lördag 8 november 2008

Nästan död man och näst sista boken

Nu börjar jag förstå Edwardsons separationsångest från Winter - jag känner nämligen av den själv när jag nu har avverkat den nästa sista boken om den Corpsrökande Erik Winter.

I "Nästan död man" ställs Winter med kollegor inför en serie otäcka händelser på till synes helt vanliga män som ganska snart visar sig ha en koppling till ett försvinnande för 30 år sedan. Då försvann en 15-årig flicka från ett sommarkollo på Brännö. Fallet är fortfarande inte löst och nu verkar det som männen och flickan hör ihop, på ett, till en början oförklarligt sätt. När sedan en nära kollega till Winter bokstavligen dras in i fallet blir det riktigt otäckt och nervkittlande.

Parallellt med fallet börjar Winter känna av en hvuvudvärk som får han och hans nära att känna oro för hans hälsa. Är det åren som kriminalkommissarie som börjar sätta spår? Det kanske är dags att ägna sig åt en annan sysselsättning medan kroppen och själen fortfarande är intakt? Winters egna funderingar över livet ligger som en molande huvudvärk över historien. Själv börjar jag fundera över om det är Edwardsons egna tankar som börjar sättas på pränt. Det verkar helt enkelt vara hans egna funderingar över att avsluta följetongen Winter för att ägna sig åt andra genrer.

Det här är ett av de bättre fallen om Winter. Därför känner jag mig lite tudelad till att hugga in på "Den sista vintern". Jag behöver nog smälta, reflektera och förbereda mig på min sepration från Winter innan jag avnjuter den sista dosen Winter.

Betyg: fyra nervkittlande guldstjärnor.
AnnaPanna

Inga kommentarer: