söndag 8 mars 2015

Meseri mesera meseralla

Vad är relevant kunskap? Hur vet du att du vet det du behöver veta och hur vet du att du kan det du behöver kunna? Och hur når vi dit där rätt person utbildar sig till, för den själv och samhället, rätt yrke?

Det kan man fundera över och hamna i allt från nationella prov, betyg från årskurs 4 - eller bara betyg överhuvudtaget samt det faktum att det är vi alla som finansierar skolan, från förskola till universitet.

När jag för första gången, för så där 15 år sedan, släppte min tankebomb att betyg helt borde slopas och att antagning till universitet i stort kommer att bli självreglerande när små människor får växa upp och utveckla sina talanger och förmågor utan betygshets och prestationskrav för att bli större människor som väljer att göra det de vill utifrån sitt eget jag istället från omvärldens tryck och norm. Och i de fall där fler vill gå en utbildning än vad staten reglerat platser för får en lämplighetsprövning göras.

- Seriöst, så där kan man ju inte tänkta!

Fick jag höra när jag som sagt släppte min tankebomb för 15 år sedan.

-  Det fattar du väl (näää, det gjorde och gör jag fortfarande inte) att jättemånga kommer att söka till vissa utbildningar, typ läkare och jurist. Vad menar du - ska man hålla på med en massa lämplighetsprövningar då? Vad ska de i så fall innehålla och hur kan de blir en bättre bedömning än betyg som är ett kvitto på många års studier?

Det har jag faktiskt tänkt på!
Det här är ingen mes - det är en mås!

För det första får man tänka om från grunden om min modell ska funka. I en skola som ska hålla för samtiden och framtiden behöver vi fråga oss vilka kunskaper de små liven behöver. Vi kan börja med ett exempel ur samtiden - det är lättast - den finns ju liksom redan:

Låt säga att min chef vill att jag ska ta reda på något i mitt jobb. Detta något är inte en uppgift jag har i huvudet - utan en faktauppgift som finns utanför mitt huvud - som i princip alla faktauppgifter. Vad gör hon då? Låser hon in mig på mitt kontorsrum, tar ifrån mig min telefon och dator och utrustar mig med papper, penna, sudd och i bästa fall en kopp kaffe samt önskar mig lycka till att försöka tänka fram den där uppgiften på helt egen hand. Nu snackar vi en uppgift som aldrig varit i mitt huvud.

Nä, jag tror inte det. Däremot är jag helt säker på att hon förväntar sig att jag ska ringa någon som kan vara mig behjälplig, och att jag ska tillräcklig kunskap, fantasi och mod att kunna och våga tänka ut själv vem det kan vara samt att jag ska googla på internet, och, återigen, ha kunskap, fantasi och omdöme att kunna avgöra vilka källor som är trovärdiga för att efter att ha ringt en vän, frågat en livlina och publiken kunna ge henne ett korrekt och bra svar.

Och i det läget kommer vi osökt in på nationella, och för all del även andra, prov. Barn och ungdomar isoleras i tysta rum utrustade med bara papper och penna för att redovisa allt från detaljer från andra världskriget till kosinus relation till hypotenusa. Små människor skriver uppsats med hjälp av papper och penna, vilken seriös journalist eller författare, eller för all del handläggare på kommunen gör det? För att datorn är ett "fusk" verktyg. I den kan man flytta stycken och hitta fakta. Typ sånt jag gör hela tiden på mitt jobb. Varje dag.
En riktig mes - en blåmes

Samtida företag och organisationer behöver människor som kan lösa uppgifter. Då krävs kunskaper och förmågor av ett annat slag än att ha årtal, dag och klockslag för slagen under andra världskriget eller trigonometriska formler i hjärnbalken. Och då tänker jag att betyg inte behövs eftersom skolan går ut på att få grundläggande färdigheter för att kunna lösa uppgifter och kunna göra det tillsammans och med hjälp av andra. En fullständig självklarhet är att man kan läsa, skriva och räkna. En fullständig självklarhet är att man får allmänbildning. Med allmänbildning menar jag att man vet att andra världskriget ägt rum, typ någon gång på 1940-talet, vilka faktorer som gjorde att det utbröt ett krig, ungefär vilka som var inblandade och såklart de förödande konsekvenserna. Behöver man ha ett datum kan man googla. Den trigonometriska formeln behöver du förstå vad den ska åstadkomma och vad du kan använda den till. Du har lite nytta av att kunna formeln utantill!

