onsdag 22 april 2009

Världsbokdagen väcker känslor

Idag fick jag reda på att det imorgon är Världsbokdagen. Då tänkte jag genast på igår.

Igår träffade jag en 15-årige pojke som kom till Sverige alldeles ensam för två månader sedan. I måndags började han skolan. Det är en ganska ny erfarenhet för honom. Han har tidigare bara gått tre år i skolan trots att han är 15 år.

Pojken var ganska kort för sina 15 år men såg välnärd ut. När jag fick reda på att han kommer från Afghanistan såg jag Amirs kompis Hassan framför mig - ungefär som jag föreställde mig att Hassan såg ut i boken "Flyga drake".

Pojkens kontakt här i Sverige berättar att han endast talar pashto - alltså ingen engelska - men att han med stor sannolikhet snart kommer att prata svenska. Kontaktpersonen berättar att pojken har en stark vilja att lära: de sitter i köket på gruppboendet kvällarna igenom och tränar svenska ord.

Jag blir glad när jag hör det. Jag vill att den här pojken ska lyckas. Jag kan inte låta bli att tänka på att han är årgången mellan mina barn.

Tänk om det hade varit ett av mina barn.

Som lämnat sitt hem, sin mamma och pappa, sina släktingar och vänner för att åka ensam som 15-åring till ett helt främmande land.

Jag kände mig lite sorgsen igår efter det mötet.

Idag tänker jag på boken "Flyga drake" - säkert med anledning av gårdagens möte. Boken var sorglig - jag grät mig igenom den - jag grät mig igenom en bok för första gången någonsin. Boken var inte bara sorglig den var framförallt bra - världsbra!

Och imorgon är det alltså världsbokdagen.

BokDirreN

3 kommentarer:

Esset sa...

Tänk vad livet vore fattigt utan möten med andra människor och vad lite vi skulle lära oss....fast å andra sidan skulle vi väl inte inse hur okunniga vi då var och ändå leva lyckliga...;)

BloggDirreN sa...

Hej på dig Esset - kul att bli "bloggkompisar" också.

Anonym sa...

Apropå barn o skola kan jag inte låta bli att förvånas över föräldrar som igår i lokala media förfasar sig över att deras barn ska behöva åka buss till skolan i stan. Men att invandrarbarnen ska åka buss ut till landsortsskolan - det är självklart.

Likväl som jag tänker på att i Sverige är man inte vuxen förrän man närmar sig 30 (i bästa fall).....

Ja, vi lever verkligen i olika världar.

Anne-Li