onsdag 30 december 2009

It ain't over 'til the fat lady sings


Snart är det här året slut.

Inte bara det här året utan hela deceniumet tar slut imorgon klockan 24.00.

Fast det är ju inte slut innan det är slut som den där tjocka damen ska sjunga om %)

I dagens lokaltidning kunde jag förresten läsa om hur man vet att man är för tjock. För att veta om man är för tjock ska man mäta midjemått, body mass index och bukhöjd. Det fanns en bild med så att jag skulle fatta bättre hur det hela exakt ska gå till.



Jag kom på flera saker när jag läste och mätte. Först och främst är hela tjockhetsmätningen ojämställd. Män kan vara tjockare än kvinnor utan att vara tjocka. Sist och minst - jag kanske är lite lite lite för tjock möjligen ibland. Midjemåttet fixade jag utan fusk. Body mass index fixar jag i princip om jag räknar fort och bukhöjden läste sonen av och jag är rätt säker på att han läste av fel så där klarade jag mig nog också.

Alltså behöver jag inte ha något bli-mindre-tjock-nyårs-löfte.

Det är bra det. För ska jag bli mindre tjock måste jag sluta äta godis och något så korkat kommer jag aldrig att lova mig själv.

Så innan den tjocka damen sjungit klart önskar jag er alla ett gott nytt år!

Må jorden fortsätta snurra runt solen och må Kent spela in fler musikaliska pärlor:


Bildnot:
Den perfekt lagom tjocka sjungande damen på bilden sjunger på Kent-låten Berlin. Varför hon har cykelhjälm förtäljer inte storyn men troligen är hon ute och cyklar.

fredag 25 december 2009

En jul med Vänner

Tonåringarna önskade sig nya mobiltelefoner i julklapp. Sonen fick sin redan för ett par veckor sedan. Dottern väntar in sin födelsedag för att kunna få en telefon av dyrare sort.

På golvet under julgranen var det tomt sånär som på ett hundratal barr.

När jag fyllde år för ett par månader sedan önskade jag mig Vänner-boxen. Den fick jag inte. Däremot fick jag två säsonger av Vänner, vilket jag förvisso blev glad över. Månaden därpå kom mannen hem med två säsonger till. Då blev jag ännu gladare. Man blir jätteglad av Vänner.

Ekvationen "inga julklappar under granen" och "sex säsonger av Vänner som fattas" gjorde att jag kom på den lysande rävinspirerade idén att raska på Vänner-box-inköps-processen. Alla i familjen gillar Vänner.

För att det skulle bli lite paket under granen, om än inte lika många som barren, så slog jag in en julklapp från varje vän.

Dottern fick en modetidning från Rachel. Sonen fick tre chokladkakor från Joey. Familjen fick ett städkit från Monica. Chandler gav familjen Vännersäsong 5 och Ross säsong 6. Av Phoebe fick vi en blockflöjt, som jag hittade bland barnens gamla musikskolegrejor.

På julafton gick jag ut och hämtade in Vännerpaketen från bilen, där de gömt sig över natten. Tonåringar går ju som bekant aldrig och lägger sig på kvällarna, vilket ger fördelen att det inte heller går upp tidigt på mornarna, varför jag då kunde julpyssla i lugn och ro.

Sedan satt jag mig och väntade brevid julgranen för att se tonåringarnas reaktion. Fem kaffekoppar senare ramlade tonåringarna yrvaket upp. Ögonen blev rätt mycket större när de fick se att det fanns paket under granen - var kom de ifrån?

Visst tyckte de att paketen var roliga.

Precis som Vännerna:



JulBlogg-OlssoN

onsdag 23 december 2009

God Jul!

ImageChef.com - Custom comment codes for MySpace, Hi5, Friendster and more

Det finns mycket roligt julpyssel att sysselsätta sig med på internet.

Nu har jag emellertid digitalpysslat klart och skickar därför här och nu en julhälsning till alla mina bloggläsare.

Ha en riktigt god jul önskar Blogg-Olsson

måndag 21 december 2009

Nolltolerans och vilket statsskick vill du ha?

Minderåriga ska inte dricka alkohol av flera anledningar.

Ändå gör minderåriga det.

Ibland på grund av att deras föräldrar efter begäran köpt ut. Jag har också förstått att det till och med finns föräldrar som erbjuder sig att köpa ut.

