tisdag 31 mars 2009

En ljuspunkt

Känner du dig trött och hängig? Det fixar lätt ett, eller för all del gärna flera, avsnitt av Vänner.

Kan man bli annat än pigg och glad av det här:



FriendsDirreN

lördag 28 mars 2009

Vilket mörker

Läste på mjölkpaketet, under tiden som jag slevade i mig min lunchgröt, att ikväll mellan 20.30 och 21.30 är tanken att närmare en miljard människor över hela världen ska släcka ljuset i en manifestation för klimatet. Syftet är att sända en signal till världens makthavare så att de vid FNs klimatmöte i Köpenhamn i december ska våga fatta de beslut som krävs för en framtid på jorden.

Manifestationen kallas för Earth hour!

Solidarisk som jag är ska jag självklart släcka det elektriska ljuset och istället tända ett stearinljus som får lysa upp sista sidorna i boken "Ur vulkanens mun". Den boken behöver verkligen lysas upp samtidigt som det inte gör så mycket om jag, på grund av begränsad ljustillförsel, bara kan läsa texten sådär. Vilken skitbok - eller snarare - vilka skitföräldrar!

Mer om den sen - nu skulle jag ju skriva om manifestationer i allmänhet och Earth hour i synnerhet.

Solidariskt ska jag såklart släcka ljuset, men jag kan inte låta bli att pessimistiskt tro att denna manifestation bara kommer att försvinna i allmänna manifestationsbruset; faddergalor på tv4, stöttning av nedbrunna byggnader här och där, stoppa FRA-lagenmanifestationen, Antivåldsevenemang av olika slag, manifestationen mot försämrad A-kassa, manifestationen mot hedersvåld, manifestationen mot Irak-kriget och högaktuella manifestationen för frigivandet av Dawit Isaak.

Låter jag negativ?

Klart man ska gå ihop med likasinnade och protestera kring orättvisor och annat som det behöver protesteras kring. Men är det här verkligen bästa sättet att få till en förändring kring hur miljön och klimatet utvecklas?

Kanske skulle det vara bättre att lägga energin på att sopa framför sin egen dörr istället för att manifestera!

ManifestationsDirreN

Läsvärd är, som vanligt, Kurirens ledare om saken.

onsdag 25 mars 2009

Om vikten av att få rätt

För ett par dagar sedan meddelande jag, som hårt slitande och duktig tjänsteman, några kollegor om en brist i ett system som jag stött på och som är vederbörandes ansvarsområde.

Bristen innebär att många medarbetare i organisationen inte kan rätta sig efter och genomföra ett ledningsbeslut.

Hade väl kanske inte väntat mig någon större hyllning, men kanske en liten minimal uppskattning.

Hade åtminstone inte väntat mig att värsta inbördeskriget skulle bryta ut och att jag, som oskyldig, skulle sitta som en levande måltavla i skottlinjen.

Nä, istället för att lösa problemet grävdes stridsyxor sedan stenåldern upp, oförrätter dammades av och prestigen blåstes upp till bristningsgränsen.

Jag har fått problemet tillbaka bollat till mig, från alla möjliga och omöjliga håll, med bland andra dessa medföljande ord:

"det borde vara en prioriterad fråga för xxx-enheten att lösa"
"det har jag sagt i 9 år nu"
"tala med yyy och be yyy att lägga en beställning till xxx-enheten"
"nu förstår du hur jag alltid har haft det"
"ställ frågan till xxx-enheten istället"

Ingen vill ta i frågan för att det är någon annans fel att den överhuvudtaget finns. "Problemets" långvariga existens kantras av offer, martyrer och en och en annan latmask. Och så har det alltid varit. Och så kommer det kanske också alltid att förbli.

För det viktigaste är inte att nutidslösa utan att få dåtidsrätt!

DirreVirreN

tisdag 24 mars 2009

Ta ingen skit!

För inte länge sedan alls var jag i ett meningsutbyte som slutade med att mannen jag meningsutbytte med summerade mina argument, överlägset och småflinande, med:

-Så kan man ju inte säga!

Jag funderade länge över den.

För det första: är jag utsatt för en härskarteknik? Berit Ås har funderat bra mycket längre än jag på det här med härskartekniker och menar att de kan vara en nyckel för kvinnor för att förstå vad som sker när de inte blir hörda på, när de förbises eller ignoreras. Det är således inte den enskilde som argumenterar dåligt eller inte får fram sitt budskap tillräckligt bra utan dessa tekniker används för att undertrycka grupper.

För det andra: vilken IQ har mannen i fråga? Att säga till någon att "så kan du ju inte säga" när vederbörande redan har sagt så innebär ju att det redan är sagt och således kan sägas varför den som säger att det inte kan sägas faktiskt borde inse att det är just denne som inte kan säga att "så kan du ju inte säga" till någon om något som tre sekunder tidigare sagts!

För det tredje och slutligen: hur mycket skit ska man ta? Oavsett det faktum att jag är kvinna, vilket jag är, och oavsett vilken åsikt jag har, vilket jag har - åsikter alltså, har jag rätt att yttra dessa och respekteras både för dem och den jag är.

Herregud - vi lever väl inte på 1800-talet!

Jag kommer att svara nästa person som får för sig att säga "så kan man ju inte säga" på samma sätt som Janne "Loffe" Carlsson säger till italienaren, med kommunikationsproblem, i filmen Göta kanal:




GirlPowerDirreN

söndag 22 mars 2009

Lida för sitt utseende

Jag har ett funktionshinder som allt som oftast ställer till det för mig. Spräckta trumhinnor och tinnitus höll på att bli resultatet av problemet den här veckan.

Nyinvald som styrelsemedlem i sonens bordtennisklubb blev jag efter mitt första styrelsemöte betrodd med nyckel till kansliet. Kansliet ligger i träningslokalen som jag passade på att besöka i veckan.

Glad i hågen, som man är som styrelsemedlem, kilade jag dit efter jobbet. Lokalen var full av tränande tonåringar. Jag morsade så där lite styrelsestöddigt på några av dem och låste betrott upp dörren till kansliet.

Satte min autograf på ett par protokoll och skickade dem vidare bland internpostfacken för ännu fler autografer.

Plötsligt tjuter det öronbedövande över HELA idrottshallen. Helt klart kommer ljudet från "mitt" kansli.

Jag springer med bultande hjärta ut ur rummet. Slänger igen dörren. Låser. Hoppas på att tjutet ska gå över.

Tonåringarna springer, med händerna för öronen, mot mig. Någon klok tonåring säger att "du måste slå av larmet".

Vilket larm?

Den snälla kloke tonåringen försöker trycka alla möjliga olika koder på den, av mig, nyupptäckta larmanordningen som hänger vid dörren.

Jaha, tänker jag. Det är som vanligt. Bara för att jag ser ut att veta och kunna allt får jag nu återigen lida. Ingen har talat om för mig att lokalen är larmad utan man har, med anledning av mitt smarta utseende, utgått från att jag fattat det själv.

Så kan det vara för en som får lida för sitt utseende.

StyrelseDirreN

De fina bullerskydden på bilden ska jag ha på mig nästa gång jag går på styrelsemöte. Möjligen ser jag inte bara smartare ut i dem utan också snyggare ;)

torsdag 19 mars 2009

Plattformar som rullar runt

Vi ska få en ny teknisk plattform på mitt jobb.

Klart man som icke tekniker sitter och klurar på den ett tag - vad betyder detta egentligen? Vad ska ske rent konkret? Hur påverkar det mig? Påverkar det mig?

Trots att ett par informationsinsatser har genomförts och trots att jag själv bedömmer mig vara normalbegåvad, har jag inte svaret. En stor anledning till det är att jag aldrig lyckas lyssna klart när det informeras om den här nya tekniska plattformen.

