Vem ska jag tro på?

Precis som min kamrat Lotta har jag funderat på svininfluensan.

Svininfluensan slog ner som en mediablixt från en influensafri himmel under den veckan jag lyckades hålla mig mediaborta i Turkiet. Döm om min förvåning när jag kom hem och förstod att världen - bara på en vecka - drabbats av en pandemi. Åtminstone var det så i mitt svininfluensabegreppsliv.

Sedan dess har mediarapporter regelbundet styrkt uppgiften att svininfluensan kan vara världens nästa pandemi. Socialstyrelsen var så sent som i förra veckan inne på att vaccinera hela befolkningen mot eländet.

I morse meddelar morgontidningen mig att Socialstyrelsen har ändrat strategi. Vården ska nu koncentrera sig på de som löper störst risk att bli allvarligt sjuka; riskgrupperna det vill säga de med kroniska sjukdomar, nedsatt immunförsvar samt gravida och barn under två år. Med andra ord de som ofta är mest utsatta för alla slags sjukdomar.

Jag är ju lite till åren kommen och har varit med i några larmrapport-influensa-och-annat-djävulstygs-svängar:

• Galna kosjukan
• Ebola
• Fågelinfluensan
• Mördarbakterier som med ojämna mellanrum slagit till.

Det är inte utan att jag i mina mörkaste konspirationsteori-stunder snuddar vid tanken att läkemedelsbranchen och mediakonglomeratet möjligen har några influensapåsar ihop. Men så kan det ju såklart inte vara - både läkemedels- och mediabranchen vill förstås bara mänskligheten gott...

Jag blir inte mindre fundersam efter att under dagens morgonpromenad läst kvällstidningarnas löpsedlar. Den ena tidningen skriver om svininfluensalarmet och kan meddela hur jag får tillgång till vaccin just där jag bor. Den andra tipsar om sommarens bästa viner - som om det största hotet mot mänsligheten just nu är dåligt grillvin!

Thomas Di Leva och jag har en del gemensamt. Inte bara är vi båda födda 1963 och i Gävle, vi båda undrar också vem man ska tro på:

Lokala inlärningsproblem

"Dårens dotter" handlar om en liten flicka som placerats hos fosterföräldrar efter att hennes mamma tagit livet av sig. Att hennes pappa ska ha vårdnaden är inte tänkbart - han är halvt galen.

Connie, som flickan heter, växer upp hos sin mammas släktingar - som förvisso inte är direkt elaka mot henne men allt annat än kärleksfulla - Connie förstår hursomhelst att hon inte är särskilt önskad. Oregelbundet träffar hon sin halvt galna pappa som visserligen hittar på en del roliga upptåg men som tyvärr är helt gränslös.

Skolgången är en katastrof och Connies glädje i tillvaron är jämnåriga kompisen Kalle, som inte heller han kan betraktas som välanpassad - eller ens anpassad. Tillsammans hittar de på vanvettiga bus, varav en del är direkt livsfarliga.

I kapitlet 47, av 50, låter fosterföräldrarna Connie tas in på neurologisk klinik för utredning. Connie har tics, spasmer (?), koncentrationsproblem, inlärningsproblem och misstänks vara mytoman. Skulle Connies berättelse utspelas sig 2009 skulle hon förmodligen få en bokstavskombinationsdiagnos.

Vad som är neurologiskt och vad som är miljöpåverkan i Connies fall kan diskuteras. Hon växer upp med fosterföräldrar som ständigt påminner henne om att hon haft en galen mamma som varit så galen att hon tagit livet av sig samtidigt som hon har en livs levande galen pappa som i fosterhemmet benämns som "dåren". Att pappan dessutom är livs levande och faktiskt galen samt tar med henne på gränslösa galenskaper påverkar henne sannolikt.

När det gäller inlärningsproblemen är de emellertid lokala och uppstår endast i skolan.

I skolan funkar inget för Connie - hon kan inte lära sig någonting. Hon är lika usel i engelska som i matte. Märkligt nog visar det sig att hon är fenomenal på procenträkning. Hon kan blixtsnabbt endast med hjälp av huvudet räkna vilken procent på vilken summa som helst. Det har hon lärt sig när hon hjälpt till i sin pappas affär och fått procent på det hon sålt. Eftersom pappan är minst sagt oberäklig har provisionsprocenten varierat med pappans humör.

Märkligt är också att ingen i skolan tycker att det är märkligt att Connie kunnat lära sig procenträkning så bra med tanke på hennes "inlärningsproblem". Märkligt är att ingen självkritiskt ifrågasätter orsaken till de så kallade inlärningsproblemen...

Betyg: Mian Lodalen skriver enkelt och bra. Språket som flyter smidigt har också en humoristisk underton. Trots den humoristiska tonen är boken sorglig - på slutet blir jag både irriterad och förbannad eftersom "problemen" bara letas hos Connie och inte i hennes närmaste omgivning.

Min kloka dotter skulle sammanfatta det med att "Problemet är inte problemet utan problemet är attityden till problemet".

Som Sally Santesson

Senaste veckan har jag känt mig som Sally Santesson.

Hon bibliotikarien som i tv-serien "Sally" bor tillsammans med sin skomakarpappa Sven Wollter. Redan innan förra veckan hade jag likheter med Sally. De som jobbar tillsammans med mig vet att jag, precis som Sally, pratar för mig själv - fast jag brukar "skylla på" att jag pratar med datorn (!), och att jag, precis som Sally, med jämna mellanrum hittar på mer eller mindre sannolika rövarhistorier.

Förra veckan gick jag också in skor, precis som Sally brukar hjälpa sin pappa med åt folk som vill slippa skoskav.

Min dotter, som saknar planeringsgener men som däremot har för många shoppinggener vilket jag för övrigt kan meddela är en särskild olämplig genkombination, kom förrförra helgen på att hon skulle åka på läger till Tyskland med avfärd i helgen som varit. Det är ett läger fyllt med sportaktiviteter och en hel del vandring.

- Har du några bra walkingskor att vandra i, frågade jag dottern efter påkomsten förrförra helgen.

Hon såg både förvånad och obekymrad ut, varpå vi åkte ut till Tuna Park och inhandlade henne ett par walkingskor.

Nu skulle hon bara gå in dem. Efter att ha följt med mig på min vanliga 45-minuters promenad hade hon gigantiska och vätskefyllda blåser på både vänster och höger häl. Jag var helt enkelt tvungen att ta över ingåningen av skorna.

Nu hör det till saken att min dotter har ett nummer mindre skor än jag. Helt ovan att gå i hennes för små skor är jag inte om än av andra skäl.

Jag har gått med de nya walkingskorna inne - jag har gått med dem ute. Jag har efter längre promenader trott att det av mina stackars fötter bara skulle vara två köttslamsor kvar, men mina dunderklumpsstora fötter - de är åtminstone dunderklumpsstora i förhållande till skorna - har kommit ur skorna välbehållna om än trötta och lite slitna. Regngudarna har emellertid varit anledningen till att jag inte hunnit gå in dem tillräckligt, vilket kanske var lika bra för de hade ändå inte fått plats i dotterns packning.

Hennes väska vägde 4 kilo för mycket redan utan walkingskorna. Min vänliga pilotbrosa som var snäll och skjutsade upp henne till Arlanda, och som försäkrat dotterns hönsmamma om att tyska flygplatser är ett under av välorganisation samt att Lufthansa helt säkert tar med henne på nästa plan om hon missar bytet i Munchen, hjälpte dottern att packa om övervikt till handbagaget. Snälla Lufthansaincheckningspersonalen tittade sedan åt ett annat håll när väskan fortfarande vägde 1,5 kg för mycket.

Hur dottern löser övervikten på hemvägen är oklart men förmodligen anser hon att det är ett lämpligt tillfälle att använda nödfallstusenlappen som jag satt in på hennes konto.

Åhåjaja, hur sammanfattar jag då bäst veckans onödiga skoingåning om inte med ett Sally-citat:

"Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."

Bildnot:

Ja, jag har bleka ben. Regn och således frånvaro av sol är anledningen.