Jag fattar ingenting! Vad är det dessa föräldrar missat? Svensk lagstiftning, eller? Det är ett brott att sälja, köpa ut, låna ut eller ge bort starköl, vin eller sprit till ungdomar under 20 år. Brottet kallas langning. Straffet för langning är böter eller fängelse i upp till två år, vid grova brott upp till fyra år.

Kanske tycker inte dessa föräldrar att svensk lagstiftning är så viktig att följa. Kanske tycker dessa föräldrar att de kan strunta i demokratiskt stiftade lagar. Kanske önskar man sig ett annat statsskick. Som jag ser det, med mina 7,5-poängs studier i statsvetenskap, är alternativen två; anarki eller diktatur. Efter att Saddam gett diktaturen ett ansikte tror jag ingen förälder ser det som ett alternativ, men jag kan ha fel.

Kanske är det anarki de här föräldrarna vill ha. Att alla får göra som de vill. Till exempel att ostraffat slå någon på käften bara för att man tycker att vederbörande säger dumma saker. En 70-årig man i Småland gav en 13-årig pojke en örfil då pojken kallat honom gubbjävel. Den 70-årige mannen påstod i en tv-intervju att det var pojkens fel att mannen handlat som han gjorde - att det var som om en slå-på-käften-reflex utlösts hos mannen med anledning av pojkens ordval. Med anledning av den förklaringen kan måhända en liten misstanke om att mannen verkligen är en gubbjävel uppstå och i sådana fall har ju pojken rätt. Vem som har rätt avgör varken jag, den 70-årige mannen eller den 13-årige pojken utan Jönköpings tingsrätt i sann demokratisk anda.

Ännu en anledning till att tonåringar inte ska dricka alkohol är att deras hjärnor inte utvecklats färdigt, vilket säkert många tonårsföräldrar fått erfara i form av tvära humörsvägningar. Många tonåringar är inte heller fysiskt färdigutvecklade - ju mindre kroppsstorlek, desto mindre kroppsvätska, vilket gör att man tål alkohol sämre.

Slutligen visar forskningen att den som börjar dricka tidigt i livet lättare fastnar i alkoholberoende. Det kan inte finnas en förälder i hela världen som önskar sitt barn det.

Det finns en anledning till att svensk lagstiftning kring alkohol och tonåringar ser ut som den gör.

Följ den!

Tillämpa nolltolerans!


Blogg-Olsson

Bildnot
Bild 1 = googles bildsök har utrustats med ett filter för fria bilder. Genom den funktionen hittade jag lätt den här bilden på Justitia i Frankfurt som finns i ett Flickr-album.
Bild 2 = Bilden på vinflaskan har jag lånat från http://www.freefoto.com/
Filmnot
Filmen kommer från systembolaget.se

söndag 20 december 2009

Mysig Winter Ale

Gjorde mitt sista pubpass i år som bartendertomte i fredags.

Många bargäster ägnade förmodligen fredagenskvällen åt julstök. För det kom inte många bargäster till puben i vilket fall. De som kom var som vanligt urtrevliga och i bästa öljulstämning. Trots det skramlade jag ihop ynka 40 drickskronor.

Min vana trogen handlade jag öl för pengarna i syfte att ölutbilda mig mera.

Det blev självklart julöl med tanke på årstiden:


Räknar man ihop de två ölsummorna blir det inte ynka 40 kronor - det blir mer. Jag tyckte att jag kunde kosta på mig några egna ölspänn så här till jul. Snäll som jag varit i år...kanske någon dag i vilket fall...eller kanske någon liten stund någon dag...tja...kanske blir jag snäll när jag druckit god julöl åtminstone.

Snäll vet jag inte om jag blir när jag nu smakat på Oppigårds Winter Ale. Jag vill minnas att jag smakade den på Söderbärkes ölfestival och tyckte att den var riktigt god. Efterforskningar på nätet visar att den mycket riktigt fanns att avsmaka på festivalen och att det var en Oppigårds Ale kompis som vann Guldskumstävlingen. Winter Alen däremot har kammat hem årets julölspris på Örebro öl- och whiskyfestival.

Betyg: helt ok julöl - säkert jättebra för alla som inte druckit Vinter i Brunnsbacken. Problemet när man druckit Eskilstuna Ölkulturs egna julöl är att inget annat julöl riktigt göre sig besvär - de kan liksom inte mäta sig med Brunnsbackens vinteröl - de är bara sämre småkopior. Men även en sämre småkopia kan vara helt ok. Så på en julölskala där Vinter i Brunnsbacken placerar sig alldeles ensam och överlägsen på en 5:e plats lägger sig Oppigårds Winter Ale på en stark 3:a.
Blogg-Olsson

En spik i foten


- Jisses! Klockan är 24.00, är det första som min kompis säger när vi kommer ut från biosalongen efter att ha sett den 1 timme och 52 minuter långa filmen "Luftslottet som sprängdes", som vi alltså började se i onsdagskväll och slutade se nästan in på torsdagmorgonen.

- Så här länge är jag inte ens uppe på lördagar, fortsätter hon och jag håller först med men kommer sedan på att det händer att jag ibland nattvakar långt in i gryningen då tonåringar ska hämtas hem.

- Snacka om att uttrycket "En spik i foten" fått en annan betydelse, summerar min biokompis filmupplevelsen med.

Stieg Larsson triologi är således nu både bokläst och biotittad. Trots att jag läst böckerna före jag sett filmerna tycker jag att både böckerna och filmerna är superbra. I vanliga fall ska man värdera vilket som varit bäst - boken eller filmen - och är man då lite intellektuell så tycker man oftast böckerna. Så här kom alltså svaret på hur intellektuell jag är ;)

Böckerna och filmerna är uppbyggda enligt den klassiska dramaturgiska modellen som innehåller skurkiga skurkar, lömska skurkar, dubbelspelande skurkar, bara förbannat elaka skurkar, en orädd hjälte och sist men inte minst huvudrollsinnehavaren som är en liten tanig missförstådd men intelligent och oväntat stark svartklädd tjej. Klart det spännande - en jädra massa skurkar som jagar och försöker ta kål på en liten mager tjej.

Skurkarna får emellertid lite mer än de tål, varav ett gäng spikar i foten är ett mer-än-skurken- tålde-exempel, av denna taniga magra tjejen med oväntat oanade krafter.

Lite kul är det också att Hans Alfredson, som medverkat i en klassisk "en spik i foten-sketch", har en liten skurkroll i filmen:


Filmbetyget blir en hel spikmatta full med spik! Luftslottet som sprängdes är sevärd både före och efter man läst boken eller om man inte gjort det alls.
Blogg-Olsson

lördag 19 december 2009

Som Lisbet Salander

Ibland känner jag mig som Lisbet Salander.

Omyndigförklarad.

Och fullständigt kapabel att ta egna intelligenta beslut.

Jag bestämmer inte själv vilken sorts vård jag autogirobetalar för utan det gör landstingsskatteguden. Missförstå mig rätt - jag har inget emot att betala skatt. Jag tycker det är bra att betala skatt. Alltså - jag går inte så långt som Mona Sahlin och hävdar att det är sexigt att betala skatt - jag är ingen skattebetalarfantatiker - utan jag tycker rent generellt att jag får jättemånga bra saker för mina skattepengar.

Jag får det absolut viktigaste av allt: barnomsorg och utbildning åt mina barn. Alla i det här fantastiska landet har rätt till utbildning oavsett ekonomiska förutsättningar. Det är inte bara bra - det är suveränt bra!

Jag får en vacker och välskött väg till jobbet - åtminstone om jag bor i min stad som satsat massor på stadsbilden. Jag blir glad av att det är vackert runtomkring mig!

Jag får trygghet: det finns poliser, brandkår och akutsjukvård. Jag kan hålla på och rabbla upp en massa bra skattefördelar.

Men det var just det sista som var problemet - jag kan bara få sjukvård INTE hälsovård för mina skattepengar. Landstinget är urbra på sjukvård. Jag vet det själv för jag har provat det själv.

Tredje dagen på min sommarsemester 2005 bröt jag foten.

Det enda som var bra med att bryta foten tredje dagen på sommarsemestern var att det sammanföll med friidrotts-EM. Jag kunde alltså lungt och med gott samvete sitta inne och stirra på tv-rutan med mitt gipsade ben dagarna i ända trots att solen sken ute.

När man bryter foten är landstingsvården suverän. Trevlig, kompetent personal röntgade och gipsade min fot. Och inte nog med det - jag fick låna ett par kryckor av dem också - vilka jag hade otrolig nytta av efter ett par dagar då barnen slutat tycka synd om mig och inte längre servade mig med allehanda tilltugg och drycker framför friidrotts-EM-skärmen.

Värre är det den dagen jag eller en familjemedlem behöver hälsovård. Då kan jag bara, för mina skattepengar alltså - mina andra pengar gör jag vad jag vill med, välja det landstinget erbjuder vilket är symptombehandling och inte orsaksbehandling. Landstinget erbjuder att ge mig en diagnos som sedan botas med kemiskt framställda läkemedel, vilka samtliga har biverkningar. Många av läkemedlen behöver jag ta livet ut, vilket bekräftar att de just inte botar sjukdomen utan bara dämpar symptomen.

Jag vill kunna välja sjukvård när jag behöver sjukvård och hälsovård när jag behöver hälsovård.

Varför får jag inte det för mina skattepengar?

Det vet jag inte!

Däremot tror jag mig förstå hur Lisbet Salander har det som omyndigförklarad.

Blogg-Olsson

Bildnötter
Alla medicinbilder kommer från http://www.freedigitalphotos.net/

lördag 12 december 2009

Godtrogen läsare eller välbehandlad patient

För inte så länge sedan skrev jag en recension på boken "Medicinsk motbok för myndiga medborgare".

Häromdagen hittade jag ett inlägg på ett diskussionsforum där jag och min recension kommenterades med orden "godtrogen läsare". Det första jag tänkte då var hur fantastiskt internet är - tänk hur snabbt och brett information sprids. Sedan började jag läsa på sighten och då tänkte jag lite andra saker.

Vad är det som gynnar utveckling? Är det pajkastning, förminskning och ironiserade över saker man inte förstår - eller är det en öppen dialog där man lyssnar in varandra för att verkligen försöka förstå i syfte att uppnå ny kunskap. Är det att tro att jag vet allt - eller är det att tro att någon annan vet något som jag också kan ha nytta av att känna till?

Utveckling uppstår i mötet mellan olika tankar.


Vill vi inte ha någon utveckling då ska vi skämta och ironisera över sådant vi vet ganska lite om - men som vi kanske ändå anar är ganska viktigt. Vi kan göra det enkelt för oss genom att förminska betydelsen av ny kunskap - då slipper vi ju ta det till oss. Klassisk härskarteknik helt enkelt.

Nåväl, tillbaka till den godtrogna läsaren tillika mig själv. Jag är nämligen inte bara en godtrogen läsare jag är också en välbehandlad patient. För ungefär 12 år sedan uppsökte jag mannen som skrivit boken jag godtroget recencerat.

Anledningen var att jag mådde dåligt - jag kände mig så konstig - jag hade mysko symptom. Mina vänner och bekanta försökte lugna mig genom att försäkra mig om att jag ALLTID varit konstig - men det här var på ett annat sätt. Jag var ofta yr i huvudet. Jag kunde sitta helt still på en stol när det plötsligt kändes som jag skulle svimma och ramla av den. Jag hade problem med halsen - den kändes svullen och ibland hade jag svårt att svälja. Jag var helt enkelt i usel form!

På vårdcentralen sa läkaren att det inte var något fel på mig. Men hallå - att det var något fel på mig - den diagnosen kunde jag åtminstone ställa själv. Det var vad som var fel på mig som jag ville ha hjälp med att förstå och gärna bota.

Efter något meningslöst vårdcentralbesökningsår rekommenderade min bror mig att uppsöka en alternativ behandlare. Det var densamme som skrivit den godtroget recenserade boken. Under två års tid konsulterade jag honom för stöd att rensa och stärka kroppen så att den skulle klara av att sanera tänderna från amalgam, vilket den alternative behandlaren konstaterade var roten till det onda.

Jag hade 9 gigantiska amalgamfyllning i min mun, vilka funnits där i ungefär 20 år. Jag såg ut som typ han Jaws i Bondfilmerna. Hemskt! Mina amalgamkratrar var som läckande kvicksilversåll och dessutom, visade det sig när tandläkaren började borra bort dem, låg det kariesbakteriehärdar under flera av dem, vilka gottade till sig och förstörde för mig. Kariesangrepp som inte hade synts på röntgenplåtarna.

Det var två ganska jobbiga år då jag helt ställde om kosten, sprang hos tandläkaren konstant och mådde, i vissa perioder, om än sämre än innan hela den här amalgamjakten startade. Eftersom jag sökt upp en tandläkare rekommenderad av Tandvårdsskadeförbundet och som använde/använder sig av så naturnära material som möjligt ersattes amalgamhelvetet av porslinsfyllningar.

