lördag 19 december 2009

Som Lisbet Salander

Ibland känner jag mig som Lisbet Salander.

Omyndigförklarad.

Och fullständigt kapabel att ta egna intelligenta beslut.

Jag bestämmer inte själv vilken sorts vård jag autogirobetalar för utan det gör landstingsskatteguden. Missförstå mig rätt - jag har inget emot att betala skatt. Jag tycker det är bra att betala skatt. Alltså - jag går inte så långt som Mona Sahlin och hävdar att det är sexigt att betala skatt - jag är ingen skattebetalarfantatiker - utan jag tycker rent generellt att jag får jättemånga bra saker för mina skattepengar.

Jag får det absolut viktigaste av allt: barnomsorg och utbildning åt mina barn. Alla i det här fantastiska landet har rätt till utbildning oavsett ekonomiska förutsättningar. Det är inte bara bra - det är suveränt bra!

Jag får en vacker och välskött väg till jobbet - åtminstone om jag bor i min stad som satsat massor på stadsbilden. Jag blir glad av att det är vackert runtomkring mig!

Jag får trygghet: det finns poliser, brandkår och akutsjukvård. Jag kan hålla på och rabbla upp en massa bra skattefördelar.

Men det var just det sista som var problemet - jag kan bara få sjukvård INTE hälsovård för mina skattepengar. Landstinget är urbra på sjukvård. Jag vet det själv för jag har provat det själv.

Tredje dagen på min sommarsemester 2005 bröt jag foten.

Det enda som var bra med att bryta foten tredje dagen på sommarsemestern var att det sammanföll med friidrotts-EM. Jag kunde alltså lungt och med gott samvete sitta inne och stirra på tv-rutan med mitt gipsade ben dagarna i ända trots att solen sken ute.

När man bryter foten är landstingsvården suverän. Trevlig, kompetent personal röntgade och gipsade min fot. Och inte nog med det - jag fick låna ett par kryckor av dem också - vilka jag hade otrolig nytta av efter ett par dagar då barnen slutat tycka synd om mig och inte längre servade mig med allehanda tilltugg och drycker framför friidrotts-EM-skärmen.

Värre är det den dagen jag eller en familjemedlem behöver hälsovård. Då kan jag bara, för mina skattepengar alltså - mina andra pengar gör jag vad jag vill med, välja det landstinget erbjuder vilket är symptombehandling och inte orsaksbehandling. Landstinget erbjuder att ge mig en diagnos som sedan botas med kemiskt framställda läkemedel, vilka samtliga har biverkningar. Många av läkemedlen behöver jag ta livet ut, vilket bekräftar att de just inte botar sjukdomen utan bara dämpar symptomen.

Jag vill kunna välja sjukvård när jag behöver sjukvård och hälsovård när jag behöver hälsovård.

Varför får jag inte det för mina skattepengar?

Det vet jag inte!

Däremot tror jag mig förstå hur Lisbet Salander har det som omyndigförklarad.

Blogg-Olsson

Bildnötter
Alla medicinbilder kommer från http://www.freedigitalphotos.net/

Inga kommentarer: