fredag 31 juli 2009

Långsam och rörig

En kort historia som görs lång - så känns det att läsa Linda Olssons "Sonat till Miriam".

För att göra den här historien så lång som möjligt har Linda använt alla adjektiv och adverb som finns i SAOL plus några till. Det gör berättelsen långsam och jag bara väntar på att den någon gång ska komma till saken!

Saken i sin tur är inte särskilt upplyftande; det handlar om några människors tämligen sorgliga livsödén. Massor av andra människor och småhistorier korsar berättelsevägen, och inte vet jag - kanske är det min golfdepression - hursomhelst tappar jag totalt fokus och kan inte hålla reda på alla sidekickers som poppar upp och runt.

Möjligen är jag orättvis mot Linda Olsson, som enligt mig mer framgångsrikt skrev debutboken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger".

Eller annars är det så enkelt att Lindas sätt att skriva och mitt sätt att läsa helt enkelt inte är kompatibelt.

Betyg: en långsam och rörig sonat av fem snabba och strukturerade möjliga.

onsdag 29 juli 2009

Bytt bytt kommer aldrig mer igen

Har allvarliga funderingar att lägga golfklubborna på hyllan!

Sliter och släpar för att få det gyllene scorekortet med 18 poäng. Har massor av andra scorekort; på 14 poäng, 15 poäng, 16 poäng och 17 poäng men inte 18. Det är 18 man ska ha för att få officiellt handikapp.

På väg hem igår kväll, efter ännu en 18-poängslösgolfrunda, åkte jag förbi Djurgården. Där sprang lyckliga hundägare runt och lekte bekymmerslöst med sina söta små husdjur. Det kanske kan vara något istället, tänkte jag.

En hund!

För vad är det som är så bra med golf egentligen? Det är att komma ut ofta och mycket samt att ha någon att snacka med. Precis som med en hund alltså!

Väl hemma träffade jag på grannarna. De insåg genast stundens allvar och kom därför omedelbart över med en flaska whiskey och en flaska likör som lindring. Deras hund följde med som sällskap.

Han är världens sötaste och mest sociala hund. Även han kände på sig att jag var bekymrad och viftade därför lite extra på svansen som uppmuntran och tröst.

- Jag vill också ha en hund, sa jag.

- Men du kan ju låna vår, sa grannarna snällt.

- Nä, jag vill ha en egen, svarade jag otacksamt.

- Om ni får mina golfklubbor kan väl jag få eran hund, föreslog jag. Kolla - han tror ju redan att han bor här, fortsatte jag och pekade mot världens sötaste hund som gått in och lagt sig i mitt vardagsrum.

Många dåliga förslag har de säkert hört talas om men detta tog ändå priset. Chockade av bara tanken kunde grannarna inte annat än skratta skräckslaget, nicka vagt och korsa alla fingrar och tår som en slags försäkran om att ett golfset aldrig någonsin skulle komma in genom deras ytterdörr - särskilt inte som byte mot hunden.

Själv gör jag min egen tolkning - så bytt bytt kommer aldrig mer igen!

tisdag 28 juli 2009

Mot ett nytt medicinskt paradigm

Ulf Brånell, som är verksam inom alternativ medicin, studerar den traditionella skolmedicinen i sin bok ”Medicinsk motbok – för myndigare medborgare”.

Han ifrågasätter:
  • graden av vetenskaplighet inom forskningen
  • möjligheten till insyn och öppenhet inom forskningen
  • funktionalitet och resultat i förhållande till kostnader

Ulf redogör för den bristande vetenskapligheten bakom kliniska prövningar och ger även exempel på godtyckliga tester. Ett av problemen är, enligt Ulf, att vetenskapen fokuserar på grupper istället för individer, vilket gör studierna svåra att dra slutsatser av då alla människor är olika.

Ett annat problem är att skolmedicinen ser kroppen som en apparat där människan får problem med enskilda delar som då ska lagas. Kroppen ses, enligt de holistiska principerna, som en helhet där de olika delarna påverkar varandra. Orsaken till huvudvärk kan således vara många; vätskebrist, trötthet och helt enkelt som ett resultat av en självläkningsprocess i kroppen. Kroppen är ett självreglerande system och signalerar att den behöver vatten, vila eller att kroppens förvarsmekanismer är i full gång att rensa bort inkräktare – alltså en fullt naturlig och ofarlig reaktion. Alvedon göre sig icke besvär i dessa fall, utan tillför endast kemiska partiklar som kroppen behöver använda ytterligare mer kraft för att rensa bort.

Ytterligare ett problem inom forskningen är att studier oftast görs på kort sikt och nästan aldrig på lång sikt – studier av biverkningar av kemiska mediciner kontra kroppens förmåga till självläkning är få.

