söndag 20 december 2009

En spik i foten


- Jisses! Klockan är 24.00, är det första som min kompis säger när vi kommer ut från biosalongen efter att ha sett den 1 timme och 52 minuter långa filmen "Luftslottet som sprängdes", som vi alltså började se i onsdagskväll och slutade se nästan in på torsdagmorgonen.

- Så här länge är jag inte ens uppe på lördagar, fortsätter hon och jag håller först med men kommer sedan på att det händer att jag ibland nattvakar långt in i gryningen då tonåringar ska hämtas hem.

- Snacka om att uttrycket "En spik i foten" fått en annan betydelse, summerar min biokompis filmupplevelsen med.

Stieg Larsson triologi är således nu både bokläst och biotittad. Trots att jag läst böckerna före jag sett filmerna tycker jag att både böckerna och filmerna är superbra. I vanliga fall ska man värdera vilket som varit bäst - boken eller filmen - och är man då lite intellektuell så tycker man oftast böckerna. Så här kom alltså svaret på hur intellektuell jag är ;)

Böckerna och filmerna är uppbyggda enligt den klassiska dramaturgiska modellen som innehåller skurkiga skurkar, lömska skurkar, dubbelspelande skurkar, bara förbannat elaka skurkar, en orädd hjälte och sist men inte minst huvudrollsinnehavaren som är en liten tanig missförstådd men intelligent och oväntat stark svartklädd tjej. Klart det spännande - en jädra massa skurkar som jagar och försöker ta kål på en liten mager tjej.

Skurkarna får emellertid lite mer än de tål, varav ett gäng spikar i foten är ett mer-än-skurken- tålde-exempel, av denna taniga magra tjejen med oväntat oanade krafter.

Lite kul är det också att Hans Alfredson, som medverkat i en klassisk "en spik i foten-sketch", har en liten skurkroll i filmen:


Filmbetyget blir en hel spikmatta full med spik! Luftslottet som sprängdes är sevärd både före och efter man läst boken eller om man inte gjort det alls.
Blogg-Olsson

Inga kommentarer: