuggar på något" när jag kommer ner från just övervåningen. Jag brukar svara att jag tuggar på en morot. Den går de aldrig på.

- Som om du visste var jag gömt mitt godis, säger jag överlägset för att försöka dölja min osäkerhet.

- Ja, du har en påse med djungelvrålklubbor i lådan där du lägger räkningar och så har du ytterligare en påse med godis någonstans i din garderob, säger dottern blixtsnabbt.

Två rätt av två möjliga.

Hur kan hon listat ut det? Jag som helt jobbat efter "gömma-godis-handboken", vilket dels innebär att sprida ut riskerna. Det vill säga att dela upp godiset i flera påsar och på flera olika gömställen - hittar någon godis på ett ställe är man ändå inte av med allt. Dels att efter ett så ologiskt system som möjligt ständigt förflytta godispåsarna till nya gömställen.

När en metod inte funkar måste man byta.


En annan metod för att få behålla sitt godis helt själv skulle kunnat ha varit att köpa godis efter jobbet som man äter upp på vägen hem. Jag testar med en Marabou mjölkchokladrulle. Det är svårt att hinna tugga i sig hela när det är -20 grader ute på den korta 7 minuters promenaden som det är mellan Hemköp och huset. Chokladen är iskall - händerna som ska få bort pappret runt chokladen är iskalla.

Häromdagen, när det var just -20 grader ute, hade jag en halv stelfrusen rulle choklad kvar när jag kom hem. Jag gömde den i min jackficka under både vantar och mössa för att vara på den säkra sidan. Varje gång jag under kvällen gick ut i hallen för att i smyg äta en bit befann sig någon familjemedlem där och störde mina planer. Till slut insåg jag att enda sättet att äta upp den där chokladen utan att behöva bjuda var att hålla sig vaken tills alla somnat och sedan gå ner och glufsa i sig den.

Ingen bra metod det här heller alltså.

Kvar att prova var kommunikationsmodellen. Den kan ha uppfattats som rätt löjlig av en och en annan kund på ICA Ekängen idag på eftermiddagen.

Jag och mannen diskuterade över en påse gräddbrio, vilken JAG lagt ner i vår kundvagn. Mannen frågar om han kan få fyra av briobitarna ur MIN PÅSE.

- Aldrig, svarar jag. Däremot kan du köpa en påse till dig själv, fortsätter jag generöst.

- Men jag vill ju bara ha fyra små ynka bitar, säger mannen. Bara fyra kan jag väl få?

- JAG VILL INTE BJUDA - JAG VILL HA HELA PÅSEN FÖR MIG SJÄLV, fortsätter jag högt och tydligt helt enligt kommunikationsmodellen.

Och så där höll vi på tills han hämtade en påse till sig själv.

Så säga vad man vill - kommunikation är oslagbart!

Både när man vill ha godis för sig själv och säkert även annars ;)



Filmnot: Joey delar inte heller med sig av det som är ätbart. Fullt förståligt.

3 kommentarer:

Sigge sa...

Rolig läsning.
Pröva att göm godiset vid tvättmaskinen. Där får du säkert ha det ifred.

infoufot sa...

Tack för tipset Sigge - jag testar och återkommer med resultatet.

Esset sa...

Vi har haft besök av kusinerna i helgen och de bidrog med nästan 2 kg godis. Men jag var lite sen i starten. men när jag ser någon sträcka sig efter en djungelvrålklubba, försöker jag göra det samma bara för att konstatera att personen i fråga tog sista. Då säger jag med lite högre röstläge än vanligt "var det där den sista klubban?", och så tittar jag lite menande med den lite dolt vassa blicken. Vips satt jag med en djungelvrålsklubba i handen ;)

Göm godiset i städskrubben! Jag har gömt en alladinask i snart 2 veckors tid, men jag har fått hitta nya gömställen varje gång. Sambon har chokladsensitive näsa ;)