Självläkning, och hjälp till självläkning, är grunden i alternativ medicin. Det bygger på att människor själva har kunskap om reaktioner i kroppen. Med hjälp av sunt förnuft kan många ofarliga och naturliga reaktioner lindras.

Ulf Brånell vill se ett medicinskt paradigm där individens behov och förutsättningar står i fokus och som bygger på de holistiska principerna om kroppens som ett självreglerande system med förmåga till självläkning.

Ulf menar att tidigare kunskaper måste omprövas. Allt mer pengar, skattebetalarnas pengar, läggs ner inom den traditionella forskningen och ger allt mindre av praktisk nytta – vi behöver inte mer av samma vi behöver något nytt för att lösa folkhälsoproblemen.

Han menar att det är föga vunnet med att försöka infoga enstaka naturliga metoder som komplement till apparat-medicinen – ett integrerat tänkande behövs – ett nytt tänkande:

”För att återvinna en läkekonst värd namnet måste i stället helt nya strukturer skapas, där olika medicinska traditioner opartiskt skärskådas och värderas utifrån sin totala nytta för samhället och individen, inte bara för makteliterna och det egna utövarskrået”.

Betyg: Ulf Brånell är utan tvivel kunnig inom sitt område. Jag hänger emellertid inte med i alla resonemang, vilket beror på mina bristande kunskaper kring vetenskaplig forskning och dess termnologi. Inte desto mindre är boken mycket läsvärd och jag kommer helt säkert att läsa om vetenskapsdelen igen för att försöka förstå mer.

Boken är i övrigt lättläst. Ulf skriver enkelt och slagkraftigt och är, ovetande eller inte, emellanåt riktigt rolig. Det var inte utan att jag kände mig riktigt träffad när jag läste nedan rader på sidan 100:

lördag 25 juli 2009

Ännu en schysst belgare

Leffe Blonde är en ljus belgisk klosterale. Den är ganska lik Kwak - lite mindre kalaspuffig men med en lika härlig fyllig smak. Det som skiljer är beskan. Leffe har en mycket tydligare beska än Kwak.

Passar utmärkt till all slags mat och även som semesteröl i halvbra svenskt väder.

Betyg: Leffe Blond är ännu en av de pålitliga belgarna. Jag förstår min ölkunniga kamrat som har Leffe som en av sina favvon - den smakar gott och mer helt enkelt!

fredag 24 juli 2009

Internet gör livet lätt - 3:dje och sista delen

- Nej, men är hon inte ledsen och längtar hem? frågar farmor uppriktigt oroad efter att fått veta att dottern är på läger i Tyskland.

- Varför skulle hon vara det, frågar mannen tillika farmors son.

- Jo, för när du var i hennes ålder och var ute på landet hos din farmor och farfar på somrarna längtade du hem jättemycket, svarar farmor som alltså drar slutsatser mellan det som händer nu med det som hänt tidigare och då endast i hennes liv och omgivning.

Var-det-så-då-måste-det-vara-så-nu-logik!

Skrattet fastnar lätt i halsen när jag inser att farmor på intet sätt är ensam om att referera till det som hände för decennier sedan och under helt andra omständigheter när hon betraktar sin samtid.

Utvecklingen av internet och digitala sociala medier samt hur de används är sådana exempel. Jag har mer än en gång träffat på människor till och med i min egen ålder (alltså i sina bästa år), och för all del även de som är 10 - 20 år yngre, som har svårt att acceptera den digitala utvecklingen.

Som tycker ungdomar lämnar ut sig alldeles för mycket i sina bloggdagböcker samtidigt som de jämför med sina egna låsta dagböcker som de skrev i under 70-talet. Som med skräck i blicken ondgör sig över CS, World of Warcraft, Lunarstorm, bilddagboken och facebook samtidigt som de lyriskt berättar hur bra och stärkande det var med de skogs- och gårdsgemensamma "riktiga" irl-lekar som de lekte när de var små. I sammanhanget kan jag nämna att dessa personer sällan eller aldrig har varit inne på någon av dessa webbplatser eller spel, trots det har dessa personer kunskap om dem. Märkligt men helt sant!

Min diagnos är att det rör sig om traditionella fall av "det-var-bättre-förr-sjukan". Som jag förstår har människor drabbats av den i alla tider. Kanske beror det på rädsla för det som är nytt och okänt, kanske beror det på något annat, vad vet jag...

Vad jag vet är att människor som inte accepterar utvecklingen går miste om den digitala utvecklingens fördelar och att de sannolikt kommer att få det svårt framöver. I dagens lokaltidning gick att läsa en notis om att allt mer tid spendera på nätet, vilket en färsk Sifo-undersökning visar. Internet är här för att stanna. Många företag och organisationer väljer att använda internet och dess möjligheter för kommunikation, information och marknadsföring. Allt fler kommer att göra det. Samtliga kommer att behöva medarbetare som förstår och behärskar tekniken.

Som inte rutinmässigt säger nej till det som är nytt och okänt. Som ser möjligheter istället för hinder. Som utgår ifrån hur det är nu istället för "hur det var förr".

Som säger ja istället för nej - precis som Jim Carrey tvingade sig att göra i filmen YES-man (fast kanske inte lika ofta ;)



För vår bästa tid är ju nu!

Bildnot:
Dagboken med lås kan du köpa från giftstore.se för endast 49 kronor.

torsdag 23 juli 2009

Inte ett rött öga

Trots att Halim mist sin mor och tvångsflyttats till en "finare" skola av sin pappa - vilket inte på något sätt gynnar Halims kunskapsutveckling - är boken "Ett öga rött" av Jonas Hassen Khemiri inte särskilt ledsam.

Klart det är sorgligt att Halim, som går sista året i grundskolan, så tidigt mist en förälder. Klart det är sorgligt att Halims studieresultat är allt annat än smickrande, att han räknas som skolans värsting och till och med har en skolanställd avsatt att hålla ordning på sig.

Underhållande är emellertid Halims tankar som boken består av, förda i dagboksform. Halim ser sig själv som en tankesultan och om nu Halim har en del trassel i sin tillvaro så har han i varje fall inga problem med självförtroendet - det funkar finfint.

Det tar något kapitel att komma in i boken som är skriven på någon slags förortssvenska. Språket och Halims självförtroende är helt klart behållningen med boken.

Betyg: Inga röda ögon här inte. Några tårar av skratt får däremot läsaren räkna med.

måndag 20 juli 2009

Rätt rolig transportled

Vet inte hur många Harry Potter filmer det finns, vet inte heller hur många jag sett.

Helt säker är jag däremot på att jag såg näst senaste "Harry Potter och Fenixordern", vilken allra senaste "Harry Potter och halvblodsprinsen" är en uppföljare till.



"Harry Potter och halvblodsprinsen" slutar i sin tur med en cliffhanger som såklart följs upp i nästa film som bygger på sista boken "Harry Potter och dödsrelikerna". Nästa film, förstår jag av Harry Potter artikeln i gratisfilmtidningen som sf så snällt delar ut, är så innehållsrik att den måste delas upp i två - en som kommer 2010 och den andra och helt sista som kommer 2011.

Trots att "Harry Potter och halvblodsprinsen" är en transportled mellan två filmer är den helt ok. Storyn är, som vanligt, lätt förvirrande för en vanlig medelbegåvad golf- och matintresserad 45-åring. Efter att ha läst några av böckerna och sett några av filmerna, om än oklart hur många, är jag emellertid van att inte fästa så mycket vikt vid alla krångliga namn och mystiska trolltrix - jag hänger med så gott det går.

Den lätt förvirrande berättelsen får hjälp av dels en pensionerad pigg trolldryckslärare som helt klart lättar upp stämningen, dels Harry Potter själv som nu visar en humoristisk sida. Jag skrattar faktiskt flera gånger under den 2,33 minuter långa filmen som känns bra mycket kortare förmodligen tack vare just dessa inslag.

Betyg: tre trolltrix av fem möjliga.

söndag 19 juli 2009

Lovar stort håller smått

Efter att ha serverat öl en hel fredagkväll blev jag smått sugen på att klämma en själv. Därför tog jag mina välförtjänta drickspengar, hojade iväg till systembolaget och köpte:

  • 1 Chimay blå
  • 1 Kwak
  • 2 Primátor Premium Dark
  • 2 Primator Premium Lager
Sammanlagt gick det på 102 kronor, varför drickspengarna även räckte till en påse Mini Bubblizz - fast den köpte jag förstås på Hemköp.

Trots att jag gillar öl klämmer jag självklart inte 6 stycken åt gången utan valde därför att prova den, av mig och av ovan nämnda öler, oprövade Primator Premium Lager. Lilla innehållslappen på systembolaget lovade nämligen följande:

"Maltig smak med inslag av humle, knäckebröd, aprikos och smörkola."

Efter att ha druckit min välförtjänta dricksöl undrar jag var den utlovade smörkole-, aprikos- och knäckebrödssmaken var? Inte i den här ölen i varje fall. Primator Preminum Lager är inget annat än en ganska intetsägande öl med just ingen smak alls.

Betyg: en besviken öldrickare av fem nöjda. Skäms på systembolaget som lovar guld och gröna ölsmaker och som sedan håller ökentorrt!

P.S Bubblizzen var lika fin som vanligt! Den får fem gigantiskt stora godisguldstjärnor av fem möjliga!

Lagom läckert Läckberg

Camilla Läckbergs sjätte bok "Sjöjungfrun" fortsätter att leverera relationskomplicerade mordgåtor, vilka samtliga utspelar sig i lilla "alla-känner-alla-Fjällbacka".

Tja, det är väl inget att fördjupa sig närmare i - att så många mord utspelar sig just här.

Jag kommer överhuvudtaget inte att fördjupa mig närmare i fler Läckbergböcker - nu börjar det bli tjatigt. Själva mordgåtan är helt ok uppbyggd och jag kan lagom mycket ana mig till lösningen.

Däremot allt, ursäkta trams, runtomkring. Alla puttenuttiga små barnfamiljer med konstant gravida mammor och förstående pappor. Och så stenålderspolisen som förändras tvärt när han blir morfar.

Gäsp!

Betyg: två sjöjungfruar av fem möjliga. Plus för schysst levererad mordgåta, extra minus för pocketbokens teckengrad som uppskattningsvis ligger på 2.

lördag 18 juli 2009

Internet gör livet lätt - del 2

Att skicka iväg min 15-åriga dotter utomlands på egen hand känns helt ok. Hon var tre veckor på språkresa redan som 14-åring och klarade sig galant.

För en vecka sedan åkte hon igen - till Dresden i Tyskland. Från Arlanda går det inga direktflyg till Dresden utan hon var tvungen att byta flyg någonstans och vi valde München, där hon hade 50 minuter mellan flighterna. Utan förseningar är det gott om tid.

Men vad vet man om förseningar?

Mer än att de uppstår - helt säkert - rätt ofta.

Därför följde jag min dotters flygresa via webben - med en viss hönsmammespänning ;)

Jag började på arlanda.se där jag kunde konstatera att planet kom iväg om än 15 minuter för sent. På Munich Airports webbplats såg jag lite senare att kapten flygit in förseningen och landat i tid. Anslutningsflyget till Dresden avgick som det skulle 50 minuter senare och landade precis som det skulle på Dresdens flygplats klockan 16.00.

Nu hade min dotter så himla gott om tid i Munchen så jag fick även ett sms från henne att hon kommit fram och satt och väntade på Dresden-gaten.

Man kan tycka vad man vill om teknikutvecklingen. Rätt säker är jag att mina föräldrar hade uppskattat i synnerhet om mobiltelefoner funnits, men även internet, när jag var ute och reste på 80-talet. Jag och en kamrat var ute och tågluffade i Europa en höst och meddelade oss regelbundet hem främst via vykort och någon gång även via collect-call, som var en besvärlig variant eftersom vi då var tvungna att leta upp en "telegraf".

Vykortsvarianten gjorde att mina föräldrar under en treveckorsperiod inte hörde ett knyst ifrån oss. De ringde, lite lätt oroliga, till min kamrats föräldrar som självklart inte heller hört något. Jag och min kamrat postade alltid vykorten samtidigt och i samma brevlådor. PosteItaliane var emellertid inte så snabba och distribuerade möjligen posten till Sverige via Sydpoolen, hursomhelst tog leveransen lite drygt tre veckor.

Så tacka vet jag teknikutvecklingen som jag även kommer att använda mig av när jag hämtar min dotter på Arlanda nästa vecka. Flygplatsen har en sms-tjänst som meddelar var på flygplatsen planet landar och eventuella förseningar.

torsdag 16 juli 2009

Vem ska jag tro på?

Precis som min kamrat Lotta har jag funderat på svininfluensan.

Svininfluensan slog ner som en mediablixt från en influensafri himmel under den veckan jag lyckades hålla mig mediaborta i Turkiet. Döm om min förvåning när jag kom hem och förstod att världen - bara på en vecka - drabbats av en pandemi. Åtminstone var det så i mitt svininfluensabegreppsliv.

Sedan dess har mediarapporter regelbundet styrkt uppgiften att svininfluensan kan vara världens nästa pandemi. Socialstyrelsen var så sent som i förra veckan inne på att vaccinera hela befolkningen mot eländet.


I morse meddelar morgontidningen mig att Socialstyrelsen har ändrat strategi. Vården ska nu koncentrera sig på de som löper störst risk att bli allvarligt sjuka; riskgrupperna det vill säga de med kroniska sjukdomar, nedsatt immunförsvar samt gravida och barn under två år. Med andra ord de som ofta är mest utsatta för alla slags sjukdomar.

Jag är ju lite till åren kommen och har varit med i några larmrapport-influensa-och-annat-djävulstygs-svängar:
  • Galna kosjukan
  • Ebola
  • Fågelinfluensan
  • Mördarbakterier som med ojämna mellanrum slagit till.
Det är inte utan att jag i mina mörkaste konspirationsteori-stunder snuddar vid tanken att läkemedelsbranchen och mediakonglomeratet möjligen har några influensapåsar ihop. Men så kan det ju såklart inte vara - både läkemedels- och mediabranchen vill förstås bara mänskligheten gott...