Kunskap idag är att kunna lära nytt och omsätta fett mycket information till något användbart. Kunskap är att kunna lösa problem - helst på nya sätt. Kunskap är att kunna driva, tänka och göra.

Och för att komma tillbaka till min första tes så tror jag stenhårt på att när små människor växer upp och blir bekräftade att de kan, de duger och deras talanger är rätt så kommer inte bara de små människorna att växa upp och bli välmående stora människor som har samtida efterfrågade kunskaper med sig utan de kommer också att sortera sina yrkesval naturligt utifrån att olika människor vill och är bäst lämpade att göra olika saker. Det blir självsorterande.

- Ok, men vad gör vi nu då om 100 personer söker de 50 utbildningsplatserna som staten tycker det är lagom att använda skattebetalarnas pengar till, frågar mig skeptikern till min tes.

I de fall gör vi en lämplighetsprövning! Lämplighetsprövningar är bra både för individen och samhället. Att gå en universitetsutbildning på 3-5 år kostar tid och pengar både för mig och staten. En lämplighetsprövning ska ta reda på vad som krävs för att bli exempelvis en riktigt bra läkare.

- Men hallå där - då är ju det en subjektiv bedömning? Ska man komma in på en universitetsutbildning efter en subjektiv bedömning, det känns minst sagt orättvist!
En struts som inte stoppar huvudet i sanden

Allt är bedömning. Betygen idag är bedömningar - subjektiva bedömningar. Att vara mer eller mindre skolmogen beroende på ålder och kön och därför subjektivt betygsbedömas utifrån samma mall är också orättvist. Hela livet är orättvist. Att däremot låta barn och ungdomar få utvecklas på ett positivt sätt utifrån sina egna innersta jag och i sin egen biologiska takt - det är så nära rättvisa man kan komma. 19-åringarna som tar studenten ska vara minst lika ivriga att lära nytt som de förväntasfulla spralliga glada 6-åringarna som kommer till sin första skoldag.

Det är det ena. Det andra är att staten måste ta ett ansvar och använda skattebetalarnas pengar och tid på smartaste sätt och göra sitt yttersta för att reglera antalet utbildningsplatser efter framtida behov.

Och då kan man ju tycka att jag säger mot mig själv. Människor ska följa sitt hjärta och utbilda sig till det de vill samtidigt som staten reglerar utbildningsplatser. Fast jag tror att när man gör båda sakerna samtidigt så jämnar det ut sig mer än det faktiskt inte jämnar ut sig idag.

Från att bli inklämd i en utifrån-motiverande-normsnäv-mall och en utbildningsmarknad som inte synkar med anställningsmöjligheter till att inifrån-sig-själv-motiveras och utvecklas och tillskansa sig förmågor som efterfrågas på en utbildningsmarknad som bättre fyller omvärldens behov. Jag säger inte att tillvaron blir millimeterrättvis med min modell. Jag säger bara att den blir bättre.

För alla! 



Cooperklipp: Må inte våra barn och ungdomar bli lika desillusionerade som Alice.

Rubrikkomparationen meseri mesera meseralla är en inte helt vedertagen komparation av adjektivet mes alternativt adverbet mesa. Oklart om mesa är ett verb ens. Kanske mes bara är ett substantiv. Just nu alltså. Men eftersom språket utvecklas hela tiden och de mest osannolika ord blir riktiga ord i och med att de tas med i SAOL, vilket kanske är facit för vad som är riktiga ord, ser jag det som troligt att även mesa blir ett verb och att det då böjs enligt meseri, mesera, meseralla. Mesig är i varje fall betygsdebatten i mina ögon. Den behöver HELT vända fokus.

torsdag 25 december 2014

Tomtar är vi alltihopa

Kunskaperna om julens traditioner är omfattande och djupa hos släkten Olsson/Sundkvist. 

Först på julaftonfirarplan var mormor och morfar. En diskussion om de olika juldagarna påbörjas. 21-åringen undrar varför man firar trettondagen. Samtliga runt bordet ser ut som fågelholkar. Någon undrar om trettondagen är den 13 januari. Någon annan säger att "ja, just det så måste det vara för det är ju då morfar ska till lasarettet". Mormor, ålderkvinnan i sällskapet, känner sig manad att styra upp diskussionen och påtalar att "trettondagen - det är dagen som är tretton dagar efter julafton". Ett sus av a-ha går genom den än så länge lilla julfirande skaran. 21-åringen ger sig inte. Hon undrar "ja, men varför firar man den då?" Fågelholksfejsen brer återigen ut sig. Mormors panna viks i djupa julfirarfunderarvek. Plötsligt lyser hon upp - eureka jag har det, säger ögonen till skillnad från munnen som utbrister "ja, jo förstår ni: förr i tiden firade man trettondagen för att man äntligen fick gå ut och dansa då". 

Nu dyker svärföräldrarna upp. Någon klarhet i trettondagens ståhej bringas inte i och med detta. Däremot åker glöggen fram, vilken man av tidigare konversation kunde tro serverats sedan länge och i mängder - men så icke. Nu ska emellertid julkokkonsterna bevisas. Svärmors son, som börjat fixa med julmaten, frågar sin mor: "På vilket gradantal och hur länge ska Jansson värmas i ugnen?". Svärmor ser förvirrad ut - det var väl det mest självklara svaret hon någonsin behövt ge: "Tills den är genomvarm. Såklart". 

Mitt i Janssondiskussionen kommer då de sista matgästerna. Morbror med fru och kusin modell lågstadiebarn. Nu återupptas diskussionen kring trettondagsfirandets mysterier. "Amen, herrejisses - det vet ju till och med jag", säger morbror kaxigt. Nu börjar det likna något tycker vi andra i och med att senaste talaren blandar in högre makter i sitt uttalande. För visst har det hela något med religion att göra!

"Trettondagen firas för det var tretton dagar efter Jesu födelse som de tre vise männen kom till stallet med presenter och myrra", fortsätter morbror och ser lite fundersam ut. Han fortsätter " Och en del myrra gick säkert åt med tanke på att det fanns väl då som nu en del irriterande insekter att bli av med, särskilt när man bor i ett stall". 

"Jaha", säger någon annan, "då borde vi väl ändå vänta med julklapparna tills trettondagen. Nu ser lillkusinen både sträng och sur ut på samma gång. Kvalificerat trams är vad trettondagen är, tycks han tänka men inte hinna säga innan morfar tar julklappston. Morfar, som för övrigt ska till lasarettet på trettondagen den 13 januari, börjar berätta om julklappens historik. En berättelse som mynnar ut i att julklappen från början var en klapp på ytterdörren med ett vedträ. Plötsligt har jag en julklapp att dela ut till 19-årige sonen som sitter bredvid mig. "God Jul - här kommer det en julklapp", säger jag och klappar honom ömsint på armen. På returen får jag omgående en stor fet smäll med hälsningen "God Jul på dig själv". Nu börjar julklappar att okontrollerat delas ut huller om buller i ett fullständigt kaos helt utan att vänta in trettondagen. 

Endast ett bord fullt med mat kan stoppa klappandet. Janssonen har mirakulöst nog en perfekt temperatur trots den odetaljerade uppvärmningsinstruktionen. 

Efter att hela tjocka släkten vräkt i sig mängder av julmat hinner vi inte mer än plocka in sista tallriken i diskmaskinen förrän Tomten knackar på dörren. 

Tomten är misstänkt lik vår före detta granne. Han frågar om det finns några snälla barn i huset. Vi tittar planlöst och utan hopp runt omkring oss. Lyckligtvis finns lillkusinen på plats vilken är den ende som sanningsenligt kan svara ja på den frågan. Så tomten stiger in och slår sig ner för att dela ut julklappar, i princip oavkortat till den snälle kusinen efter att ha förhört sig kring kusinens föräldrars snällhet under året och fått svaret "Jag vet inte - jag har inte koll på dom hela tiden". 

Tomten må vara snäll och trevlig men särskilt smart är han inte, varför vi förstår att det här är inte vår före detta utklädda granne utan sannolikt den helt genomriktiga tomten. Han avslöjar sin sviktande begåvning genom att vid varje utdelande av platta och fyrkantiga paket sia om dess innehåll att vara en rund och utrymmeskrävande fotboll. 

Nåja, efter att tomten åkt vidare för att försöka hitta andra fotbollsintresserade snälla barn kommer de allra sista julgästerna bestående av en familj före detta grannar. 

Eftersom bakgrunden till julens alla traditioner nu är utredda övergår julaftons afton i fullständig julefrid! 

Så God fortsatt Jul på er och må vi alla komma ihåg varför vi firar jul förhoppningsvis ända tills det blir dags igen.

söndag 7 december 2014

Meningen med livet är att ha roligt

Dom flesta människor funderar någon gång över livets mening. Andra funderar över det hela tiden. Säkert funderar man på det lite olika beroende på var man på klotet bor och vem man i själen är.

Jag har också funderat en del över livets mening och kommit fram till en slutsats där styrande faktorer är just var jag bor och vem jag är. Jag skulle vilja sammanfatta mig själv som en medelbegåvad och naivpositiv allt annat än långsint lagom tjock medelålders kvinna i mina bästa år som av någon outgrundlig anledning fått superförmånen att födas och växa upp på världens rikaste och tryggaste jordplätt.

Insikten att jag är överpriviligerad i ett globalt jämförande perspektiv är knappast en bekräftelse på min självvärderande medelbegåvning. Även en genomkorkad person fattar att den som bor i ett land med obligatorisk avgiftsfri 9-årig skolgång (snart 12-årig obligatorisk - fast redan idag 12-årig avgiftsfri), garanterad förskoleplats till små barn - för vilken en symbolisk inkomstrelaterad avgift tas ut av den enskilde, avgiftsfri universitetsutbildning som man får låna pengar av staten så man klarar uppehåll under studietiden och dessutom till en mycket låg ränta, rätt till föräldraledighet efter att man fött barn och dessutom ett försäkringssystem som gör att man klarar av att vara hemma rent ekonomiskt under samma tidsperiod, sjukvård till alla som för den enskilde kostar max 1 100 kronor om året för därefter får man frikort - listan på privileger som vi svenskar har kan göras lååååång.

Och då har vi ändå kvar ett av de största privilegerna; vi lever i en av världens bäst fungerande demokratier. I det här landet röstar vi fram våra politiker på ett rättssäkert sätt. Vi har grundlagar som ger oss medborgare rätt till en insyn och yttrandefrihet som är världsunik. Svenskar är generellt sett inte rädda för polismyndigheten, till skillnad från många människor i andra länder, vi ser polisen som en servicemyndighet och inte ett hot. Vill vi fortsätta ha det så här bra så krävs det emellertid en motinsats: vi måste engagera oss. Det duger inte att skita i att rösta när det är allmänna val för att man inte orkar sätta sig in i frågor eller för att man tycker att politiker är knäppa. Det finns bara ett sätt att fortsätta vara demokratiskt privilegerad och det är att gå och rösta eller bli politiker själv.

När jag samlar ihop allt det här och samtidigt blickar ut över världen och tillbaka i tiden så finns det bara ett konstaterande att göra: aldrig tidigare eller samtidigare har någon haft så bra förutsättningar för ett bra liv som vi som är medborgare på jordplätten kallad Sverige.

Och då tänker jag: Tack Gud, eller vem det nu är som är inblandad i livets lotteri, för att just jag hamnade just här. Jag vet inte vad jag gjort för gott men jag vet att jag måste förvalta det här förtroendet på ett värdigt sätt. Jag kan inte på något sätt och vis tycka att det är rättvist att jag ska ha det så himla bra i förhållande till de flesta andra. Jag kan heller inte göra revolutionerande mycket åt det. Det jag kan göra är att vara nöjd och glad så att det åtminstone finns någon mening med att jag har det så överbra.

Och med den insikten har jag formulerat min mening med livet: sträva mot mesta möjliga roligt och bara vara glad!

Jag hörde Fredrik och Henrik, under föreställningen Ägd, hävda att det är modernt att vara missnöjd. Och det är nog min bild också. Är man en glad skit som tycker det mesta är kul blir man lite betraktad som ett fån alternativt naivpositiv lagom tjock kvinna i sina bästa år.

Men jag tänker så här: om nu Gud, eller vem det är som bestämmer tingens ordning, har bestämt att vi svenskar ska få ha en sån överpriviligerad tillvaro - ja, då förlorar det helt sin mening om vi inte kan uppskatta och förvalta den. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att vi borde kunna dela med oss en del - exempelvis genom att bara börja betala vad saker och ting egentligen kostar - vi skulle vara överpriviligerade ändå. Men eftersom jag inte är Gud, och rår på tingens ordning, så kan jag åtminstone vara Gud över mig själv och vara glad för det jag har.

Så nu är jag inte bara en naivpositiv lagom tjock kvinna i mina bästa år - jag är omodern också. Och så länge det är omodernt att vara nöjd med att ha det överpriviligerat bra är jag gärna det!

video


Videoklipp: man kan ha hur kul som helst på ABBA museet! Synd bara att Frida står liiite för den stora stjärnan!!!

söndag 26 oktober 2014

Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula

Författarinnan på Nobelfesten
Opretantiös,  enkel och uppriktig! Så sammanfattas egenskaperna hos senaste Nobelpristagaren i litteratur. Själv säger hon att hon är en "lagom tjock och genomklok (?) kvinna i sina bästa år".

Hur det nu än är med den saken har hon gjort något unikt. Att som, i princip, debutförfattarinna överlägset och med en helt enigt jury ta hem Nobelpriset i litteratur är bara det en prestation. Att dessutom skriva en tegelsten om 679 sidor på temat härskartekniker och osynliga glastak på ett helt nytt stilistiskt och dramaturgiskt sätt, vilken har översatts till 390 språk och som blivit en bestseller i 200 länder är närmast att jämföra med en bragd.

Vi träffas på ett café i Olssons hemstad. Hon beställer in kaffe och får fråga flera gånger för att få vispgrädde istället för mjölk. Det märks att Olssons kunskaper spänner över många områden, där relationen hälsa och kost är en.

Jag börjar med att fråga det många undrar. Bokens titel "Kvinnan som slog huvudet i det osynliga glastaket och fick en stor fet bula" varifrån fick du den?

- För drygt 10 år sedan berättade en kvinnlig chef för mig om hur hon slagit huvudet i det osynliga glastaket, säger Olsson. Det var då jag fick uppslaget till den här boken som, som genre, är en blandning av roman, biografi och faktabok.

- I samma tidsveva varnades jag av en arbetskamrater för att smicker är ens värsta fiende, fortsätter Olsson. Jag funderade mycket på de orden och efter det här två händelserna började jag på riktigt få syn på olika slags härskartekniker och bakomliggande maktkamper.

Jag undrar om allt i boken är självupplevt. I boken beskriver Olsson målande och ingående de olika härskarteknikerna, allt från förminskande, ignorerande till subtilt mästrande. Språket är träffsäkert och upplevelsen känns genomäkta. Det är upplevelser som upplevts.

- Allt har jag upplevt om än inte att allt är helt självupplevt, säger Olsson. Som 50-årig kvinna ska det mycket till att du aldrig blivit utsatt för härskarteknik, fortsätter Olsson. Berättelsen i boken är emellertid ett hopkok av egna upplevelser och de otaliga berättelser på temat som jag fått höra.

Jag undrar hur hon känner inför den överväldigande beröm hon fått för boken. Litteraturkritiker har, världen över, enat hyllat boken. Finns det inte risk för hybris?