När exakt vi ska få den här nya tekniska plattformen är oklart - den ska nämligen RULLAS UT antingen i år, eller nästa år eller senare år - det är många bud. Men det är inte de många buden som är problemet - problemet är att så fort jag får höra att den ska RULLAS UT uppstår distraherande aktiviteter i min hjärna.

Hur rullar en teknisk plattform ut? Rullar den på ett rullband? Rullar min dator upp på det där rullbandet. Rullar alla datorer sen runt som på ett löpande band, eller vad är det som händer?

En visuell bild av ett rullband med alla möjliga rullande grejor rullandes på rullbandet uppstår i min högra hjärnhalva och eftersom samtliga mina hjärnceller är sjukligt facinerade av rullande och löpande band, och grymt nyfikna på vilka grejor som kan tänkas rullas runt på dessa, springer alla dit och ställer sig och glor.

Det blir liksom ingen kvar som kan fortsätta lyssna på informationen om den snart utrullande tekniska plattformen.

Suck.

Vad göra?

Tja, som vanligt får jag väl ge mig till tåls, vänta och se.

Tills dess roar jag mig som om det var bästa julafton med en äkta rull- och löpandebandfilm:

PlattformsDirreN

På bilden ser ni rullande band, ett band med choklad och ett annat med sushi som rullar runt. Självklart inser jag att det är för mycket att hoppas på att det rullas ut något ätbart tillsammans med den här plattformen ;)

onsdag 18 mars 2009

Svävandes på ett bloggmoln

Det är inte mycket som kunnat reta mig de senaste två dagarna.

Det är faktiskt inget som kunnat få mig på dåligt humör överhuvudtaget de senaste två dagarna.

Och ändå är det så lite som får mig så glad.

För vad kan vara bättre än en bloggande fuskdirre i ett virtuellt stadshus?

Rätt svar är: En bloggande livs levande dirre i ett irl-stadshus såklart!

Nu undrar säkert vän av 1800-tal, raka led och tysk disciplin varför det är så glädjande.

Det kan dessa vänner fortsätta att fundera över. Själv svävar jag vidare på mitt bloggmoln.

Det känns nämligen både spännade och hoppfullt med en dirre som använder sig av modern informationsteknologi för att på ett öppet och tillgängligt sätt dela med sig av sina tankar.

BloggFuskDirreN

måndag 16 mars 2009

Nej, jag kan inte säga Schibbolet!

Marjaneh Bakhtiari säger efter att hon släppt sin debutroman "Kalla det va fan du vill":

-Jag blev medveten om en hel industri som gick ut på att "prata om det mångkulturella".

Därefter skrev hon "Kan du säga Schibbolet?, vilken ska vara en satir i romanformat över den svenska integrationsdebatten.

Tja.

Marjaneh skriver rappt och roligt. Ord kombineras på, åtminstone för mig, nya sätt vilket känns fräscht kul och jag sitter mest och hoppas att jag kan komma ihåg de nya ordkombinationerna så att jag kan använda dem själv framöver.

Och det kommer jag ju inte att göra.

Komma ihåg alltså.

Budskapet i boken känns emellertid lite bräckligt, lite sådär, lite finns-det-någon-tanke-här-egentligen?

Att det är svårt för folk i allmänhet att veta vilken termnologi som är politiskt korrekt när man talar om invandrare - den kände vi nog nästan alla till. Jag har själv ingen aning vilka termer som socialstyrelsen godkänt - eller vem det nu är som bestämmer vilka ord vi får använda utan att säga fel.

Att det kulturkrockar både här och där - den kände vi nog också nästan alla till. Fast å andra sidan kulturkrockar det ju hela tiden mellan alla möjliga kulturer; skolvärlden och omvärlden; mansgrisar och feminister; hundägare och kattägare...

Så vad är grejen?

Betyg: Tre slarvigt uttalade Schibbolet som mest låter som tjibålätt (vilket naturligtvis inte är rätt fonetiskt utan mest fån-etiskt). Läs boken om du tycker att det är ok med underhållning utan bärande story.

BokDirreN

söndag 15 mars 2009

Plötsligt händer det

Tre sega höns träffas för att glo på Melodifestivalen - sjukdom, trötthet och leda samt arbete förhindrar de andra i hönsgänget att delta i den årliga pizza-rödvin-melodifestivalen-reuninonkvällen. Chickenbabes granne med hunden "Clintan" förstärker gänget.

Runt pizzan avhandlas favoriter. Vem håller du på?

- Lili och Susie såklart, säger såklart jag.

- De är väl inte med längre, säger någon annan osäkert.

- Nej, de åkte ut förra lördagen, säger en tredje säkert.

- Detaljer, säger jag.

En stund senare sitter vi i soffan framför tv. Och det hela drar igång. Och allt låter likadant. Tur man har sällskap, annars skulle jag sova djupt redan ett par minuter in i programmet.

Den superlångdragna röstningen startar. Chickenbabe ser glad ut. Kanske får hon se en repris av Mums (Chickenbabe tror på fullt allvar att han heter så). Jodå Mums, eller Måns som det förmodligen ändå står tryckt i hans pass som känns klart för utresa till Moskva, har en klar ledning när det är dags för folkets röster.

Och då äntligen händer det något i denna långdragna, utdragna och sega programserie - folkets röster ställer till värsta oredan i prislistan och de tidigare mest osannolika blir plötsligt de högst sannolika att ta hem vinsten.

Tips till Krille inför festivalen 2010 från hönsen är således: mer mums på scenen och färre men fler spännande omröstningar!

HögstaHönset

På bilden syns inte bara Globen utan också ett stackars systerpar som borde ha vunnit samt sist men bäst en alldeles förträfflig efterrätt = vitchockladgräddsås med frukt.

tisdag 10 mars 2009

Ur kaos kommer ordning

Länge funderade jag idag över det gamla talesättet "Ur kaos kommer ordning".

Hur exakt går det till?

Alltså - hur kommer det ordning efter att det varit kaos? Liksom som av sig självt: krävs det inte någon slags aktivitet?

Eller är det så att antingen blir kaoset värre och då går det åt pipan alltihopa eller annars går kaos på något märkligt sätt över till bara oreda och känns därför så himla mycket bättre än kaos varför det upplevs som ordning?

Ibland, eller ganska ofta, är det kaos på mitt skrivbord.

Med sällan förekommande och ojämna mellanrum får jag för mig att det måste bli ordning. Oftast gör jag då några punktinsatser som att gå ut med allt godispapper till sopsorteringen (flera vändor krävs), ställer alla kaffekoppar i diskmaskinen, slänger ner burkar och flaskor i en plastpåse som jag gömmer väl synlig under bokhyllan och städar ner alla papper i pappersåtervinningen, vilket alltid slutar med att jag senare sitter och river runt bland papperna i pappersåtervinningslådan för att fisk upp något som jag behöver igen.

För att ha ordning på skrivbordet skulle jag nog behöva ha någon slags plan. Något slags systematiskt system. Någon slags rutin.

Och det lär ju inte hända.

Jag får helt enkelt fortsatta att ha kaos för att ibland bättra på läget till oreda och på så sätt uppleva ordning!

DirreVirreN

Bilden har jag lånat av http://www.sokannons.se/skoj och visar ett något mer kaotiskt skrivbord än mitt.

söndag 8 mars 2009

Less is more

På 70-talet, när jag var liten, var Melodifestivalen årets stora TV-händelse. Nu hör det till saken att på den tiden hade vi bara två kanaler och sändningstiden var begränsad till några timmar varje dag.

Men ändå.

Inför Melodifestivalen laddade man. Med hempoppade pop-corn, som gjorde att det osade bränt smör i hela huset en vecka efter, en 25 cl glasflaska coca-cola och kvällstidningens Melodifestival-uppslag där jag själv kunde fylla i de poäng låtarna fick av respektive orts jury.

En halvtimme före sändning tog jag med mig mitt "på-den-tiden-Melodifestival-kit" och gick ut i vardagsrummet för att försäkra mig om bästa platsen framför TV:n. En kvart senare kom lillebrosan så att vi hann slåss en liten stund om bästa platsen innan det var dags för årets stora TV event.

Nuförtiden är Melodifestivalen en utdragen långkörare. Det är helt omöjligt att hålla reda på alla ställen där delfinalerna ska genomföras. Det är helt omöjligt att orka lyssna på alla halvdåliga bidrag. Det är helt omöjligt att hålla sig vaken mellan alla obegripliga röstningar; vanliga röstningar, internationella juryns röstning och delfinalsröstningar inom delfinalen...

Nästa lördag är det "den riktiga svenska Melodifestivalen". Trots att jag känner mig mer än nöjd med Melodifestivaltittandet ska jag, tillsammans med mina hönspolare, titta på evenemanget i bästa 70-tals anda.

Inte för att det är någon större mening nu när det enda bidrag som skulle ha en chans i Moscow åkt ut.

Men ändå.

Det var helt enkelt bättre förr.

Så till dig Christer Björkman har jag bara en sak att säga: Less is more.

MelodifestivalDirreN

En original-flerfärgad Christer Björkman är bättre än fyra kopie-enfärgade Christer Björkman.

lördag 7 mars 2009

That´s my girl!

Svensk Golf:s senaste nummer ligger framför mig på köksbordet.

Härligt!

Mittemot mig sitter dottern och ska börja med engelska läxan.

Mindre härligt!

Uppgiften är att översätta fem sidor lärobokstext med rubriken ”The Growth of Modern Canada”.

- Kan jag få lite hjälp, undrar dottern.

- Självklart, säger jag utan att veta vad jag gett mig in på.

Det hela börjar bra, kan man tycka efter att ha sett alla avsnitt av Hem till midgård.

“The first Europeans to visit Canada were Scandinavian Vikings around the year 1000. According to Norse sagas, there leader, Leif Ericson, called the land Vinland (Vineland) because the found wild grapes there. In 1961, archaeologists discovered a Viking settlement at L’Anse aux Meadows in Newfoundland. But the Vinkings did not stay very long. Canada was probably just too far away.”

Med några vikingar inblandade kan det visserligen bli rätt blodigt men helt säkert ganska mycket action och underhållning:



Tyvärr lämnar vikingarna texten där och nu börjar värsta betongkepsföljetongen:

“In 1492 Colubus reached North America. Just five years later, King Henry VII of England hired an Italian navigator named John Cabot to sail to the New World. John Cabot and his son Sebastian Cabot reached Newfoundland and claimed the land for England. The waters off the coast of Canada were rich in fish, and European fishing fleets soon arrived.”

Och så här mal det på under fem sidor. Hindren i texten är fler än möjligheterna; årtalen duggar tätt, namn på okända gamla män (nej, inga kvinnor), namn (ofta franska) på floder och berg, helt otroligt ointressanta detaljerade fakta om alla möjliga och omöjliga strider…

Hur tänkte läroboksförfattaren när han målgruppsanpassade den här texten? Förmodligen var syftet att långdraget och smärtsamt plåga landets 15-åringar, och deras föräldrar, så att de aldrig någonsin blir intresserade av vare sig historia eller engelska.

Han lyckades i varje fall med att långdraget och smärtsamt plåga en 15-åring och en förälder.

Jag uppmanade dottern, trots att vi inte tagit oss igenom hela texten, att göra något bättre med sin tid; titta på ett avsnitt Vänner, läs en bok, chatta med några polare, stirra i taket…

Dagen efter gick dottern till cafeterian i skolan, frågade en snubbe där om han läst texten och om han kort kunde sammanfatta den vilket han kunde. Så var det problemet löst och läxförhöret fixat. Så vad lärde hon sig av det här: jo, problemlösning.