Jag blir inte mindre fundersam efter att under dagens morgonpromenad läst kvällstidningarnas löpsedlar. Den ena tidningen skriver om svininfluensalarmet och kan meddela hur jag får tillgång till vaccin just där jag bor. Den andra tipsar om sommarens bästa viner - som om det största hotet mot mänsligheten just nu är dåligt grillvin!

Thomas Di Leva och jag har en del gemensamt. Inte bara är vi båda födda 1963 och i Gävle, vi båda undrar också vem man ska tro på:

onsdag 15 juli 2009

Lokala inlärningsproblem

"Dårens dotter" handlar om en liten flicka som placerats hos fosterföräldrar efter att hennes mamma tagit livet av sig. Att hennes pappa ska ha vårdnaden är inte tänkbart - han är halvt galen.

Connie, som flickan heter, växer upp hos sin mammas släktingar - som förvisso inte är direkt elaka mot henne men allt annat än kärleksfulla - Connie förstår hursomhelst att hon inte är särskilt önskad. Oregelbundet träffar hon sin halvt galna pappa som visserligen hittar på en del roliga upptåg men som tyvärr är helt gränslös.

Skolgången är en katastrof och Connies glädje i tillvaron är jämnåriga kompisen Kalle, som inte heller han kan betraktas som välanpassad - eller ens anpassad. Tillsammans hittar de på vanvettiga bus, varav en del är direkt livsfarliga.

I kapitlet 47, av 50, låter fosterföräldrarna Connie tas in på neurologisk klinik för utredning. Connie har tics, spasmer (?), koncentrationsproblem, inlärningsproblem och misstänks vara mytoman. Skulle Connies berättelse utspelas sig 2009 skulle hon förmodligen få en bokstavskombinationsdiagnos.

Vad som är neurologiskt och vad som är miljöpåverkan i Connies fall kan diskuteras. Hon växer upp med fosterföräldrar som ständigt påminner henne om att hon haft en galen mamma som varit så galen att hon tagit livet av sig samtidigt som hon har en livs levande galen pappa som i fosterhemmet benämns som "dåren". Att pappan dessutom är livs levande och faktiskt galen samt tar med henne på gränslösa galenskaper påverkar henne sannolikt.

När det gäller inlärningsproblemen är de emellertid lokala och uppstår endast i skolan.

I skolan funkar inget för Connie - hon kan inte lära sig någonting. Hon är lika usel i engelska som i matte. Märkligt nog visar det sig att hon är fenomenal på procenträkning. Hon kan blixtsnabbt endast med hjälp av huvudet räkna vilken procent på vilken summa som helst. Det har hon lärt sig när hon hjälpt till i sin pappas affär och fått procent på det hon sålt. Eftersom pappan är minst sagt oberäklig har provisionsprocenten varierat med pappans humör.

Märkligt är också att ingen i skolan tycker att det är märkligt att Connie kunnat lära sig procenträkning så bra med tanke på hennes "inlärningsproblem". Märkligt är att ingen självkritiskt ifrågasätter orsaken till de så kallade inlärningsproblemen...

Betyg: Mian Lodalen skriver enkelt och bra. Språket som flyter smidigt har också en humoristisk underton. Trots den humoristiska tonen är boken sorglig - på slutet blir jag både irriterad och förbannad eftersom "problemen" bara letas hos Connie och inte i hennes närmaste omgivning.

Min kloka dotter skulle sammanfatta det med att "Problemet är inte problemet utan problemet är attityden till problemet".

måndag 13 juli 2009

Som Sally Santesson

Senaste veckan har jag känt mig som Sally Santesson.

Hon bibliotikarien som i tv-serien "Sally" bor tillsammans med sin skomakarpappa Sven Wollter. Redan innan förra veckan hade jag likheter med Sally. De som jobbar tillsammans med mig vet att jag, precis som Sally, pratar för mig själv - fast jag brukar "skylla på" att jag pratar med datorn (!), och att jag, precis som Sally, med jämna mellanrum hittar på mer eller mindre sannolika rövarhistorier.

Förra veckan gick jag också in skor, precis som Sally brukar hjälpa sin pappa med åt folk som vill slippa skoskav.


Min dotter, som saknar planeringsgener men som däremot har för många shoppinggener vilket jag för övrigt kan meddela är en särskild olämplig genkombination, kom förrförra helgen på att hon skulle åka på läger till Tyskland med avfärd i helgen som varit. Det är ett läger fyllt med sportaktiviteter och en hel del vandring.

- Har du några bra walkingskor att vandra i, frågade jag dottern efter påkomsten förrförra helgen.

Hon såg både förvånad och obekymrad ut, varpå vi åkte ut till Tuna Park och inhandlade henne ett par walkingskor.

Nu skulle hon bara gå in dem. Efter att ha följt med mig på min vanliga 45-minuters promenad hade hon gigantiska och vätskefyllda blåser på både vänster och höger häl. Jag var helt enkelt tvungen att ta över ingåningen av skorna.

Nu hör det till saken att min dotter har ett nummer mindre skor än jag. Helt ovan att gå i hennes för små skor är jag inte om än av andra skäl.

Jag har gått med de nya walkingskorna inne - jag har gått med dem ute. Jag har efter längre promenader trott att det av mina stackars fötter bara skulle vara två köttslamsor kvar, men mina dunderklumpsstora fötter - de är åtminstone dunderklumpsstora i förhållande till skorna - har kommit ur skorna välbehållna om än trötta och lite slitna. Regngudarna har emellertid varit anledningen till att jag inte hunnit gå in dem tillräckligt, vilket kanske var lika bra för de hade ändå inte fått plats i dotterns packning.

Hennes väska vägde 4 kilo för mycket redan utan walkingskorna. Min vänliga pilotbrosa som var snäll och skjutsade upp henne till Arlanda, och som försäkrat dotterns hönsmamma om att tyska flygplatser är ett under av välorganisation samt att Lufthansa helt säkert tar med henne på nästa plan om hon missar bytet i Munchen, hjälpte dottern att packa om övervikt till handbagaget. Snälla Lufthansaincheckningspersonalen tittade sedan åt ett annat håll när väskan fortfarande vägde 1,5 kg för mycket.

Hur dottern löser övervikten på hemvägen är oklart men förmodligen anser hon att det är ett lämpligt tillfälle att använda nödfallstusenlappen som jag satt in på hennes konto.

Åhåjaja, hur sammanfattar jag då bäst veckans onödiga skoingåning om inte med ett Sally-citat:

"Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."

Bildnot:
Ja, jag har bleka ben. Regn och således frånvaro av sol är anledningen.

söndag 12 juli 2009

En trögfattad medmänniska

Stefan Einhorns bok "Medmänniskor" består av 12 berättelser som på olika sätt beskriver medmänskliga handlingar.

Nu när jag tänker tillbaka på dem, då det var ett par veckor sedan jag läste ut boken, lämnar berättelserna inget direkt bestående intryck, utom då möjligen den sista. Det Stefan däremot skriver om föräldraskapet finns kvar i minnet:

"Som jag ser det har en människa bara tagit sitt ansvar om hon har varit en bra förälder. Att sträva efter att vara en bra förälder är ingen bonusuppgift utan hör till våra grundläggande skyldigheter som medmänniskor. När vi väl har skaffat barn är det vår plikt att se till så att dessa barn, som aldrig bett om att få bli födda, ska få ett så bra liv som möjligt. Ansvaret att försöka vara en god förälder är därmed oändligt."

Den sista historien, som jag inte riktigt fattar, handlar om en man som på äldre dar får brev från en f.d flickväns dotter - det är åtminstone vad han tror. Mannen skriver vänliga och snälla svar till f.d flickvännens dotter. På slutet av historien visar det sig dels att f.d flickvännens dotter har dött, dels att f.d flickvännens dotter inte alls var dottern utan flickvännen och att hon också dött vilket meddelas av f.d flickvännens psykläkare. Dottern dog redan som litet barn, vilket åtminstone är en av anledningarna till att f.d flickvännen vårdats av psykläkare.

Kanske fattar jag lite trögt men jag kan inte riktigt se det medmänskliga perspektivet i denna berättelse utan tycker mest synd om den gamle mannen som faktiskt blivit lurad av f.d flickvännen. Då Stefan generellt sett skriver både klokt och enkelt - han är en utmärkt skribent - misstänker jag därför starkt det första - att jag kanske platsar i TrögFattarFöreningen:



Betyg: Två och en halv medmänniska av fem möjliga. Boken är välskriven men berättelserna känns tunna.

Filmnot:
Jag är förvisso inte ekonom men väl golfare :)

lördag 11 juli 2009

På utflykt med kusin vitamin

En pigg 2,5 årig kusin kom på besök igår tillsammans med sina föräldrar.

Tjocka släkten gjorde därför ett Eskilstunaklassiskt Parken Zoo besök, där djurtittning, karusellåkning och sockervaddsätning självfallet ingick.

Kusin vitamin tyckte emellertid att det var roligast att jaga alla "vilda" småfåglar. Själv var det många år sedan jag besökte Parken Zoo och var riktigt imponerad av allt nytt. Mest imponerad vart jag förstås av min brors iPhone och kan bara kommentera den med "Vill också ha!"


Efter parkenbesöket fick barnen barnvakta kusinen, då jag var tvungen att visa upp vår fina Ölkulturförening för min bror och hans fru.

De hann med att förtära både en Jubileum och en Fröslunda och omdömet var Mycket Väl Godkänt.

Textnot:En iPhone har allt = iPod, alla telefonfunktioner, Internet, GPS och MYCKET MYCKET MERA!

fredag 10 juli 2009

Dagens nyhet

Lokaltidningen rapporterar idag om att "Allt fler tåg anländer i tid". "Bara" 22 % av snabbtågen var försenade mer än 5 minuter det senaste halvåret. Detta kan jämföras med samma period förra året då motsvarande siffra var 27 %.

Dagens nyhet får mig att med fasa minnas förra årets skräckresa med SJ till Arlanda. Med denna läskiga upplevelse i minnet samt SJ:s dagsfärska statistik kommer jag aldrig någonsin att ta tåget igen när jag har en tid att passa.

Textnot:
Dottern, som var högst inblandad i skräckresan förra året, tycker tvärtom att dagens nyhet var bra. "Det betyder ju att inget särskilt har hänt i världen" kommenterar hon, vilket såklart är sant.

torsdag 9 juli 2009

Organisera flera och mera

När jag för ett par månader sedan anmälde sonen till Stadium Sports camp var jag rätt säker på att jag skulle få ett par frågor tillbaka.

Det fick jag inte.

Jag fick ett standardbrev med texten "Välkommen till Stadium Sports camp" som om inget var något särskilt.

Sonen är allergisk mot en massa födoämnen. Det brukar alltid generera frågor. Fast det borde inte generera frågor för de som professionellt handskas med mat varje dag. Men ändå...

Tre dagar innan sonen skulle iväg på lägret kunde jag inte hålla mig längre. Jag ringde till köket på campen i Norrköping.

- Hej! Min son kommer på lägret nästa vecka och han är allergisk mot vetemjöl, korn, råg, ägg ... bla bla och så vidare, börjar jag.

- Ska jag ta med mig något, fortsätter jag mest för att ha något att säga och höra hur den vänliga unga kvinnan på andra sidan telefonen reagerar.

- Nej, behöver han något särskilt åker vi och handlar det.

- Ja, han behöver särskilt bröd då han är allergisk mot vetestärkelse också - alltså inte gluten, säger jag vant.

- Hum, svarar den glada kvinnan från andra sidan luren. Jag tror vi har en ledare i år som också är allergisk mot vetestärkelse. Så vi har nog redan bröd - annars åker jag och köper särskilt bröd till din son.

Det här är LITE FÖR BRA för att vara sant. Min erfarenhet efter 13-års umgänge med en födoämnesallergisk kille är INTE att få den här reaktionen. Den brukar snarare vara frågande, och/eller lite suckande - håhåjaja, vad-gör-vi-då-så-besvärligt-det-blev. Därför nöjer jag mig inte med att tala med denna trevliga positiva kvinna utan jag ber vänligt om att få telefonnumret till kökschefen vilket jag får.

Han svarar på andra signalen. När jag dragit sonens allergilista säger han:

- Ja, det kan ju vara lite svårt att få tag i bröd utan vetestärkelse men det löser vi. Vilket bröd brukar ni handla? För som jag ser det är det bara bröd som vi behöver fixa särskilt till honom, i övrigt kan ha ju äta det mesta.

Vilken härlig inställning! Min son kan enligt denne man äta det mesta - så enkelt var det!

Mycket tryggare men ändå misstänksam, som en äkta hönsmamma är, checkar jag in sonen ett par dagar senare på campen. Jag kan bara inte hålla mig utan frågar den unge mannen som ska vara ledare för sonens grupp om han tycker att jag ska besöka köket med tanke på sonens alla allergier, vilka upptar samtliga rader under rubriken "Allergier" på incheckningskortet.

- Nej, vi är vana med allergiska barn. Det fixar köket lätt, svarar han vilket gör att jag också törs be honom om att förvara akutmediciner åt sonen vilket han gör med kommentaren "Självklart" och ett förtroendeingivande leende.

När mannen och jag lämnar sonen är det sista vi får höra, från två av de andra ledarna: "Hej då! Vi tar hand om era barn den här veckan!" och jag känner mig faktiskt trygg när vi åker hem.

Under veckan ringer köket en gång och vill att vi mms:ar ner en bild på det bröd sonen vill ha så de kan åka och köpa det åt honom.
På vägen hem en vecka senare, efter att vi hämtat sonen, funderar jag rätt länge på hur Stadium Sports camp lyckats bygga upp den organisationskultur de gjort. Sonen är uppenbarligen urnöjd - han vill hem och sova ett par dagar sedan vill han tillbaka igen. Själv har jag bara möts av glada, positiva och hjälpsamma människor när jag varit på eller kontaktat campen.

Vad vet jag, trots poänggivande studier i organisationsvetenskap, mer än att de verkar ha kul på jobbet vilket förmodligen är en av framgångsfaktorerna.

Bildnot:
Översta bilden har jag hämtat från fotoakuten.se
Nedersta bilden har jag lånat av christophercarfi från hans flickr-album - helt i sin ordning såklart. Under kategorin Creative Commons och Attribution licence på Flickr lånas bilder ut bara upphovsmannen får sitt namn publicerat. Schysst alltså :)

Textnot:
Det andra stället sonen besökt, där både kunskapen om mat och därför självklart födoämnesalleriger samt servicen varit hög, är Nausicaa Beach på Cypern.

tisdag 7 juli 2009

Du eller ni?

Blodsockret är nere under fotknölsnivå samtidigt som sonen absolut ska in till sportaffären och handla.

Sonen och mannen går in på sportaffären - själv stapplar jag på skakiga ben in på närmaste café.

- Vad får det lov att vara, säger den unga tjejen bakom disken.

- Café latte och en bulle, svarar jag med svag röst.

- Ska ni äta här, fortsätter hon att fråga.

Ni!

Vadnudå, har någon glupen familjemedlem smygit sig in bakom mig. Jag vänder mig om men där är tvärtomt både på mina familjemedlemmar och andras familjemedlemmar!

- Jag vill ha kaffet i pappersmugg men bullen på fat, svarar jag och tror att jag kanske hört ni-fel.

- Ni äter alltså bullen här och tar kaffet med er, fortsätter envist butiksbiträdet.

Nu börjar jag bli irriterad. Ser människan dubbelt? För så himla gammal är jag väl inte så att jag borde bli tilltalad med ni. Jag säger därför bestämt:

- JAG ÄR SJÄLV!

- Varsågod, säger snorungen. Ska ni betala med kort eller kontant.

Det är bara att ge upp. Jag får helt enkelt finna mig i att bli niad!

Textnot:
En länk till Dagens handel som påstår att 15 % av Sveriges befolkning fördrar ni. Enligt artikeln är "ni en nitlott".

söndag 5 juli 2009

Internet gör livet lätt

Jag är en riktig hönsmamma. Jag vill gärna veta lite vad mina barn har för sig - ha lite koll helt enkelt.

Sonen är precis hemkommen från en vecka på Stadium Sports camp. En hel vecka har han varit i Norrköping alldeles själv, visserligen tillsammans med en lagkompis, själv utan vårdnadshavare vill säga.

Sonen har korrekt och artigt svarat på de sms jag skickat till honom varje dag. Själv har han inte på eget initativ skickat ett enda mess till sin mor - åh nej.

Dialogen via Short Message Service blir inte heller särskilt utförlig - jag skulle inte haft en aning om vad sonen och hans kamrater gjort om dagarna om inte Stadium Sports camp haft en alldeles förträffligt väluppdaterad webbsida.

Varje dag har de lagt ut bilder och en liten film från dagens aktiviteter. Snacka om hönsmammeglädje när jag redan dag 2 ser sonen på film.

Tänk vad livet blir lätt med internet!

Bildnot:
Den översta bilden är en visualisering av internet. Den nedre bilden är en visualisering av en hönsmamma.

lördag 4 juli 2009

Bubblizz på flaska

Arboga majbock ett perfekt öl att fira in semestern med för en godisälskare som jag.

Arboga majbock är inget annat än Bubblizz på flaska!

Arbogaölet är en smakrik ljus lageröl med medelstor beska. Den har en lång härlig söt eftersmak av Bubblizz. Hela ölupplevelsen är Bubblizz.
Jag äter Bubblizz genom att dela upp 80 grams Bubblizz-påsen på ungefär fyra delar. Att äta en handfull Bubblizz åt gången är nämligen det godaste - det ger en härlig bubblig söt och fyllig smakupplevelse. Precis som Arboga majbock.

Betyg: Fem 80-grams påsar med Bubblizz. 450 grams påsarna, vilka syns på bild ovan och vilka jag stod och drägglade över på Ålandsfärjan är inget för mig - ska jag dela upp den påsen på fyra delar och slänga i mig på en kvart lär jag få ont i magen :)

torsdag 2 juli 2009

Golfgudarna gråter

Två dagar i rad har jag varit på golfbanan och spelat golf.

Riktigt dålig golf!

Bollarna flyger åt alla möjliga håll - in i skogen, ut i ruffen, över green, ner i bunkern och inte alls.

Golfgudarna måste gråta.

Golfgudarna måste undrar varför det där golfufot springer omkring på en av deras golfbanor helt okontrollerat.

Det undrar jag också.

Men hur svårt kan det egentligen vara?

Tydligen hur svårt som helst.

Så nu har jag en ny golfstrategi. Jag ska köpa mig en radiostyrd golfboll så att jag äntligen kan få lite styrsel på den där golfbollsuslingen.

Då kanske det äntligen blir någon ordning på mitt golfspelande.

Fotnot:
En radiostyrd golfboll köper man sig från webbshopen Roliga prylar. Såklart att golf blir roligare när bollen äntligen går i koppen ;)