fredag 27 februari 2009

Måndag hela veckan

Varje morgon den här veckan efter jag vaknat och gått ner i köket för att äta frukost har jag fått en kuslig känsla av att tiden fastnat. Alltså som i filmen "Måndag hela veckan" där stackars Bill Murrey lever om samma dag, dag efter dag.

Den kusliga känslan har krypit fram när jag sett den överbelamrade diskbänken, som är ett resultat av ständigt hungriga barn (vilket kan vara morsarvet) vilka samtidigt inte förstår hur man öppna diskmaskinen, än mindre ställer in disk i den (vilket kan vara farsarvet).

(Opraktisk genetisk kombination, förresten!)

Om tiden nu ska fastna - varför måste den göra det på en dag när klockan ringer 06.30 och allt som finns hemma till frukost är torra fullkornsmackor med linfrön? Varför kan inte tiden fastna på en sovmorgon med färska ost-och marmeladfrallor istället? Det är sån´t jag funderar över när jag tuggar i mig min torra frukostmacka.

Om det vore bra att ha en Reinfeldtare hemma är annat jag funderar över. Reinfeldt poserar med dammsugaren i högsta hugg på aftonbladet.se och berättar om sin "Bonuskvart” som han ägnar till att ordna köket på kvällen.

-Jag blir glad av att diska och städa, säger Reinfeldt till Aftonbladets reporter.

Tänk vad olika det kan vara. Vissa partiledare går på raveparty strax innan de ska gå och lägga sig, andra shoppar Toblerone och Pampers och en tredje torkar diskbänken.

Det är sån´t man också kan fundera över.

LördagsDirreN

Disktrasan Fredrik kan du köpa på Designtorget till den prisvärda kostnaden 40 riksdaler. När Disktrasan Fredrik blir lite sunkig kastar du honom bara i soporna.

torsdag 26 februari 2009

En blodig låtsaskompis?

Jag visste inte vad jag gav mig in på den där bokcirkelkvällen för lite drygt en månad sedan. Fröken Isakson och jag bestämde oss för två saker under kvällen; att bilda en ny bokcirkel och att smöra för AnnaPanna. Vi trodde nämligen att vårt bokval var fjäskeri.

Vi trodde att AnnaPanna ville läsa "Låt den rätte komma in" av John Ajvid Lindqvist. Det visade sig senare att det hade hon nog först tänkt också, men efter att ha tagit sig igenom de första sidorna valde hon att lägga ifrån sig boken - den var för läskig.

Men AnnaPanna är inte bang, och det får man inte vara heller om man ska ta sig igenom vampyrberättelsen från Vällingby, utan tog upp läsningen av boken. Visst, det kan vara svårt att förstå hur en vampyrberättelse som utspelar sig i en Stockholmsförort kan vara läskig.

Personlig mår jag emellertid riktigt illa av läsa om en tolvårig pojke som systematiskt utsätts för mobbing av sina klasskamrater. Jag är heller inte överdrivet förtjust i blodiga detaljer såsom uppskurna halsar och inälvsbeskrivningar.

Trots allt läbb är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig igenom boken. Vill förstås veta hur det går, både för mobbade Oskar men också för kompisen Eli som förmodligen är en vampyrvariant av Alfons polare Mållgan.

Ja, såklart att hela berättelsen är en inbillning som utspelare sig i en hämndlysten 12-årings hjärna. För vampyrer finns ju inte, eller...

Betyg: tre skivor lättstekt blodpudding med en rejäl klick lingonsylt.

BokDirreN

måndag 23 februari 2009

Vad är det som är komplementärt egentligen?

Det finns olika metoder för hälso- och sjukvård. Metoderna brukar delas upp i två stora grupper; de komplementära och alternativa och de som faller inom hälso- och sjukvården, så kallad skolmedicin.

Bara ordvalen är intressanta - eller intressanta är de förstås inte; de markerar bara vad som är norm. Norm är den traditionella skolmedicinen som påstår sig vila på vetenskaplig grund. Den vetenskap som är norm alltså - andra vetenskaper göre sig icke besvär.

Som ett komplement till skolmedicinen har vi alternativ. Lite lull-lull så där som folk kan ta till om de inte har något annat för sig, eller om de får för sig något annat; som ett litet komplement till de riktiga grejorna.

Hur vi förhåller oss till skolmedicin och komplementär medicin är också förutbestämt; man kan välja att tro på alternativ medicin. Skolmedicin, däremot, det bara finns - tro på´t om du vill.

Jag förstår inte motsättningen. Själv tror jag på så kallad alternativmedicin ibland och så kallad skolmedicin i andra bland. Det beror helt enkelt på.

Exempelvis tror jag jättemycket på skolmedicinen när jag brutit ett ben. Det är nämligen supereffektivt att gipsa benet då - självläkningsprocesser i all ära men inget går upp mot en rejäl gipsning...har provat själv. Eller vid skottskador - jisses va bra att sy ihop eländet - måste vara överlägen behandlingsmetod för att stoppa blodflödet...ej beprövad av undertecknad emellertid. För att inte tala om brusten blindtarm - upp på operationsbordet och bort med skiten bara.

På kroniska sjukdomar, däremot, funkar som regel inte ovan nämnda quick-fix-lösningar. Jo, alltså, att ta bort symptom med kemikalier och droger - den funkar - men för att komma åt orsaken krävs att kroppens egna läkningsprocess sätts igång så att obalansen kan regleras.

Där går skolmedicinen nästan alltid bet - här gillar man kemikalier och droger som nästan alltid gör grundproblemet värre. Ursprungssjukdomen tycks försvinna då symptomen försvinner, men något nytt elände dyker upp istället: tryck tillbaka en obalans och den dyker upp på ett annat ställe i kroppen.

Det skulle såklart inte behöva vara så här knäppt. Vi skulle kunna tänka om helt och acceptera att det finns två användbara metoder; en för hälsovård och en annan för sjukvård.

DirreN

På bilden, som kommer från fotoakuten.se, finns en massa tändstickor. De flesta är placerade med själva fjutta-på-delen uppåt och så har vi då en sticka som går helt stick i stäv mot de andra.

Så kan det kännas när man "tror på sjukvård" ;)

söndag 22 februari 2009

Hur har du lärt?

- Hur har du lärt dig det du behöver kunna? frågar jag dottern under bilfärden på väg till stallet.

Jag känner hur hon tittar på mig, men jag väljer att inte möta hennes blick av två anledningar; dels behöver mina ögon vara på vägen då jag inte är en skrytsamt god bilförare, dels fruktar jag att hon har den där "vad-har-du-för-problem-blicken".

- Vad menar du? frågar hon stillsamt tillbaka.

- Alltså, det du behöver kunna för att klara dig, var och hur har du lärt dig det? fortsätter jag fortfarande med en fast blick på körbanan.

Hon funderar och säger efter ett tag:

- Ja, rida har jag förstås lärt mig i stallet, börjar hon logiskt med tanke på vart vi är på väg. Engelska har jag mest lärt mig genom att titta på engelsktalande serier på tv och genom att läsa bloggar på engelska. Photoshop har jag lärt mig genom att prova mig fram, vilket nästan alltid funkar. Behöver jag veta mer om något i Photoshop kan jag googla, men för det mesta testar jag tills det funkar.

Dottern har haft mycket nytta av sina Photoshopkunskaper i skolarbetet och då särskilt när hon ritat skisser. Det går blixtsnabbt för henne både att rita dem och justera dem. En lärare frågade om hon "snott" en inlämnad skiss på internet. Dottern hade bara tittat frågande på vederbörande och förklarat att det skulle ta bra mycket längre tid att försöka hitta det hon ville ha illustrerat än att illustrera själv. Den läraren kan kanske inte Photoshop, även om det nu verkar både otroligt och långsökt ;)

- Photoshop skulle du väl kunna lära dig i skolan också, fortsätter jag.

Nu ser jag att dottern tittar på mig igen och nu misstänker jag verkligen "vad-har-du-för-problem-blicken" även om det främst inte är anledningen till att jag måste tvärglo i backspegeln.

- Nää, svarar dottern. Då ska man lära sig det läraren tycker att man behöver på det viset och i den ordningen som läraren anser är rätt. Jag lär mig bäst genom att testa mig fram för då kommer jag bättre ihåg vad jag gjort, svarar dottern som om det var fullständigt självklart.

Den som frågar får svar!

DirreVirreN

lördag 21 februari 2009

Knapp-Benjamin får knappt godkänt



"Benjamin Buttons otroliga liv" är en 2 timmar och 47 minuter lång Hollywoodhistoria om en man som psykiskt åldras helt på tidsenligt kronologiskt sätt men fysiskt helt mot alla naturlagar, vilket innebär att han föds i gammal mans kropp och dör som en bebis.

Det blir förstås lite besvärligt eller åtminstone annorlunda för Benjamin att ha det på det här viset. Historien är tämligen märklig och lite klurig. Rätt underhållande och berättelsen kunde ha fått toppbetyg av mig.Om bara bästa producenten kunnat killat sina darlings.

För 2 timmar och 47 minuter är lång tid. I varje fall när en berättelse fylls ut av, i mina ögon, orelevanta inslag som på alla sätt och vis ska bilda något slags mönster.

Exempelvis fanns något slags symboliskt inslag om en kolibrifågel. Den här kolibrifågeln dök upp som en tatuering på Benjamins polare, den dök upp på barer när polaren berättade om hur kolibrins vingar bildar symbolen evighet och den dök upp när Benjamins stora kärlek precis tar sitt sista andetag - men den här berättelsen har väl ändå inget "evighetsbudskap", eller är jag inte med i matchen NU heller? (Symboliska inslag under veckans gång påvisar tydligt att jag inte är med i alla pågående matcher runt omkring mig!)

Och så sist men inte minst misstaget; filmen har två slut - klassiskt Hollywoodmisstag. Varför inte avsluta vid slutet - nej, här ska dras ut och avslutas i all evinnerlig tid - hoppsan; var det där kolibrin kom in?

Betyg: märklig och underhållande berättelse som ger tre knappar av fem. Hade bästa producenten taggat upp tempot och funderat igenom filmens budskap hade den definitivt fått ett högre betyg.

FilmDirreN

tisdag 17 februari 2009

Dax att komma på den digitala banan

Det är hög tid att komma med i det samtida digitala samhället:



DirreN

måndag 16 februari 2009

Det är mitt fel

Den 23 september 2008 inföll Overshoot day, det vill säga den dag då vi förbrukat det som borde varit jordens totala årskvot för förbrukning av naturtillgångar. Den här dagen kallas för "Den ekologiska skuldens dag" och infaller allt tidigare för varje år; 2007 var det den 6 oktober, 2006 den 9 oktober, 1995 den 21 november och 1987 den 19 december.

Smarta bloggläsare förstår ju nu att snart kommer Overshoot day att inträffa innan året ens hunnit börja. Och då kan domedagsprofeter med grundläggande mattekunskaper räkna ut ungefär när jorden ska gå under genom att ställa upp en andragradsekvation.

Skämt å sido - det här är inget att skämta om. Den här kunskapen och insikten är något för mig, som helt klart överkonsumerar och bidrar till detta elände, att ta åt mig av.

För så mycket förstår jag att det är mitt fel att Overshoot day infaller allt tidigare på året.

Jag är en av de få människor på jorden som har så mycket resurser att jag kan överkonsumera och således bidra till bland annat den globala uppvärmingen.

I lokala morgontidningen läste jag nyligen att ungefär 2,5 % av jordens befolkning ägnar sig åt charterflygningar. Helt för nöjes skull - åka massor av mil i flygplan för att sola fläsket och smörja kråset. Trots att det är så få som flyger står transportmedlet för ungefär 3,5 % av växthuseffekten. Jag har två, bara för nöjets skull, flygplansåkningar inplanerade i år.

Tänk om alla skulle åka flygplan lika ofta som jag! Alla domedagsprofeter som har läst matte C kan med hjälp av dessa fakta och siffror från the gapminder ställa upp en tredjegradsekvation för att nu enkelt räkna ut exakt vilken dag det hela tar slut.

Inte nog med det - jag spelar golf också. Trots att jag förstår att övergödning och gräsklippning är ett miljöproblem har jag förlängt mitt medlemskap i golfklubben att gälla även säsong 2009.

Som löken på laxen måste jag erkänna att jag äter kött. För varje kilo producerat kött skapas växthusgaser motsvarande 36,4 kilo koldioxid. Därutöver släpps stora mängder gödningsmedel ut samtidigt som stora mängde energi krävs. Totalt motsvarar det utsläppen från 25 mils bilåkning och 20 dagars oavbrutet användande av en 100-wattslampa.

Helt klart är att jag har både kunskap och förståelse för varför Overshoot day närmar sig med stormsteg; jag vet att jag är en av dem som ställer till problemet och jag vet vilka problemen är.

Ändå gör jag inget åt det. Det är visst oöverkomligt långt mellan insikt och handling.