En trögfattad medmänniska

Stefan Einhorns bok "Medmänniskor" består av 12 berättelser som på olika sätt beskriver medmänskliga handlingar.

Nu när jag tänker tillbaka på dem, då det var ett par veckor sedan jag läste ut boken, lämnar berättelserna inget direkt bestående intryck, utom då möjligen den sista. Det Stefan däremot skriver om föräldraskapet finns kvar i minnet:

"Som jag ser det har en människa bara tagit sitt ansvar om hon har varit en bra förälder. Att sträva efter att vara en bra förälder är ingen bonusuppgift utan hör till våra grundläggande skyldigheter som medmänniskor. När vi väl har skaffat barn är det vår plikt att se till så att dessa barn, som aldrig bett om att få bli födda, ska få ett så bra liv som möjligt. Ansvaret att försöka vara en god förälder är därmed oändligt."

Den sista historien, som jag inte riktigt fattar, handlar om en man som på äldre dar får brev från en f.d flickväns dotter - det är åtminstone vad han tror. Mannen skriver vänliga och snälla svar till f.d flickvännens dotter. På slutet av historien visar det sig dels att f.d flickvännens dotter har dött, dels att f.d flickvännens dotter inte alls var dottern utan flickvännen och att hon också dött vilket meddelas av f.d flickvännens psykläkare. Dottern dog redan som litet barn, vilket åtminstone är en av anledningarna till att f.d flickvännen vårdats av psykläkare.

Kanske fattar jag lite trögt men jag kan inte riktigt se det medmänskliga perspektivet i denna berättelse utan tycker mest synd om den gamle mannen som faktiskt blivit lurad av f.d flickvännen. Då Stefan generellt sett skriver både klokt och enkelt - han är en utmärkt skribent - misstänker jag därför starkt det första - att jag kanske platsar i TrögFattarFöreningen:



Betyg: Två och en halv medmänniska av fem möjliga. Boken är välskriven men berättelserna känns tunna.

Filmnot:
Jag är förvisso inte ekonom men väl golfare :)

På utflykt med kusin vitamin

En pigg 2,5 årig kusin kom på besök igår tillsammans med sina föräldrar.

Tjocka släkten gjorde därför ett Eskilstunaklassiskt Parken Zoo besök, där djurtittning, karusellåkning och sockervaddsätning självfallet ingick.

Kusin vitamin tyckte emellertid att det var roligast att jaga alla "vilda" småfåglar. Själv var det många år sedan jag besökte Parken Zoo och var riktigt imponerad av allt nytt. Mest imponerad vart jag förstås av min brors iPhone och kan bara kommentera den med "Vill också ha!"

Efter parkenbesöket fick barnen barnvakta kusinen, då jag var tvungen att visa upp vår fina Ölkulturförening för min bror och hans fru.

De hann med att förtära både en Jubileum och en Fröslunda och omdömet var Mycket Väl Godkänt.

Textnot:En iPhone har allt = iPod, alla telefonfunktioner, Internet, GPS och MYCKET MYCKET MERA!

Dagens nyhet

Lokaltidningen rapporterar idag om att "Allt fler tåg anländer i tid". "Bara" 22 % av snabbtågen var försenade mer än 5 minuter det senaste halvåret. Detta kan jämföras med samma period förra året då motsvarande siffra var 27 %.

Dagens nyhet får mig att med fasa minnas förra årets skräckresa med SJ till Arlanda. Med denna läskiga upplevelse i minnet samt SJ:s dagsfärska statistik kommer jag aldrig någonsin att ta tåget igen när jag har en tid att passa.

Textnot:

Dottern, som var högst inblandad i skräckresan förra året, tycker tvärtom att dagens nyhet var bra. "Det betyder ju att inget särskilt har hänt i världen" kommenterar hon, vilket såklart är sant.

Organisera flera och mera

När jag för ett par månader sedan anmälde sonen till Stadium Sports camp var jag rätt säker på att jag skulle få ett par frågor tillbaka.

Det fick jag inte.

Jag fick ett standardbrev med texten "Välkommen till Stadium Sports camp" som om inget var något särskilt.

Sonen är allergisk mot en massa födoämnen. Det brukar alltid generera frågor. Fast det borde inte generera frågor för de som professionellt handskas med mat varje dag. Men ändå...

Tre dagar innan sonen skulle iväg på lägret kunde jag inte hålla mig längre. Jag ringde till köket på campen i Norrköping.

- Hej! Min son kommer på lägret nästa vecka och han är allergisk mot vetemjöl, korn, råg, ägg ... bla bla och så vidare, börjar jag.

- Ska jag ta med mig något, fortsätter jag mest för att ha något att säga och höra hur den vänliga unga kvinnan på andra sidan telefonen reagerar.

- Nej, behöver han något särskilt åker vi och handlar det.

- Ja, han behöver särskilt bröd då han är allergisk mot vetestärkelse också - alltså inte gluten, säger jag vant.

- Hum, svarar den glada kvinnan från andra sidan luren. Jag tror vi har en ledare i år som också är allergisk mot vetestärkelse. Så vi har nog redan bröd - annars åker jag och köper särskilt bröd till din son.

Det här är LITE FÖR BRA för att vara sant. Min erfarenhet efter 13-års umgänge med en födoämnesallergisk kille är INTE att få den här reaktionen. Den brukar snarare vara frågande, och/eller lite suckande - håhåjaja, vad-gör-vi-då-så-besvärligt-det-blev. Därför nöjer jag mig inte med att tala med denna trevliga positiva kvinna utan jag ber vänligt om att få telefonnumret till kökschefen vilket jag får.

Han svarar på andra signalen. När jag dragit sonens allergilista säger han:

- Ja, det kan ju vara lite svårt att få tag i bröd utan vetestärkelse men det löser vi. Vilket bröd brukar ni handla? För som jag ser det är det bara bröd som vi behöver fixa särskilt till honom, i övrigt kan ha ju äta det mesta.

Vilken härlig inställning! Min son kan enligt denne man äta det mesta - så enkelt var det!

Mycket tryggare men ändå misstänksam, som en äkta hönsmamma är, checkar jag in sonen ett par dagar senare på campen. Jag kan bara inte hålla mig utan frågar den unge mannen som ska vara ledare för sonens grupp om han tycker att jag ska besöka köket med tanke på sonens alla allergier, vilka upptar samtliga rader under rubriken "Allergier" på incheckningskortet.

- Nej, vi är vana med allergiska barn. Det fixar köket lätt, svarar han vilket gör att jag också törs be honom om att förvara akutmediciner åt sonen vilket han gör med kommentaren "Självklart" och ett förtroendeingivande leende.

När mannen och jag lämnar sonen är det sista vi får höra, från två av de andra ledarna: "Hej då! Vi tar hand om era barn den här veckan!" och jag känner mig faktiskt trygg när vi åker hem.

Under veckan ringer köket en gång och vill att vi mms:ar ner en bild på det bröd sonen vill ha så de kan åka och köpa det åt honom.

På vägen hem en vecka senare, efter att vi hämtat sonen, funderar jag rätt länge på hur Stadium Sports camp lyckats bygga upp den organisationskultur de gjort. Sonen är uppenbarligen urnöjd - han vill hem och sova ett par dagar sedan vill han tillbaka igen. Själv har jag bara möts av glada, positiva och hjälpsamma människor när jag varit på eller kontaktat campen.

Vad vet jag, trots poänggivande studier i organisationsvetenskap, mer än att de verkar ha kul på jobbet vilket förmodligen är en av framgångsfaktorerna.

Bildnot:

Översta bilden har jag hämtat från fotoakuten.se

Nedersta bilden har jag lånat av christophercarfi från hans flickr-album - helt i sin ordning såklart. Under kategorin Creative Commons och Attribution licence på Flickr lånas bilder ut bara upphovsmannen får sitt namn publicerat. Schysst alltså :)

Textnot:

Det andra stället sonen besökt, där både kunskapen om mat och därför självklart födoämnesalleriger samt servicen varit hög, är Nausicaa Beach på Cypern.