måndag 23 juni 2008

SJ ger psykbryt

Att åka upp med sin dotter till Arlanda, för att första gången släppa iväg henne utomlands på egen hand är jobbigt nog för en mamma!

Att dessutom blanda in SJ i det hela kan medföra psykbryt. Och då var det inte som om jag inte var förvarnad. Grannen berättade häromdagen om när hon skulle åka till Brasilien. På grund av att SJ blandades in i även den resan kom min granne, med andan i halsen, insusandes genom gaten när planet stod och varvade upp för start - hade hon kommit 10 minuter senare hade Brasilien fått klara sig utan grannen. Tja, tänkte jag, själv har jag inte varit utsatt för särskilt många förseningar, men däremot gjort ganska många tågresor - varför skulle samma sak hända två personer på samma gatuadress?!

07.55 imorse satt jag, dottern och dotterns kompis på tåget till Stockholm som skulle avgå 07.55. Det gjorde det inte - avgick alltså. 15 minuter senare letade jag reda på "konduktören" som stod och letade i en verktygslåda efter något. Jag frågade om hans prognos att nå Arlanda till klockan 10.40. Inte god, svarade han - försök hitta en annan lösning - vi har bromsfel.

Av med tjejerna - in till biljettförsäljningen. Tala med tanten i luckan om att SJ har ett problem - tre resenärer som ska till Arlanda på ett tåg som för tillfället har bromsproblem och en "konduktör" som med uppgiven min redovisat läget.

Tanten talar om för oss att SJ garanterar inte att man kommer fram någonstans vid någon särskild tid utan problemet är vårt. Då får jag mitt första psykbrytsanfall och säger till tanten att hon kan inte tala till mig så där för jag är under alldeles för stor press och klarar inte så stressande besked. Då tar tanten upp telefonluren och ringer någon snubbe som förväntas veta mer om bromsfel än han som skruvar på det. Snubben, som inte heller kan garantera någonting vilket innebär att han garanterat är anställd av SJ, säger att vi nog minsann ska komma iväg med broms-fels-tåget. Stig på igen ni bara.

Sagt och gjort. Efter ett tag tuffar tåget på och jag håller andan vid varje station att tåget ska komma igång igen. Strax före Södertälje känns det lungt - men jag börjar inse att min granne är en tjej med många rätt och SJ ett företag med typ nästan bara fel - så jag tar inte ut någon seger i förväg.

På Södertäljestation stannar vi och ser ett tåg på motsatta sidan av perrongen som också ska till Stockholm. Snart hör vi "konduktörens" suckande röst i högtalaren som uppmanar alla som ska till Arlanda att byta tåg - det vi sitter på är utsatt för ett nytt fel och han måste leta reda på skruvmejseln igen.

Vi rusar och pustar ut när vårt andra tåget för dagen tuffar iväg mot Stockholm. Vi till och med vågar sätta oss ner efter några minuter. Och då...stannar tåget. Den nya "konduktören" berättar sävligt i högtalaren att: "Vi har ett signalfel, vilket innebär att det bara finns ett spår att åka på och att vi därför får vänta in mötande tåg". När han avslutat meningen lovar jag mig själv att ALDRIG ALDRIG åka med SJ vid viktiga tillfällen.
Nåväl, vi kommer fram till slut och Arlanda Express tar oss säkert, snabbt och effektivt till Arlanda i tid. Men jädrar vilken stress - psykbryt av tredje graden: jag blev inte ens hungrig på hela denna tid och började inte ens tänka på mat innan på hemresan då jag satt mitt emot fotad automat på tåget - och den fungerade i varje fall: alltid något SJ!

PsykbrytsDirreN

2 kommentarer:

- sa...

Vilken pärs, Dirren! Du skulle ha tagit bilen. ;-)

Dirren sa...

Ja, vilket pärs - jag är fortfarande lite skakad...