ProblemDirreN

söndag 15 februari 2009

Gamlingar får en andra chans

- Det här är typiskt en sån låt som vinner hela Melodifestivalen, men alltså, de får bara inte vinna, vi kan bara inte skicka dem till Moskva, säger dottern om Lili och Sussi.

- Varför inte det? undrar jag.

Hon tittar på mig med förvånad min och svarar:

- De är minst 50 år ju - de är alldeles för gamla.

- För det första, svarar jag strängt, är de INTE femtio år - de är i min ålder. För det andra: ÄR DE INTE FÖR GAMLA, säger jag nu ännu strängare.

- Menar du att man är för gammal för att ställa upp i Melodifestivalen när man är 40 plus? Men man är minsan inte för gammal för att laga mat, tvätta och stryka åt tonåringar när man är 40 + - för det passar man finfint, fortsätter jag nu upprört.

- Jaha, är de i din ålder, fortsätter dottern totalt oberörd. De är fortfarande för gamla. Särskilt för den där låten.

Heja Lili och Sussie - visa alla snorungar vad ni går för i andra chansen!

40 plusDirreN

lördag 14 februari 2009

Mellan zombie-George och kylskåps-Carl Jan

Fredagkväll.

Let´s Dance.

Helt ok underhållning - så länge det pågår någon slags dans. Problemet är pausen mellan dansandet och rösningen. Den är dödligt tråkig och jag somnar blixtsnabbt och sover mig alltid genom utröstningen. Pausarna mellan själva dansandet går bättre - då lyckas jag lätt hålla mig vaken.

I pausen mellan zombie-George och kylskåps-Carl Jans dansande, vilka kvällen till ära var på temat fredag den 13:onde, ringde det. Dottern svarade. Det var till mig. Klockan 21.00 en fredagkväll?! Spännande...

- Hej, jag heter Maria Någontingohörbart och ringer från Smart Safety - cykelförsäkringar.

- Hej, svarar jag.

- Du köpte en ny cykel hösten 2005 och försäkrade den samtidigt. Nu har försäkringen gått ut och jag undrar om du ska fortsätta att ha den försäkrad?

Hum, tänker jag. Nog kommer jag ihåg att jag köpte en cykel allt. Sensommaren 2005 bröt jag foten. Efter att äntligen blivit av med gipset, som foten varit förpackad i under 6 veckor, blev jag rätt förvånad när jag märkte att jag faktiskt inte kunde gå på den visserligen friskförklarade men tillika odugliga foten. Tog därför mina kryckor och hoppade iväg till närmaste cykelförsäljare och köpte mig en ny cykel. Hur skulle jag annars komma till jobbet innan det var dags att gå hem igen?

Bråttom som jag hade köpte jag alla tillbehör som cykelförsäljaren ansåg att jag behövde. En cykelförsäkring till exempel.

- Nej, svara jag, jag vill inte förnya försäkringen. Vilket faktiskt Smart Saftey borde begripa vid det här laget. De har under de senaste tre åren regelbundet skickat ut påminnelsefakturor. Med tanke på portokostnaderna för påminnelserna borde de faktiskt inte ha gjort någon förtjänst på min försäkring överhuvudtaget.

- Men tänk om du får cykeln stulen då, fortsätter den snabbpratande och ivriga cykelförsäkringsförsäljerskan.

- Allvarligt, svarar jag, jag tycker att det är riktig trist för dig att behöva jobba så här sent en fredagkväll när alla andra sitter och glor på Let´s Dance.

Maria Någontingohörbart skrattar.

- Och otur - jag skulle såklart vilja göra livet lättare för dig genom att köpa den där cykelförsäkringen, fortsätter jag, men jag varken vill eller behöver ha den.

- Ok, säger Maria Någontingohörbart glatt, hej då!

Det kan inte vara lätt att sälja cykelförsäkringar. Det kan inte vara lätt att vara telefonförsäljare. Särskilt inte fredag den 13:onde.

Fredag-den-13:onde-DirreN

onsdag 11 februari 2009

Rör inte mina Djungelvrål!

För att kunna utveckla och förbättra i en organisation behöver man syna det man redan gör - kartlägga de olika aktiviteter i ett led som mynnar ut i en produkt eller en tjänst. Det låter enkelt och självklart, vilket det är ända tills man sätter igång.

Då kommer alla frågorna.

Olle Rentzhog svarar på många av dem i sin bok "Processorientering", vilken jag nu snart läst ut. Läsningen har varit ett nöje ur många perspektiv; dels är innehållet intressant, begripligt och lättläst. Dels har hela upplevelsen förstärkts av tre big-packpåsar Djungelvrål á 450 gram, som föräldrarna fiskat upp under en tur på Ålandshav.

Allt blir bättre av en påse Djungelvrål som sällskap.

Rentzhog menar att ett vanligt fel som många organisationer gör är att inte anpassa sina processer efter de nya möjligheter som teknologin medför. Man lägger liksom bara på ny teknologi på en befintlig process. Och hoppas på underverk. Han menar att det krävs radikala processförändringar - typ mer att processerna helt byggs om - för att kunna utnyttja de möjligheter som just ny informationsteknologi skapar.

Den kan man fundera över.

Olle menar också att många organisationer har stora vinster att håva in genom att se över sina processer ordentligt. Och så är det helt säkert. Helt säkert är också att Malaco överhuvudtaget inte ska röra något i processen för tillverkning av Djungelvrål.

Den måste bara vara helt perfekt som den är :)

ProcessDirreN

lördag 7 februari 2009

Från full galopp till stilla skritt

Föreningslivet kräver som sagt var arbete.

Efter ett pass som prao-bartender på ölklubben har jag nu anmält mig som aktivist i klubben, vilket alltså innebär att jag kommer att arbeta som frivilligbartender någon gång i månaden.

Prao och prao förresten - här var det bara att kasta sig in i verksamheten. Klubben hann inte mycket mer än att låsa upp dörren så välde medlemmarna in - de var överallt och de var många. Jag hällde upp öl från fat, letade ölsorter på flaska i kylskåpet, sålde ölkorv, skrev ut medlemskort, hällde upp jordnötter och tog betalt i ett galopperande tempo.

Rivstart är ordet - hur kul som helst. Min handledare hade nog fått insidertips eftersom han uppmanade mig och min kompis att ta matraster regelbundet, vilket helt klart bättrar på humöret. Efter en hel kvälls bartenderarbete var jag emellertid trött och sussade sött i några timmar tills det var dags igen.

För pass två i föreningsarbete.

Dotterns ridförening driver en cafeteria i ridhuset. Där ska man också servera. Kaffe, dricka, godis och lite annat smått och gott. Frivillighetsgraden är väsentligt mycket lägre än i ölklubben - här blir man tilldelad en tid och vi hade turen att få ett pass från klockan 12.00. Eftermiddagen i ridhuset var däremot mer som en stilla skritt - eller typ nästan halt, som dottern uttryckte det.

Vilket inte gjorde något alls. Det var ganska behagligt att ta det lungt och sitta och titta på hästarna när de travade runt. Dagskassans resultat var emellertid i hög utsträckning vår förtjänst då vi gjorde en del tunga godis och fikainköp.

Från full galopp till en still skritt i föreningsarbete helt enkelt!

FöreningsDirreN

onsdag 4 februari 2009

Ideellt arbete

Föreningslivet kräver sina arbetsinsatser. Kräver å kräver - jag och min husmorssemesterkompis anmälde oss som frivilliga för ideellt arbete i ölklubben.

Nu är det dags för första arbetspasset. Äntligen ska vi få jobba bakom bardisken och servera öl.

Min kompis tror gästerna kommer att uppleva det lite som att besöka Cheers - ni vet den där amerikansk 80-talskomediserien - med oss två bakom disken. Blonda och korkade Woody (skulle vara jag då) och mörka, långa och stiliga Sam (skulle vara hon då).

Själv tycker jag att vi borde träna in Tom Cruise och hans polares bartender-trix från filmen Coctail:



Eller kanske inte. Kanske ska man inte jonglera med öl.

Kanske har min husmorssemesterkompis en poäng - Cheersgrejen blir mer naturlig och inte kräver den någon träning heller ;)

ÖlDirreN

tisdag 3 februari 2009

Vad har du för problem?

"Köp en festis och ett paket kakor. Har nationellt prov imorgon."

Mess från dottern.

Bra, tänker jag, hon har förstått konceptet. Mätt och belåten presterar man alltid som bäst.

Väl hemma, fullastad med festisar och kakpaket, frågar jag dottern i vilket ämne de ska ha nationellt prov. Svenska, får jag till svar.

- Ok, och då får ni ha med er fika, fortsätter jag. Låter som det kommer att bli ett långt pass.