Det blev ett dyrt saneringskalas! Jag slutade räkna på behandlingsnotan ganska snart av två skäl; jag kan inte räkna så värst långt samt att det var värt varenda öre - så varför räkna? Så här 12 år senare kan jag säga att det här var det bästa jag gjort! Med tanke på resultatet skulle jag lungt kunnat betala det dubbla - eller tredubbla.

Inte nog med det - jag har nu ett leende fritt från gråa kratrar. Jag ser inte ut som Jaws längre! Men det är alltså inte det bästa - det bästa är återigen att jag mår bra. Och den enda gången jag håller på att ramla av stolen är när jag är på väg att somna av tröttsam pajkastning mot alternativa behandlingsmetoder.

Textnot
Från 1 juli 2009 är det förbjudet att använda kvicksilver i Sverige. Följande är ett utdrag från regeringens webbplats:
"Det generella kvicksilverförbudet innebär att kvicksilver och varor som innehåller kvicksilver inte får släppas ut på den svenska marknaden. Det blir också förbjudet att använda kvicksilver. Förbudet innebär också att det inte går att införa nya användningsområden för kvicksilver."

Varför vaccinet mot den nya influensan helt plötsligt får innehålla kvicksilver vet jag inte. Den officiella förklaringen är att "vaccinet innehåller så himla små mängder kvicksilver". Jag ser det mer som en bortförklaring eller möjligen en traditonell efterkonstruktion.

Blogg-Olsson


Filmnot
Fredrik Härén menar att det krävs ständig utveckling för att fortsatta vara bra. Han menar också att nyskapandet i Sverige är för lågt. Vi behöver tänka mera nytt - vara öppna för nya idéer. Det krävs utveckling för fortsatt välstånd.

P.S till facebookbloggläsare: Av någon anledning hänger inte filmklippen med till min facebooksida - så gå till http://www.stadshus.blogspot.com/ för att se en urbra filmsnutt om utveckling.

onsdag 9 december 2009

Gästbloggning: Varför det är god idé att skaffa en Pippi Långstrump tatuering vid 44-års ålder!

Har i flera år funderat på att skaffa mig en Pippi tatuering. Reaktionerna har väl varit lite blandade, alltifrån höjande ögonbryn, rynkade pannor till guud, vad häftigt gör det. Några har frågat, varför jag just vill ha en Pippi tatuering. Då har jag svarat att min tatuering måste betyda något (för så ska man ju svara idag) och jag tycker verkligen att Pippi är en häftig tjej, hon representerar girl power för mig.

Pippi var min absoluta favorit i Astrid Lindgrens värld när jag växte upp, jag hade nog Pippis äventyrslust i mig, men också inslag av den något ängsliga och präktiga Annika. Nåja, den kluvenheten delade jag säkert med många andra barn, att vilja massa saker, men kanske inte våga fullt ut alla gånger. Pippi var ju aldrig rädd för någonting och det var väl bland annat därför hon var så omtyckt och beundrad.

För nåt år sedan letade jag febrilt efter en bra bild på Pippi, för hur Pippi ska se ut på min tatuering har jag klart för mig. Absolut inte den där nya Pippi, nä den går bort direkt, den första Pippi gillar jag inte heller utan det ska vara den där ”mellanPippi”. Ni som kan er Pippi vet vilken jag menar. Men jag hittade inte den ultimata bilden och idén om en Pippitatuering rann ut i sanden.

MEN……. så var jag på en föreläsning på Mälardalens Högskola för en tid sen. En helt fantastisk föreläsning under temat "Det sociala livets emotionella grunder - kan vi lära oss någonting av Pippi Långstrump” med professor Bengt Starrin. Denna Bengt bjöd på show, det var ingen traditionell föreläsning, utan vi fick sjunga och det spelades teater på scen. Aulan på högskolan var fylld och alla satt med ett leende på läpparna och även om budskapet var paketerat på ett humoristiskt och lättsamt sätt, så fanns det ett mycket tänkvärt och viktigt budskap.

Bengt pratade om emotioner i förhållande till vår kultur och hur vi har påverkats av de normer vi har i vårt samhälle. Att visa känslor är ju inte alltid tillåtet och passande i vår kultur, att bli väldigt arg bland andra människor är inte accepterat, inte heller att gråta offentligt. I vår kultur ska man visa upp lite lagom passande känslor, större känsloyttringar anses onormalt och opassande. Ska vi visa känslor på ett accepterat sätt får vi besöka idrottstävlingar eller rockkonserter, där å andra sidan lever vi ut känslor så det står härliga till, vi klär oss i favoritlagets dräkter och målar våra ansikten, sjunger och härjar.

Bengt var övertygad om att bland annat så kallade bokstavsdiagnoser till viss del kan ha sitt ursprung i att det ställs krav på barn framförallt i skolan att sitta stilla, vara tysta och koncentrerade, hade dessa barn levt i en kultur där andra normer gällt så hade problemet inte varit lika stort. Tänkvärt tycker jag.

Tillbaka till Pippi Långstrump, Bengt använde Pippi som exempel utifrån hur hon (ja egentligen är det ju såklart Astrid Lindgren) utmanade överheten under 40-talet när de första Pippiböckerna släpptes, genom sitt sätt att vara och ifrågasätta gällande normer. Pippi ansågs av etablissemanget som ja, rent av lite samhällsfarlig, en ledande psykiatriker menade på fullaste allvar att om barn fick läsa Pippi skulle de bli psykiskt sjuka och hamna på mentalsjukhus. Det var starka krafter som sågade Pippi längs med fotknölarna, däremot tog folket emot Pippi med öppna armar. Vad var det då som Pippi gjorde som ansågs så skrämmande och hotfullt.

I Pippis värld finns få regler för vad man får göra och hur man ska uppföra sig. Hon ifrågasätter på ett logiskt sätt de regler och normer som gäller och på grund av att det många gånger inte finns några logiska förklaringar till varför barn måste vänta till sist innan de får ta från kakfatet, så faller hela normen, det vill säga, eftersom normen inte vilar på någon logisk grund, blir den blottad lite som Kejsarens nya kläder. Så den ena normen/regeln efter den andra faller ihop och blottas av Pippis finurliga sätt, luriga frågor och galna upptåg.

Pippi ifrågasätter hur skolan fungerar, varför måste man kunna pluttifikationstabellen, att barn ska stå i skamvrån när de inte kan svara på frågor. Hon sover med fötterna på huvudkudden. Hon slänger upp mobbare i höga träd. Hon ger de gråtande tjuvarna guldpengar. Hon bryter mot sociala normer både uttalade och outtalade och de vuxna förfasas över denna skandalösa flickunge. Till råga på allt är hon ju inte ens söt.

Pippi månar om sina vänner och tar sig an orättvisor när hon springer på dem. Vissa gånger är hon både lite plump och otrevlig. Hon är full av upptåg och äventyr, har en stark tro på sig själv. Men samtidigt skymtar det ibland fram en sorgsenhet och ensamhet över Pippi. Pippi är nog världens starkaste tjej, men hon är inte perfekt och hon behöver också andra människor.

Så visst känns det självklart, att nu återigen sätta fart med min blivande Pippitatuering. Nu blir det till att leta upp det rätta Pippimotivet och bestämma mig för var hon ska få sin plats. Förhoppningsvis kan hon visas upp för allmänheten till sommaren.



Värt att veta om stadshusbloggens gästbloggare:

Namn: Lena Carlberg
Relation till bloggägaren: Jobbarkompis på Bou – bakom bardisken på Ölkultur ibland
Familj: liten men naggande god – en dotter på 18 år (och den vanliga tjocka släkten såklart)
Yrke: Personalkonsult
Älsklingsfärg: Lila
Ögonfärg: Grön
Hårfärg: Mörk
Längd: Jättelång
Vikt: okänd – äger ingen våg
Tycker om: Fred och människor som får mig att skratta och bli glad
Tycker illa om: Krig och för mycket allvarligheter
Är bra på: att bjuda på mig själv, håller alltid det jag lovat och är en ”människo” människa
Är inte så bra på: att hålla ordning, göra klart det jag påbörjat och att ha tålamod
Aktuellt just nu: Funderar på vad jag ska ge mig själv i julklapp

söndag 6 december 2009

Massor av musik

Musikklasser och musikskolan i Eskilstuna bjöd på årlig Luciakonsert i stadens sporthall idag. Det var första året jag besökte konserten som alltså arrangerats flera år i rad. Det är första året eftersom sonen nu går i musikklass.

Jag är imponerad - konserten var fantastiskt bra - en av de bästa någonsin enligt lokaltidningen.

