måndag 13 juli 2009

Som Sally Santesson

Senaste veckan har jag känt mig som Sally Santesson.

Hon bibliotikarien som i tv-serien "Sally" bor tillsammans med sin skomakarpappa Sven Wollter. Redan innan förra veckan hade jag likheter med Sally. De som jobbar tillsammans med mig vet att jag, precis som Sally, pratar för mig själv - fast jag brukar "skylla på" att jag pratar med datorn (!), och att jag, precis som Sally, med jämna mellanrum hittar på mer eller mindre sannolika rövarhistorier.

Förra veckan gick jag också in skor, precis som Sally brukar hjälpa sin pappa med åt folk som vill slippa skoskav.


Min dotter, som saknar planeringsgener men som däremot har för många shoppinggener vilket jag för övrigt kan meddela är en särskild olämplig genkombination, kom förrförra helgen på att hon skulle åka på läger till Tyskland med avfärd i helgen som varit. Det är ett läger fyllt med sportaktiviteter och en hel del vandring.

- Har du några bra walkingskor att vandra i, frågade jag dottern efter påkomsten förrförra helgen.

Hon såg både förvånad och obekymrad ut, varpå vi åkte ut till Tuna Park och inhandlade henne ett par walkingskor.

Nu skulle hon bara gå in dem. Efter att ha följt med mig på min vanliga 45-minuters promenad hade hon gigantiska och vätskefyllda blåser på både vänster och höger häl. Jag var helt enkelt tvungen att ta över ingåningen av skorna.

Nu hör det till saken att min dotter har ett nummer mindre skor än jag. Helt ovan att gå i hennes för små skor är jag inte om än av andra skäl.

Jag har gått med de nya walkingskorna inne - jag har gått med dem ute. Jag har efter längre promenader trott att det av mina stackars fötter bara skulle vara två köttslamsor kvar, men mina dunderklumpsstora fötter - de är åtminstone dunderklumpsstora i förhållande till skorna - har kommit ur skorna välbehållna om än trötta och lite slitna. Regngudarna har emellertid varit anledningen till att jag inte hunnit gå in dem tillräckligt, vilket kanske var lika bra för de hade ändå inte fått plats i dotterns packning.

Hennes väska vägde 4 kilo för mycket redan utan walkingskorna. Min vänliga pilotbrosa som var snäll och skjutsade upp henne till Arlanda, och som försäkrat dotterns hönsmamma om att tyska flygplatser är ett under av välorganisation samt att Lufthansa helt säkert tar med henne på nästa plan om hon missar bytet i Munchen, hjälpte dottern att packa om övervikt till handbagaget. Snälla Lufthansaincheckningspersonalen tittade sedan åt ett annat håll när väskan fortfarande vägde 1,5 kg för mycket.

Hur dottern löser övervikten på hemvägen är oklart men förmodligen anser hon att det är ett lämpligt tillfälle att använda nödfallstusenlappen som jag satt in på hennes konto.

Åhåjaja, hur sammanfattar jag då bäst veckans onödiga skoingåning om inte med ett Sally-citat:

"Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."

Bildnot:
Ja, jag har bleka ben. Regn och således frånvaro av sol är anledningen.

3 kommentarer:

Fröken Isakson sa...

Det kommer säkert gå finfint med packningen. Och dina ben är otroligt snygga trots avsaknad av färg ;)!

Esset sa...

Det finns gränser för vad jag skulle stå ut med för mina barns dåliga planerings skull, men detta kanske ändå faller inom rimlig ram..;)

Infogolfufot sa...

Fröken Isakson: Du är för snäll :)
Esset: med betoning på KANSKE!