- Ja, passet är 160 minuter - vi ska skriva uppsats. Vi ska ha med oss pennor och sudd, papper finns där, och så får vi ha med fika - det är bra, svarar dottern.

Uppsats!

Penna, papper och sudd?

Hon driver med mig är min första tanke. Mina barn brukar driva med mig - de tycker att det är hysteriskt kul när jag går på påhittade rövarhistorier. Men den här lätta ska hon inte lyckas med.

- Tror du jag går på den lätta, säger jag således. Klart ni inte har penna och papper när ni skriver uppsats - klart ni har dator. Kan du överhuvudtaget skriva en längre text utan dator, det kan i varje fall inte jag. Och, seriöst, vad ska ni med "skriva-på-papper"-kunskapen till. Det lär ingen framtida arbetsgivare efterfråga.

Hon ser surare och surare ut vartefter jag babblar på och får den där väl- och ökända "vad-har-du-för-problem"-blicken (och självklart kan jag inte här redogöra för vad jag har för problem, så mycket utrymme finns inte på bloggen - knappast ens på hela internet).

Nejdå, dottern far inte med påhittade rövarhistorier - de ska skriva uppsats på papper, med penna och sudd.

De kommer således inte, att på ett modernt och effektivt sätt, kunna flytta meningar och stycken, ändra ordval och ordföljd eller något annat som enkelt gör texten läsbar, läslig och läsvärd - vilket man ändå får hoppas var grundsyftet med hela övningen. Nej, istället kommer de att ägna tid till att sudda en jädra massa.

Det verkar vara fler än jag som har problem!

DirreN

söndag 1 februari 2009

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke

Troed Troedsson är något så ovanligt som en paradigmäklare. I veckan hade jag förmånen att ta del av hans världsbild.

Troed berättade bland annat om en forskare i södra Sverige som gjort en studie kring vad som gör organisationer framgångsrika. Resultatet var enkelt: de organisationer som hänger med bäst i samtiden är också de mest framgångsrika. Troed menar att om vi jämför hur många anställda som är med på facebook i två organisationer/företag, så kommer vi se att det företag som har flest anställa på facebook också är det mest framgångsrika.

Nu är förstås facebook bara en symbol - en symbol för samtiden och en symbol för nätverkande.

Senare i veckan har jag diskuterat just facebook med flera vänner, både jobbar- och fritidskompisar. Några har samma uppfattning som Troed, några andra har inte skaffat sig ett användarkonto på facebook för att de inte ser nyttan och ytterligare en klick tycker att facebook är djävulens verk.

"Facebook är farligt. För du lämnar ju ut dig där. Och det du skriver finns där för all evighet. Och tänk alla ungdomar som lägger ut olämpliga bilder, ofta fyllebilder, som de sedan får dras med hela livet. Och tänk när man dör - då finns ju ens uppgifter kvar."

Jag blir snurrig av alla dessa argument. Jag förstår inte.

Varför, förklara för mig varför, man överhuvudtaget kommer på tanken att lägga ut något på facebook som man inte står för? Jag utgår från att folk är de samma irl som virtuellt, eller? Vad är det för "hemliga" personligheter som kryper ut och fram bakom skärmen?

Sedan undrar jag verkligen varför minderåriga ungdomar dricker alkohol? Hur har de fått tag i alkoholen? Systembolaget säljer inte till någon under 20 år. På krogen behöver man visserligen endast vara 18 för att bli serverad alkohol, vilket i och för sig är inkonsekvent, men hursomhelst helt enligt svensk lagstiftning vilken man i sann demokratisk anda tycker är värd att leva efter.

Jag anser att det är ett större problem att ungarna får tag i alkohol överhuvudtaget, än att de lägger ut bilder på vad som faktiskt händer när de får i sig den - för det händer ju oavsett om det dokumenteras på webben eller inte.

Var är föräldrarna? Inte är de på nätet i varje fall - för det är ju så farligt och läskigt. Vore det inte alldeles förträffligt att föräldrar får syn på sina minderåriga barn som brukar alkohol, så att de kan påverka dem i riktning mot att sluta förstöra sina växande hjärnor. Det finns fler anledningar än svensk lagstiftning till att minderåriga inte ska dricka alkohol.

Nä, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke som Sally Santesson klokt nog konstaterat. Det gäller att ge sig in i samtiden hur läskig den än ter sig. Och vad gäller förhållningssätt är det hela mycket enkelt; gör inget du inte kan stå för varken virtuellt eller irl.

RymdDirreN