Fast lite avundsjuk är jag också. Det ser ju så förbannat kul ut att sjunga i kör. Varför sjunger inte jag i kör? Det skulle passa mig perfekt. Min medelmåttiga sångröst skulle lätt försvinna bland en skönsjungande skara körröster samtidigt som jag skulle få chansen att stå på scenen och känna mig som en riktig världsstjärna.

Några medelmåttor var det inte på scen idag.

De såg ut och lät som världsstjärnor allihopa!

Tänk att vi har sådana fantastiska musiktalanger rännandes runt på våra kommunala skolor. Samtliga solister hade lungt tagit sig till finalen i Idol...och vunnit den! Kören lät och såg ut som en änglakör - förutom på slutet - då värsta buset bröt ut. Jag såg nog att sonen och hans kompisar tyckte att det var hur skoj som helst att kasta huvudprynader på varandra och inte bara snurra dem i luften så som repeterat.

Att vi har och har haft fantastiska musiktalanger rännandes på våra kommunala skolor har i och för sig länge varit känt - några har redan blivit, om inte världskända, åtminstone Sverigebäst. Kan bara hoppas att både de och musikskolan fortsätter att leverera musik non stop:

Att blogga eller inte blogga - det är bloggfrågan

Snart är det ett år sedan jag kapade den här bloggen och gjorde den till bara min. Dessförinnan tjänstgjorde den som bokcirkelblogg åt Malva i ungefär två år.

Sista tiden har jag haft låg bloggaktivitet - vet faktiskt inte riktigt varför - känns som jag börjat tröttna...

Om man vill förbättra sin blogg - eller kanske bara sin verksamhet :) - kan man välja att använda sig av ett antal förbättringsverktyg. Ett förbättringsverktyg är ett sätt, en metod eller modell som underlättar förbättringsarbetet. Kompisarna Bergman och Klefsjö talar om "de sju förbättringsverktygen", vilka alla har olika funktioner och som passar i olika sammanhang. Ett offensivt kvalitetsarbete går ut på att ständigt förbättra - det går alltid att bli bättre, snabbare, billigare!

Det kanske kan vara något för min blogg - att analysera den och försöka hitta vad som behöver förbättras. För att komma igång väljer jag att göra en SWOT-analys vilket är ett sätt att få fram en nulägesanalys.

Klart jag behöver en nulägesanalys för att få koll på just nuläget - som det känns nu har jag ju inget koll på något läge alls. En SWOT-analys går ut på att hitta styrkor, svagheter, möjligheter och hot och att sedan ställa dessa faktorer mot varandra.

En SWOT-analys av stadshusbloggen
- ska bloggen finnas kvar?

Styrkor
  • Bloggaren har (haft åtminstone) massor av tankar som far runt i skallen och som behöver komma ut någonstans
  • Bloggaren tycker att det är kul att skriva samtidigt som bloggaren får träna upp sin skrivförmåga genom bloggandet
  • Bloggen har inte bara ett enda budskap utan här bloggas det högt och lågt
  • Bloggen är ett bra sätt för bloggaren att hålla kontakt med vänner och att få nya vänner
  • Alltid roar bloggen någon
Svagheter
  • När/om bloggaren inte bloggar regelbundet tappar bloggen besökare och det är då inte heller lika kul för bloggaren att blogga
  • Bloggen har inte ett tydligt budskap utan här bloggas det högt och lågt
Möjligheter
  • Bloggaren tar in gästbloggare vilket gör bloggen ännu mer ämnesbred och framförallt spännande
  • Bloggaren får inspirationen tillbaka och börjar blogga mer regelbundet igen
  • Bloggaren skriver om aktuella intressanta och spännande händelser gärna med personliga exempel
Hot
  • Bloggaren tacklar av ännu mer och bloggen bara försvinner ut i ett svart cyberspace hål
  • Bloggaren skriver långa tråkiga bildlösa inlägg om kvalitets- och verksamhetsutveckling dagarna i ända
Sådärja, det var inte så svårt. Nu ska det analyseras.

Hur kan styrkor bevaras, svagheter minimeras, möjligheter tillvaratas och hoten neutraliseras?
Det är uppenbart att bloggaren behöver få tillbaka inspirationen, då bloggande bygger på regelbundenhet. Det är en god idé att ta in gästbloggare, varesig den ordinarie bloggaren är lågbloggande eller ej. Det blir ett spännade och oväntat inslag som överraskande dyker upp både för bloggläsarna och den ordinarie bloggaren.

Om bloggen ska ha ett tydligare ämnesområde eller inte är oklart. Bloggen är främst till för bloggaren själv och vanligen snurrar ju alla ämnen runt i en stor röra i bloggarens huvud och det är ju denna röra som behöver komma ut någonstans. Det är emellertid fullständigt klart att om bloggen ska överleva kan den inte bara innehålla långa tråkiga bildlösa inlägg om kvalitets- och verksamhetsutveckling. Då kommer nog till och med bloggaren själv att tappa bloggsugen.

Sammanfattningvis ser det trots allt ganska ljust ut för stadshusbloggen som väntar på första gästinlägget med spänning. Julvila, massor av mat och oändliga mängder julgodis kan vara just den mentala bloggmedicin som den ordinarie bloggaren behöver för att komma tillbaka på bloggbanan.

Bildnötter
Översta bilden kommer http://www.freefoto.com/
De två andra bilderna kommer från http://www.freedigitalphotos.net/

onsdag 2 december 2009

Bättre fly än illa derivatfäkta

Jag har aldrig fattat vad man ska ha derivata till.

Däremot trodde jag att jag behövde matte C för att kunna komma in på en kurs jag ville gå på högskolan för så där 9 år sedan.

Så jag började läsa in matte C på Komvux, för jag hade bara läst matte på B-nivå tidigare.

På matte C-nivå skulle man på den tiden nästan bara läsa om derivata.

För att kunna räkna ut derivatan ska man lära sig en formel. Det går bra - jag kan lära mig va skit som helst utantill.

Problemet uppstod när jag skulle sätta in värderna på rätt ställen. Då krävdes det att jag förstod vad jag gjorde.

- Kan du ge ett exempel på när man använder derivata, frågade jag matteläraren som var tålmodig, snäll och rätt rolig.

Jag fick ett exempel berättat för mig med kompletterande bilder som ritades samtidigt på svarta tavlan av läraren. Derivataberättelsen handlade om ett paket som en person slängde ut från tredje våningen på ett hus. Paketet landade, helt enligt alla gravitationslagar, på marken.

Först när mina mattehjärnceller hörde denna berättelse blev de jätteoroliga för vad som var i paket och fixerade sig vid det. Kan det varit något ömtåligt? Har det gått sönder? Sedan började mattehjärncellerna att älta VARFÖR den här personen slängt ut paketet genom fönstret. Varför tar man inte trapporna när man vill förflytta ett paket? Eller kanske hissen?

Det var då matteläraren grep in och förklarade att detta bara var ett exempel på derivata och under det förtydligandet inbillade sig mina hjärnceller att derivata måste vara själva farten som paketet färdades i...på något sätt.



- Ok, nu förstår jag, sa jag glatt. Jag har alltså användning av derivata när jag åker nedför Väggen i Hundfjället?

Det där sista var ju inte riktigt sant. Jag skulle aldrig komma på tanken att åka nedför Väggen i Hundfjället. Jag mår illa av att bara stå längst ner i backen och titta upp för den eller att åka sittliften över den - det är tvärbrant - typ 90 grader. Att åka nerför den med mina begränsade slalomtalanger skulle vara korkat...och hemskt!

Nu grep matteläraren in igen och förklarade att: nej oh nej, derivata har inget med skidåkning att göra utan med något helt annat...bla bla bla...

Då tappade jag intresset för matte C. Jag derivatfattade noll.

Detta skedde lämpligt nog ungefär precis samtidigt som jag förstod att jag kunde få dispens från matte C kravet till önskad högskolekurs.

Jag slutade plugga och satt mest och snackade skit under resterande lektioner med mina matte C kurskamrater. Det var kul, så lektionstiden var inte alls bortkastad.

Helt otroligt nog blev jag godkänd på matte C kursen. Betyget sattes endast efter prestationen på nationella provet. Där använde jag sunt förnuft för att lösa uppgifterna, eftersom jag inte hade några inlärda mattemetoder, och derivatauppgifterna lämnade jag förstås obesvarade.

Efter denna spännande derivatahistoria lämnar jag nu tillfälligt över bloggen till min bästa bartenderkompis.

Må hon sköta bloggen lika ömt som tappkranarna på puben.

Bildnötter
Båda bilderna har jag hittat på fotoakuten.se