söndag 25 januari 2009

Parkeringsavgiftsfobi

Alla har vi våra fobier. Själv får jag panikångest bara av tanken på läkarbesök, spindlar och tomma kylskåp.

De senaste dryga 20 åren har jag känt en äldre man med parkeringsavgiftsfobi. Varje gång jag träffar honom lyckas han få till parkeringsavgifter som samtalsämne. Var är det billigt att parkera, helst ska det förstås vara gratis. Var har vi parkerat? Vad kostade det? Och så vidare i all parkeringsoändlighet.

På lördagen var familjen bjuda hem till honom på stora släktträffen. Pensionärstid som vanligt vilket är 14.00. Sonen, jag och mannen hittade en gratis kundparkering vilket gjorde att vi sparade in ett par korvören. Iannat fall hade vi fått parkerat längst med gatan och betalat parkeringsavgift fram till 15.00.

Vi blev bjudna på mat och sonen glufsade snabbt i sig då han skulle vidare på träning en timme senare. Jag skjutsade iväg honom och åkte tillbaka i hopp om mer att äta. He he, man ska inte skoja med folk om deras fobier men nu kände jag att jag bara inte kunde låta bli.

Glad i hågen störtar jag in hos släktingen med parkeringsavgiftsfobi och utbrister:

- Jisses, va billigt det är att parkera här hos er!

Hela rummet fryser till is. Alla i rummet glor på mig och min äldre släkting säger utan att röra på läpparna:

- Har du lagt i parkeringsavgift?

- Ja, fortsätter jag överdrivet entusiastiskt. Tänk att för bara 25 kronor får jag stå här ändå till måndag. Det är ju så billigt att jag skulle kunna åka hit och parkera bara för sakens skull.

För ett ögonblick känns det som jag ser ett klipp ur filmen Exorcisten: min äldre släktings ögon försvinner och allt som blir kvar är vitorna. Jag kan ana att huvudet snurrar runt ett varv på halsen, helt säkert är i varje fall att läpparna börjar bli blåa och att ansiktsfärgen är kritvit.

Ojdå, vad har jag nu ställt till med tänker jag och skyndar mig att säga:

- Jag bara skämtar. Jag har inte lagt i någon parkeringsavgift - jag står på kundparkeringen nere vid macken.

Det var förlösande ord: festdeltagarna börjar röra på sig igen, så även min äldre släkting, men han ser inte glad ut. Parkeringsavgifter är knappast något att skämta om.

Förmodligen skulle han bokstavligt vilja göra som The Ramones sjunger om i en låt vilken min son just nu har på mobilen och studsar runt till om dagarna:



StadshusDirreN

1 kommentar:

Kontorsråttan sa...

Jesus! Var har den här bloggen hållit hus hela mitt liv? Lycka till med övertagandet!