Det är min dotter det!

DirreVirreN

torsdag 5 mars 2009

Hejarklacks-kit

På lördag får jag användning av mitt hejarklacks-kit!

Då är det andra chansen.

För Lili & Susie.

Alla goda ting är tre. De tre vise männen. Sonen, fadern och den heliga anden. De tre musketörerna. Kalle Ankas brors barn; Knatte, Fnatte och Tjatte.

Precis som mitt hejarklackskit - tre magiska ting som skapar oanad ofantlig kraft som hjälper Lili & Susie till Globen och vidare till Moscow.

Tre ting som en riktig Melodifestivaltittare inte kan vara utan:



Lili & Susie kan känna sig trygga på lördag när jag sitter hemma i soffan med mitt Lili & Susie-pannband på huvudet och Lili & Susie-vimpel i ena handen och med godis ur min Lili & Susie- godisskål i andra handen och hejar så gott jag bara kan.

DirreVirreN

Vill du också ha ett Lili & Susie-hejarklacks-kit?

Såklart du vill! Ring då Ulla-Bella min sekreterare på telefon 888 så fixar hon saken.

tisdag 3 mars 2009

Somliga straffar Gud nästan med detsamma

Hon sneglar lite på mig och jag ser att hon har något att berätta. Dottern är precis hemkommen från dansträningen, men vet inte riktigt hur hon ska klämma ur sig nyheten.

- Du vet när vi ska ha uppvisning längre fram i vår, börjar hon trevande. Gissa vilken låt vi ska dansa till?

Jag hinner inte börja gissa förrän hon fortsätter:

- Du vet de där tanterna på Melodifestivalen, Lili & Susie, vi ska dansa till en av deras gamla låtar, typ Oh Mama någonting.

Mannen brukar säga: "Det är tur att du har öron annars skulle mungiporna gå runt huvudet på dig" när jag hånflinar så där gigantiskt som bara jag kan.

Det här var en sådan gång när mina öronen hade just den stoppfunktionen.

- He he, menar du, säger jag.

- Ska ni verkligen dansa till en låt av de där GAMLA tanterna, fortsätter jag med dotterns kommentar färskt i minnet från några Melodifestivalslördagar sedan.

- Ja, fortsätter dottern och ser lidande ut. Kompisen undrade efter träningen om hon var konstig som tyckte låten var bra och då sa hela dansgruppen: JA!

Själv ser jag mycket fram emot dansuppvisningen.

Funderar på om jag ska ta och träna in koregrafin till Oh Mama-video och ta och släppa loss armar och ben i bästa publikentusiamen när det blir dags för dotterns uppträdande. De där små skutten och knycken som Lili & Susie gör kan nog till och med jag få till.

Heja Lili & Susie!



DansDirreN

söndag 1 mars 2009

Lisbeth tar kål på män som hatar kvinnor

Filmen "Män som hatar kvinnor" ser man inte på fastande mage. Dels är den 2,32 lång, dels är den riktigt rå och grym vilket gör att aptiten sänks till bottennivå. Se till att äta före är som vanligt rådet.

Att avslöja handlingen är tämligen onödigt. Många har läst boken. De relevanta delarna ur boken är med, sidoberättelser har fått stryka på foten.

Boken var spännande och de råa inslagen var detaljerat beskrivna. De blir ännu värre på film, eller kanske på grund av att jag har minnen kvar av boken. Bok och film kompletterar helt enkelt varandra.

Därför kan jag inte ge mig in på klassikern att värdera huruvida boken eller filmen var bäst. De är bra båda två. På sina olika sätt. Och tillsammans.

Betyg: fyra power puff pinglor av fem möjliga. Män som hatar kvinnor har satt sina sista potatisar när de möter girl-power Lisbeth!

FilmDirreN