- Åh, nej - det ligger inte för mig, säger Olsson som är en blygsam och jordnära person. För mig var det ett mission att bidra till kunskap och insikt. Jag önskar att boken ger konkreta tips på metoder och sätt att värja och försvara sig mot härskartekniker de maktstrukturer som vill hindra dig till framgång.

 - Allt för många är alltför ofta utsatta. Vilket resultaterar i att allt för många, helt i onödan, känner sig mindre värda och underlägsna. Hur mycket kraft och energi sitter inte fast under förtryck? Och det absolut värsta: hur mycket förändring förhindras inte av detta? Jag tror att de flesta härskarteknikutövare är rädda för förändring, vilket är anledningen till att de använder dom här oschyssta metoderna för att bli av med hot. Förändring kan ju innebära att makt förskjuts. Till dom som bättre kan förvalta den, till exempel.

Vad var det som fick Olsson att till slut sätta sig ner och realisera den lite drygt 10-åriga gamla bokidén.

- Tidigare kunde det hända att mina åsikter viftades bort med motiveringen att jag var ung och kvinna, det var alltså hindren för att ta mig på allvar. Under de senaste åren har jag själv inte tyckt att jag varit särskilt ung längre, inte desto mindre har jag i alldeles för många sammanhang inte respekteras som en jämbördig individ. Det kan reta skiten ur vem som helst. Själv har jag dokumenterat eländet i en 679 sidor berättelse. Det känns bra. Jag har gjort upp med härskarna som vill sitta säker på sin makt genom fulspel.

Vi avslutar intervjuen med att prata om Nobelmiddagen och prisutdelningen. Olsson berättar ingående om menyn och försvinner drömmande bort i tanken någonstans mellan förrätten och varmrätten. Jag lämnar Olsson lyriskt mumlandes om en perfekt halstrad pilgrimsmussla i champangemousse och jag säger, utan att på något sätt nå henne, att jag hoppas att vi i omvärlden kommer att få äran att läsa många fler verk av denna briljanta författarinna.

Stina Svensson, litteraturkritiker i Dagens dagbladet

Fler röster om boken:

"Fem getingar. Vilken kvinna som helst kan känna igen sig." Kristina Karlsson, Exbladet

"Jag har själv blivit reflexterad och förblindad av glastaket. Olsson beskriver det på ett fantastiskt välskrivet och klarsynt sätt. Efter att jag läst boken är fenomenet för mig kristallklart." Tina Torstensson, Aftonpressen

PS: Nu har jag bara kvar att skriva ner själva boken. I väntan på boken som inte finns ännu funkar det fint att lyssna på några fantasi-drakar:


lördag 20 september 2014

Kejsarens nya kläder²


För mig är det motsägelsefullt, om inte omöjligt, att samtidigt vara kreativ, initiativrik och självtänkare samtidigt som man blir detaljstyrd.

Trots det hör jag, gång på gång, talas om arbetsplatser och organisationer som förväntar sig det första av sina medarbetare samtidigt som de utsätter desamma för det sistnämnda.

En av mina kompisar berättar om den nya tiden:

"Vi skickas på kurs för att bli kreativa och lära oss att tänka själva. 2-dagars internat med  samarbetsövningar och brainstorm-workshops och en kvällsaktivitet med god middag för att vi ska bounda. Sen kommer vi hem och sätter oss framför våra datorer, vilken jag bara lämnar när det är min tur att ta telefontiden eller bemanna receptionen. Våra mailboxar bokstavligen dränks av policys, riktlinjer och checklistor som skickas ut från huvudkontoret. Det kommer faktiskt så mycket att jag inte ens hinner läsa alla dokument - än mindre fundera över vad jag ska göra med dom."

Jag har hört den berättelsen förut.

Jag undrar över hur den huvudkontorsekvationen går ihop. I min värld är det kontraproduktivt - en omöjlighet - att skapa kreativa initiativrika medarbetare genom att i detalj tala om för dom vad och hur de ska göra varenda minsta arbetsmoment.

Därför blev jag mycket nyfiken när jag såg boken "Välfärdsfabriken" och framförallt dess undertitel: "om arbetets mening och gränslös kontroll". Skulle jag nu äntligen kunna räta ut både x och y i den där huvudkontorsekvationen?

Författaren Kristina Mattsson kallar fenomenet för New Public Management. Hon menar att grunden var när den offentliga sektorn började att konkurrensutsättas och när "kunderna" (läs medborgare, invånare och skattebetalare) skulle få börja välja. I och med detta behövde verksamheterna målsättas, mätas, följas upp för att säkerställa att de gav resultat och var in i minsta vrå effektiva.

Jag tycker inte det är konstigt. Klart man måste ha ett mål för det man gör på arbetstid.

Problemet, menar Kristina, är när målet inte är enkelt mätbart men granskningssystemet, som sätts in, struntar i det och rullar på ändå.

Kristina beskriver i boken ett vårdbiträde i äldreomsorgen. Hens arbetstid är i detalj schemalagd efter hur lång tid varje aktivitet hos varje gamling "ska ta". Det ska ta 10 minuter att hjälpa en gamling att duscha. Duschningen finns dokumenterad i form av en rutin - en checklista - eller kanske till och med en processkarta: här finns full teoretisk koll på varje delmoment som avklädning och intvålning. Små omständigheter kan krascha hela schemat som i sig inte ger utrymme för några egna initiativ eller kreativa idéer what so ever. Egna initiativ som att prata lite med den äldre om något som vårdbiträdet märker att vederbörande trycker på, fila fötterna där i duschen för att det behövs eller stryka den ostrukna finblusen som gamlingen kommit på att hon vill ha nu när hon är nyduschad och fräsch.

Vad ska man med kreativitet till när man inte behöver - eller får - tänka själv?

Samtidigt som poliser, sjuksköterskor och vårdbiträden detaljstyrs växer byråkratin. För någon behöver styra upp hur alla detaljer ska utformas. Och följa upp dom. Och rapportera dom. I ett evinnerligt rapporteringshjul som snurrar på allt fortare. I vilket det hittas allt fler saker som behöver förbättras och moderniseras. Uppföljningarna visar ju hela tiden att verksamheten inte är tillräckligt effektiv och bra. Så skrivs en strategi för att förbättra detta. Vilken omsätts i en handlingsplan, som konkretiseras i en policy, som i sin tur förtydligas i en rutin, som bryts ner i en checklista och hamnar rätt in i sjuksköterskans mailbox med prefixet: Att genomföra!

Precis allt granskas - utom själva granskningssystemet!

Blir det bättre då? undrar bokläsaren.

Nej, det blir faktiskt sämre.

För dom som granskas. För dom som använder det som granskas. Och faktiskt till och med för dom som granskar - som inte heller hinner med varken granskningen eller uppföljningen av granskningsresultatet. Och det hela slutar i stress, press och irritation för alla inblandade.

Varför säger ingen ifrån?

Svaret verkar vara det gamla vanliga: många ser att det är ett problem, men vågar inte säga något. Typ den där osäkra kejsarens-nya-kläder-känslan: kan det vara så att alla andra ser att han har kläder fastän jag är helt säker på att han inga har?

Slutligen då - fick jag svar på min fråga.

Jajamen: det går inte att skapa kreativa, initiativrika tänka-själv medarbetare genom detaljstyrning. För att åstadkomma det krävs en rejäl portion tillit blandat med ett par mått frihet.



Not: Du kan pusta ut - det är inte så här överallt. Skatteverket är ett i boken beskrivet undantag. Skatteverket, enligt författaren, har använt en annan modell för att modernisera sig. Här har man helt enkelt tagit ett steg i taget: genomfört en förändring i taget, vilken alltid är en tydlig påbyggnad av det tidigare.

Not: Jo förresten - någon sa ifrån. Författaren skriver i efterordet att "den här boken kom till efter en lång tid av påtryckningar från folk som jobbar i välfärdssektorn. De flesta är kvinnor och de sa: du måste skriva om det här, för det som händer på mitt jobb är helt galet".